Eerised

Ibland skrämmer jag mig själv. Alla dessa tankar jag har om mig själv gör mig rädd. Satt och läste på en annan blogg för en stund sedan och jag kom på mig själv med att tycka hon är patetisk. Men vad fan! Jag tänker ju lika dant själv! Det som är skrämmande är att hon är en sådan sorts person som jag alltid tagit avstånd ifrån. Sådär ytlig och utseendefixerad. Men vad fan är inte jag? Det ända jag tänker på är min kropp. Allt som kommer in och ur min kropp är något jag tänker på hela tiden! Jag försöker verkligen slappna av men tankarna finns där någonstanns hela tiden och jag mig olycklig. Känner mig som en zombie, jag lever inte men ändå finns jag på något vis! Fan, jag kämpar hela tiden men inget händer! Jag kanske kämpar åt fel håll? Det jag tror är det rätta sättet är fel sätt. Innerst inne vet jag att jag gör fel men jag kan ändå inte komma ifrån det. I min skalle är det ändå rätt på något vis! Jag blir liksom lycklig om jag går en hel dag utan mat! Jag känner mig bra ända tills jag tittar mig i spegeln och inser att jag måste gå en dag utan mat igen. Om jag nu skulle äta så äter jag tills jag mår illa. Ibland behövs det jätte mycke för att jag ska må illa och ibland så kan jag inte ens äta en macka utan att känna hur maten står mig ända upp i halsen! I helgen åt jag och Oskar ute, jag åt jätte mycke på ett ställe, fick jätte ont i magen och påvägen hem spydde jag bara. Jag klarar liksom inte av mat längre, allt gör mig illamående. Kvittar vad det är, jag njuter inte av något längre. Jag har liksom glömt bort hur man njuter. Något annat som är sjukt är att jag drar mig från att gå ut men när jag väl kommer ut så blir jag liksom manisk på något vis. Tänker att varje steg är ett steg bort ifrån mig själv. Detta händer för det mesta bara om jag är själv. Har jag någon med mig när jag tex är ute och går så måste jag liksom hålla mig i schack på något vis. Allt är ett jäkla skådespel! Det konstiga är att här kan jag vara ärlig trotts att jag vet att många som läser bloggen känner mig. De kan komma fram till mig i verkligheten och undra hur det är med mig men jag sätter bara på masken och svarar lugnt att det är okej, "Jag klarar mig!" Börjar prata om något annat för att komma bort ifrån det obehagliga ämnet "mig". Som sagt en Zombie, jag lever inte men ändå finns jag på något vis. Och vem fan vet igentligen vad som försigår i en zombies huvud? Ingen, inte ens zombien själv!


 


In your head, in your head,
Zombie, Zombie, Zombie.
What's in your head, in your head?
Zombie, Zombie, Zombie.

Varför ska det vara såhär? Varför klarar jag inte av något? Mitt huvud håller på att sprängas av alla dessa tankar! Jag är störd! Så jävla störd! Hatar mig själv! Ibland vill jag bara dö, jag är ändå inte bra på något! Jag har inte kontroll över mitt eget liv längre. Allt känns svart... Känner mig bara ivägen. Ivägen för alla. Oskar, familjen vännerna! Jag är inte värd ett piss! Ska jag bara gå här på jorden och må såhär? Ska jag gå här och låtsas att allt är bra för evigt? Måste jag alltid spela teater?! Kan inte allt bara försvinna! Kan inte allt bara bli bra? Eller är mitt liv dömt till att sluta tragiskt precis som i en sorlig film?

Allt gick åt helvete..

Just nu vill jag bara lägga mig under kniven och bara ta bort hela mig själv! Jag är så ful! Fuck fuck fuck!

känner mig så jävla dålig efter träningen.. jag kan ju inte koncentrera mig! Fan fan FAN vad jag är kass! Inte blir det bättre av att jag just nu sitter och tänker på allt jag vill äta och ja, sen spy upp! Jag vill, men vill ändå inte! Alla jäkla dubbelkänslor gör mig galen! Jag är så äcklig! Och imorgon ska jag åka och handla med mamma..har ångest inför det.. vill inte gå i någon jävla affär men jag måste.. jag måste våga..

Sen var det lite annat också... Bortsätt från det här med att jag kommit på att jag ska bort från Hörby, vilket gör mig lycklig, så tycker jag allt är skit just nu. Ledsen hela dagarna, tvångstankar hit och tvångstankar dit. Mat är äckligt och jag hatar min kropp! Allt ska bort. Jag ska bort ifrån Hörby och min kropp ska bort! Ska snart ut och gå med Ida.. det blir väl en sådan där hysterisk runda. Jag går så fort att jag nästan springer och det känns som om jag ska kräka! Men vad tusan gör det¨? Då får jag ju upp gårdagens ballerinakex! Sjukt jag vet.. men det är så mina tankar går.. Allt kretsar runt min kropp och mat.. Psykologen kan ta sin någonstannas.. Pillerna funkar inte.. Tankar på att skada mig själv finns ständigt i huvudet.. förutom när jag har sex med älskade Oskar! Tragiskt va? Men sånt är livet.. och det får jag väl "leva" med.. tycks inte kunna få någon hjälp!

Något positivt är att jag ska klippa mig imorgon..längtar! Men sen ska jag till psyktanten och bli totalt förstörd.. Men som tur är ska jag sen på kurs med Idisen vilket säkert kommer göra mig glad igen.. för stunden iaf..

Underbart inlägg...

Jag känner mig inte okej idag.. jag fixar inte detta..

Jag hatar mig själv.. Pallar inte med mig själv! Jag är så misslyckad och klarar inte av något! De där jävla tabletterna kan ta sig någonstanns! Jävla psykolog kan också ta sig någonstanns! Jag vill bara ut från min kropp och bara leva! Varför är jag inte stark längre? Varför lyckas jag inte? Varför blir allt bara svartare och svartare?

Ringde till Oskar innan för jag hade sådan ångest. Men när jag väl satt där och hörde hans röst så fick jag inte ut något. Jag ville verkligen berätta för honom men kunde inte. Alla orden bara försvann! Fan fan fan!

Jag är äcklig! Jag förtjänar inte något, jag är inget annat än en stor jävla idiot. Jag vill bara skära bort mig själv! Fan fan fan!




Yesterday I was dirty
Wanted to be pretty
I know now that I'm forever dirt

Jag önskar du kunde känna hur jag känner mig så kanske du skulle förstå. Jag önskar du kunde känna all den smärta jag har i min kropp, i mitt hjärta, i min hjärna. Jag önskar du kunde känna samma känsla jag har var dag jag går upp. Jag önskar du kunde känna hur varje liten del av mig bara vill ge upp. Önskar du kunde känna min saknad. Önskar du kunde känna min längtan efter lycka. Jag önskar du kunde leva en dag i min värld. Då kanske du skulle förstå.

Suttit och funderat vad jag vill ska hända med mig i framtiden här är lite.

-Jag vill kunna se mig i en spegel och kunna säga att jag är fin och duger som jag är.
-Jag vill kunna gå på stranden i bikini och faktist känna mig stolt över min kropp.
-Jag vill kunna gå på ett ställe där det är mycket folk utan att få ångest och känna att alla tittar på mig.
-Jag vill gifta mig. Ha ett riktigt vackert bröllop där alla människor som betyder mest för mig är där. Jag vill ha att det bara ska spelas sådan musik som jag tycker om och som betyder något för mig. Jag vill själv sjunga något för min man den dagen. Jag vill känna mig som den vackraste flickan den dagen.
-Jag vill få barn. Barn som jag kan lägga all min kärlek på. Jag vill bli en lika bra mamma som min egen mamma är.
-Jag vill stå på scen, antingen som skådespelare eller som artist. Det har jag alltid drömt om.
-Jag vill bo i ett vackert hus med min egen familj. Huset ska ligga på landet, gärna vid en sjö där jag kan bada med mina barn och hundar och såklart min man. Jag vill kunna springa ner till sjön mitt i natten och bada naken med den jag älskar.
-Jag vill hitta ett arbete som jag trivs med. Där jag kan gå dit utan att känna ångest och känna mig otillräckig.
-Jag vill hitta något jag verkligen är bra på!
-Sen skulle jag självklart vilja vinna pengar! Haha..

Jag önskar att några av dessa drömmar går i uppfyllelse. Gärna alla men sådan tur kan jag väl ändå inte ha!

Jag är så jävla rädd just nu. Glad att jag är hemma hos mamma och pappa så jag kan få lite andra tankar i huvudet. 

 Om du lämnar mig kan jag lika gärna gå och dö!

Jag kanske ska supa mig ful imorgon.. Slippa tänka och bara försvinna en stund..

Ärligt talat är jag så trött på att mitt humör ska gå upp och ner hela tiden! Ena stunden är jag så jäkla arg och i nästa sekund så vill jag bara gråta. Hade det inte varit lättare om man hade hållt ett jämnare humör.?

Fan vad jag hatar internet! Jag tänker inte säga varför men det är bara till problem. Visst det är bra på många sätt men för mig skapar det bara ett kontrollbehov!

Usch nu känner jag bara för att slå något eller någon! Hårt! Bara slå och sparka tills jag inte orkar mer! Varför ska jag känna såhär? Varför kan inte allt bara försvinna? Alla jävla tankar, kan de inte bara försvinna?

Vad är det för fel på mig? Vad gör jag för fel? Varför duger inte jag? Vad fan är problemet?

Varför mår jag såhär? Vems fel är det? Ständigt försöker jag hitta vem som gjort mig såhär illa.. Det finns så många svar på den frågan.. Men mest är det väl mitt eget fel för jag låter folk göra mig illa.. jag lyssnar på alla kommentarer.. jag stannar kvar trotts att jag borde gått för länge sen...

Tårarna bara faller. Mamma var tvungen att komma och hämta mig idag i lägenheten. Jag bara vandrade omkring och grät. Idag är ingen bra dag..

Tack för i onsdags Johanna, du fick mig att glömma allt. De där timmarna med dig var så befriande och så vilkorslösa. Är dig evigt tacksam! Love u<3


En sak som gör mig så arg är att folk som har anorexia är mer accepterade än de som har bulemi eller de som tröstäter. Kom igen, hur ofta pratar folk om människor med bulemi? Allt kretsar runt anorexia! Ibland får jag nästan uppfattningen av att folk ibland ser upp till dem, precis som om de är så jäkla starkt att låta bli att äta! Det är sjukt! Så jävla sjukt! Precis lika sjukt är det att spy upp allt du ätit! Men säger du att du spyr upp all din mat så ser alla så äcklade ut. Alla vänder sig bort från en! Alla pratar om den som anorexia: "Har du hört om hon som har anorexia, hon håller på att tyna bort. Det är så synd om henne" Och visst fan är det synd om henne!
Men hur tror ni det känns att stå framför toaletten och känna hur allt du har i din mage bara försvinner ner i toan? Hur tror ni det känns att stoppa ner fingrarna i halsen och känna hur allt kommer upp. Hur all energi försvinner och hur all näring som du måste ha bara förvinner. Ni skulle bara veta! Ni skulle fan bara veta! Hur det ända sättet man kan få den där ångesten att försvinna är att kräka upp allt du precis ätit!
Folk säger: "Du väljer att stoppa fingrarna i halsen, du får skylla dig själv!" Visst man väljer det för att ångesten blir så stor. "Varför äter du då?" Därför att jag vill dämpa ångesten! Jag vill bli av med det inuti mig som slår och sparkar på mitt inre! Jag vill bli av med alla dumma röster! Allt för att slippa ångest!
Skära, bränna, äta, kräka! Skära, bärnna, äta, kraka! SKÄRA, BRÄNNA, ÄTA, KRÄKA! Fattar ni?! Fattar ni hur det känns att inte kunna hitta ett annat sätt hantera ångest på? All jäkla smärta!
(Allt här ovanför kanske är rörigt men mina tankar är röriga)

Med detta vill jag inte klanka ner på de som har anorexi..


En positiv grej är att jag bestämt mig för att skriva ner minnen, händelser, saker, stunder och tankar som får mig att fortsatta kämpa. Får mig att vilja fortsätta leva. Här är några:

-Alla stunder med mamma vid min sida.
-Pappas kramar.
-Pappas skratt.
-När jag borstar min systers hår.
-När jag busar med min bror.
-När jag ser Ida komma springande mot mig.
-När jag diskar hos mormor och morfar.
-När farfar jagade mig när jag var liten.
-Stunderna med farmor i Karnas Backe.
-Kvällen då jag och Ellinor spelade massa fina låtar nere i min lägenhet.
-När jag och Ellinor satt i Oskars säng på nyårsafton.
-När Emelie tröstade mig på deras trappa en sommar.
-Den dagen på milnerskolan i 1:an då jag satt omringad av flera kompisar på basketplanen och bara prata och skrattade. Solig underbar dag.
-Dagen då jag träffade Oskar.
-Första gången Oskar kysste mig.
-Varje gång Oskar kysser mig.
-Dagen då jag satt med mormor på hennes altan och tittade på solnedgången och alla fåglar som flög omkring. Då vi pratade om allt mellan himmel och jord.
-Skratten med Johanna.
-Då jag och Anette sprang barfota över åkern.
-När Emil och jag fiskade i ån för långe sedan.
-Alla gånger då jag lekte med mina kusiner när vi var små.
-Dagen på stranden då jag och Oskar förlovade oss.
-Dagen då jag fick reda på att jag skulle få en hund.
-Stunderna på trappan med Laidy.
-Stunderna då Lina satte tasen på ens knä.
-Stunderna då jag myser med Ida i soffan.
-När Oskar håller om mig

Finns så mycket mer.. men jag kan inte skriva allt...

Då är både jag och Ida nyfriserade. Jag klippte mig hos Malin imorse. En riktig stor förändring och jag trivs. Håret är underbart fint. Tittade mig i spegeln och för några sekunder såg jag något fint. Det har jag inte gjort på år och dar. Fatta vad underbara dom där sekunderna var! Nu är det bara kroppen som jag vill ha bort! Ibland kan jag fantisera om hur jag skär isönder hela min kropp. Jag hatar min kropp! Jag hatar den på ett sätt som gör det så outhärdligt att se på den. För ett par dagar sedan skulle Oskar borsta mitt hår (han tycker om det) och jag stod framför spegeln. Jag hatade verkligen det jag såg, ville bara slå isönder spegeln och trotts att jag kämpade emot så kom en liten tår fram. Varje spegel jag går förbi vill jag bara krossa. Jag vill hoppa rakt in i den och känna hur alla skärvor bara skär rakt in i kroppen! Rakt in i min fula och äckliga kropp!

Jag har iaf kommit till en punkt då jag inser att jag behöver hjälp, annars kommer detta sluta tragiskt. Berättade det för mamma igår och smärtan i hennes ögon var så påtaglig. Hur lätt kan det vara för en mamma att höra hennes dotter sitta och säga att hon har tvångstankar och ständigt tänker på saker som kan skada henne? Hur lätt kan det vara att höra att ens dotter ibland bara vill ge upp och bara somna in? Hon lovade mig att hjälpa mig att hitta en psykolog och hon hade letat hela kvällen igår efter någon som verkade bra. Men hon säger att jag måste ringa själv och det förstår jag. Men jag vågar inte riktigt. Vad ska jag säga? Jag måste samla lite mod. Min mamma är min ängel, ingen ställer upp för mig så som hon gör. Jag känner att jag kan berätta allt för henne men jag gör det inte alltid. Det är liksom inte så lätt att se hur ens mamma blir så ledsen. För henne är jag det finaste och underbaraste som finns. Hon har själv sagt hur stålt hon är för att jag är hennes dotter och ärligt talat så är det nog det finaste jag någonsin kan höra. Att hon älskar mig får mig att vilja fortsätta.

Iaf så skickade jag en bild på mig till Oskar och han tyckte jag var så söt och det var ju skönt att höra.

Emelie var här och trimmade Ida och hon tyckte också att håret var jätte fint. Ida blev också jätte fin. Så mysig i pälsen liksom, nu ser man ännu mer hennes stora öron.. hihi.. Och hennes mörka vackra ögon synd också mer. Min söta lilla underbara vovve. Jag är så glad att jag har henne. Så fort jag känner mig ledsen kommer hon fram till mig och tröstar mig. Att djur kan vara så kloka. Att de kan känna ens smärta är så otroligt. Lina och Laidy var likadana. Så fort man var ledsen kom de fram till en och man fick krama om dem. Särskillt Laidy kände min smärta. Hon var så underbar mot mig när jag blev mobbad i 7:an. Hon lät mig gråta på hennes mjuka päls och hon stannade kvar ända tills allt kändes bättre. Tyvärr dog hon precis under den tiden då det var som jobbigast. Glömmer aldrig hur ont det gjorde, hur det kändes som om någon stack en kniv rakt i hjärtat på mig när jag fick veta det av pappa. Han hade precis hämtat mig hos min kompis och han sa det i bilen påväg hem. Glömmer aldrig hur ledsen han var. Han hade lagt ner så mycket tid på Laidy för att hon skulle bli den bästa jakthunden, hon var hans stolthet.  Hon blev verkligen den bästa jakthunden man kan tänka sig och världens bästa familjehund. Så omtänksam och så övervaknade över oss barn. En trygghet för hela familjen var hon. Att en hund kan lämna ett så stort tomrum i en. Det kan nog ingen förstå förän de själva sakffar sig en hund och märker hur man älskar den mer än man ibland älskar en människa. Det blir en familjemedlem och när den försvinner så sörjer man lika mycket som om det skulle vara en människa. som dött. Har man skaffat en hund har man verkligen skaffat sig en vän för livet. En vän om aldrig sviker dig så som en människa skulle göra. En vän som står vid din sida och älskar dig gränslöst.

Nä, nu ska jag gå ut och gå med min bästa vän. Vi ska gå där på vägen nyfrisrade och fina=) haha

Vad gör man när man håller på att klättra på väggarna? Har inte haft något jobb på 4 dagar och jag håller på att bli knäpp! Alldeles för mycket tid över för att sitta och tänka. Jag vill jobba så mycket så att jag inte orkar tänka på något annat än jobbet. Helt plötsligt har jag tid att deppa ihop. Helt plötsligt kommer alla skrämmande tankar ikapp mig och rent ut sagt känns det skit.

Fast i måndags hade jag mitt ljusparty. Har ju börjat sälja ljus och det gick jätte bra. Hela dagen var jag bara helt upptagen av massa ljus. Men sen igår när jag vaknade upp ville jag bara dra täcket över huvudet och somna om igen.

Jag har verkligen försökt att ändra på mig själv den senaste tiden. Vissa dagar går det bra men så kommer där alltid ett bakslag. Jag börjar tänka på hur värdelöst allt är. Varför kan inte allt ändras blixtsnabbt? Varför kan man inte vakna upp en morgon och bara känna frid med sig själv? Att man slutar se på det som man inte tycker om med sig själv och kollar istället på allt det bra, varför kan man inte göra det? Varför kan inte jag göra det? Kan skriva en lista med allt som jag skulle vilja ändra på mig själv som skulle kunna vara flera meter lång men listan över vad jag tycker om med mig själv är bara någon millimeter lång. Varför är det så? Hatar hela min kropp! Varför ska jag behöva tycka så om mig själv? Hatar mitt sätt att tänka. Varför? Hatar att jag aldrig vågar. Varför? Hatar, hatar, hatar... Varför kan jag inte vakna en dag och bara känna frid?

Men jag försöker så gott jag kan. Jag försöker tänka framåt, försöker tänka positivt. Men just nu bränner tårarna bakom ögonlocken och det är så svårt att se allt det ljusa i livet. Varför blir jag blind för allt det vackra ibland? Åter igen massa varför. Varför får jag inte svar på mina frågor? Jag letar och letar men hittar inga svar. Kommer jag leta i hela mitt liv efter det jag saknar? Vad är det igentligen jag letar efter? Kärlek? Lycka? Framgång? Nä, jag försöker hitta mig själv. Vem är jag? Var finns det som är jag? Svaret kan igentligen ingen ge mig, bara jag själv. Svaret finns där långt inom mig, djupt inne i något mörkt hörn. Men varför hittar jag inte hörnet? Varför är det inte ljust så att jag lättare hittar fram till det där hörnet? Önskar jag hade en ficklampa som kunde lyssa upp vägen för mig.

Snälla, visa mig vägen till mitt jag.. Hjälp mig.