Eerised

Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Vill skriva men vill ändå inte. Ett litet rop på hjälp men samtidigt så kan jag inte få fram vad det är när någon frågar hur det är med mig. Både vänner och familj har nog märkt att det är något men orden stockar sig i halsen på mig. Vill skrika men kan inte. Känns som om någon går och stryper mig hela tiden. Som om luften inte räcker till. Jag är rädd, väldigt rädd för mig själv. Ständig oro i min mage, det krampar i den för jämnan. Ibland vet jag inte om det är innbildning eller vad det är. Får bilder i huvudet som skrämmer mig. Jag vill berätta för någon men känslan av att ingen skulle förstå hindrar mig. Inte ens till dom närmaste får jag fram orden. Känns som om jag går i dvala, allt är så overkligt på något sätt. Orken är borta.. Jag känner mig så ensam.. Hatar mig själv för att jag inte "släpper" in någon trotts att jag vet att fina människor runt omkring mig vill bli "insläppta". Skit!

Här sitter jag mitt i natten och känner att jag behöver skriva men vet ändå inte hur jag ska börja. Allt snurrar just nu runt i huvudet och ärligt talat så vill jag bara ringa Ellinor. Har inte pratat med henne på länge. Jag känner bara för att gråta och luta mig mot hennes axel. Hon är den ända som vet hela sanningen, som vet precis allt.. Men jag gör inte det. Jag kan inte ringa henne mitt i natten och imorgon kommer jag sysselsätta mig med allt möjligt bara för att förtränga det jag just nu sitter och tänker på. Detta har snurrat runder i min skalle nu i någon månad. Jag är inte dum, jag vet när något är fel, när något inte stämmer.. Jag är inte paranoid, jag vet att någonting händer men jag har inga bevis och inget jag kan sätta fingret på.. Men oron ligger där och pyr i mitt undermedvetna under hela dagarna men på kvällar och nätter så kommer allt fram och gråten sitter där i bröstet och värker. Nätterna är fulla med mardrömmar och när jag inte drömmer så ligger jag där i sängen och känner hur tårarna tyst ruller ner för min kind, jag vill ju inte väcka Oskar.. Utan istället ligger jag där och kväver mitt inre skrik. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla emot.. Vad händer när jag inte kan trycka ner skriket längre? Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer hända..

Jag tror att DU inte skulle stå ut i en sekund om DU hade haft dom känslorna, tankarna, mardrömmarna och farhågerna som jag har... Jag kan nästan sätta mitt liv på att DU inte skulle klara av det..


Gör inte såhär mot mig...


MEN JAG ÄR STARK OCH ALLT KOMMER FRAM FÖRR ELLER SENARE OCH DÅ SKA DU FÅ SE! VISAR DET SIG ATT JAG INTE ÄR PARANOID DÅ VET JAG INTE VAD SOM HÄNDER!


Tänk om du bara visste..

Bion var jätte bra igår. Verkligen värd att se.. "Johan Falk - Gruppen för särskilda insattser". Jag mådde riktigt dåligt över en scen och det värsta är att det verkligen händer i verkligheten.. Nä, den var verkligen värd att se. Hade jätte roligt med Elle också=)

Igår blev jag så sårad. Oskar sa något och han gjorde det inte alls för att såra mest på skämt, men jag tog det helt fel. Jag skrattade bort det men har gått och tänkt på det sedan dess. Det är så lätt att såra en människa som har dålig självkänsla även om det inte ens är med mening. Sitter nästan och börja gråta bara för att jag tänker på den situationen..

För tillfället så mår jag inte alls bra men har ett leende på läpparna. Men jag försöker göra så mycket som möjligt för att slippa undan tankarna.. Fan vad allt ska vara så svårt! Jag skäms så över mig själv och mitt beteende men kan ändå inte sluta med det jag gör.. det är en trygghet på något sätt.... Allt är så rörigt i hjärnan, inget funkar längre.. Utåt funkar det men inom mig är det kaos!

"The Kelly Family - I wanna be loved" Denna låten lyssnade jag väldigt mycket på precis innan jag träffade Oskar, en period då jag var väldigt vilsen. Kände så igen mig i denna låten och jag gör det fortfarande. Allt jag vill är att bli älskad, det ville jag då och det vill jag fortfarande. Detta ständiga sökandet efter kärlek är något som jag tror alltid kommer att sitta i mig! Det handlar inte om att man familj inte älskade mig för det har dom alltid gjort, kanske bara visat det på ett konstigt vis ibland.. Men jag vill bli accepterad och älskad för den jag är utanför min familj, inte behöva sätta på mig en mask och känna att jag måste spela något jag inte är. Mest av allt vill jag bli accepterad och älskad av mig själv! Först då kanske jag kan strunta i det som gör så ont? Kunna acceptera du/ni inte vet bättre, att du/ni inte är kapabla att ge beröm till någon inte ens någon som står dig/er väldigt nära. Att du/ni inte förstår vad dina/era ord kan ställa till för en anna person.

Ibland vill jag bara skrika rakt ut! Bara skrika ut all smärta och ångest jag känner inom mig! Kommer jag någonsin att kunna acceptera den jag är, mitt utseende, min kropp? Pallar inte vara ledsen men pallar inte heller av att ta mig ur det! Ibland så känns det som om jag är påväg "upp" men det slutar ändå med att jag inte pallar ta mig hela vägen fram till mitt mål. Jag gör mig ständigt besviken och ger upp för jag kommer ändå aldrig bli bra! Inget kommer bli bra..

Bröt just nu mot mina ord om att aldrig mer skriva om mina känslor men som Oskar sa: "Varför ska alltid du böja dig?"
Jag skriver inte detta för någon annan än mig själv, gillar du inte det du läser så vänd om och kom aldrig mer tillbaka...

Banken gick det bra på. Sen gick jag och testa lite kläder! Fy fan vad jobbigt. Jag trodde ärligt talat att jag skulle sätta mig ner och gråta i provrummet. Framför mig i spegeln står där en valross. En stor kossa! Jag pallar inte att ha det såhär.. Och gymet vägrar jag gå till idag.. Får se om jag gör det på fredag..

Köpte inga kläder vilket jag inte hade tänkt heller eftersom jag har dåligt med pengar men efter denna hemska upplevelse drogs jag in till skoaffären och de där skorna jag tittat på hur länge som helst var 350. Så plånboken åkte fram och jag fick mig en liten tröst.. För ful för kläder men mina fötter är banne mig söta och fina!

Oskar hatar mig nu men han förstår inte.. han kommer aldrig att förstå.. även om han vill..

Nästa månad ska inget köpas! Och det sätter jag mitt huvud på! Lovar! För nu ska mina kort lämnas till mamma! Inget mer tröstande.. Jag lovade ju mig själv att bli bättre! Jag ska bli det!

puss

Har precis kommit in från kvällrundan med Teiwaz. Låg i soffan innan och tittade på tv, kände hur ögonlocken blev tunga och tänkte att jag bara skulle stänga dom ett tag. Jo, visst! Hur många gånger har man inte gjort det misstaget. Vaknade sen av att en våt nos nuddade vid mitt ansikte. Teiwaz ville ut hihi.. sötnos..

Funderar på att fråga mamma om hon vill ta mina pengar igen.. Inte så att jag köpt en massa nu men jag känner att en dålig period är påväg då jag bara vill äta och äta och äta.. Tröstäter redan och känner att det börjar trappas upp. Känns ganska skämmigt att skriva det här men jag har tröstätit nu ett tag och jag känner hur kilo efter kilo landar på min kropp. Jävla äckel man är men dum som man är får man inget stopp på det. Ibland vill jag bara börja kräka igen. Jag var ändå lycklig då, eller falskt lycklig. Men sen jag fick upp blod när jag spydde så har jag blivit avskräckt. Sjukt att det ska behövas något sådant för att få stopp på det.. även om det har hänt lite då och då att jag fallit tillbaka så har det ju inte varit på det sättet att jag åt kräkte, åt kräckte, åt kräckte.. Var liten sak som jag fick i mig var tvungen att komma ut ur mig igen. Jag kan fortfarande få samma pannik över mat men då dövar jag det med mer mat. Fan fan fan! Varför ska man drabbas av sådant här? Och hur fan blir man kvitt de där demonerna inom en? Dumma dumma dumma!



Kom på att jag måste ha med mig Teiwaz imorgon, det blir alldeles för mycket tid han får vara ensam annars eftersom jag ska vara hos mormor vid 13 tiden. Och då blir det kanske ingen träning, om då inte mormor kan ta honom den stunden.. jag hoppas jag vågar dit.. det kanske går likadant som förra gången. Står vid dörren och känner hur kallsvettig jag blir och hur jag skakar inombords.. hoppas hoppas detta blir bra..

Jag pallar inte längre.. Varför kan jag aldrig få lov att bara konsentrera mig på mig själv? Varför kommer det ständigt nya problem och motgångar in i mitt liv? Dom avlöser varandra, när det ena löst så kommer ett nytt orosmoln som är värre än det andra.. Nä, jag orkar snart inte längre.. Kan inte någon bara ta över mina problem.. bara för ett tag? Jag har inte bränt mig på över ett halvår och nu så gjorde jag det.. tillbaka på ruta ett igen! Jag är fan 21 år snart och de senaste 8 åren har bara varit kantat av problem som tar bort de ljusa stunderna och gör mina dagar till mörka och orkeslösa dagar. Värsta är att jag pallar inte prata om det och när jag pratar om det så säger man: "Det går över! Det löser sig" Hell no! Det gör ju aldrig det! Orkar inte..

Tar snart livet av mig om det ska fortsätta så här! Hade jag inte haft världens bästa familj så hade det varit gjort för länge sedan! Hade jag inte haft underbara mamma och härliga pappa och fina småsyskon och världens bästa mormor så hade jag inte suttit här nu!

Kursen var faktist riktigt trevlig! Jag var väldigt negativ men jag hade det bra och det var intressant.

Men nu när jag kom hem bröt jag ihop totalt! Just nu är det bara för mycke! Eva, min arbetskamrat, såg det på mig idag. "Jag såg det direkt att det var något." Visst är det skönt att höra att folk ser det men samtidigt är det lite skrämmande.. här går jag och vill visa mig stark för jag vill inte få massa frågar som jag inte kan svara på. Jag kan alltså inte kontrollera mitt kroppsspråk så mycket som jag trodde att jag kunde..

Iaf när jag kom hem idag, trött och sliten möts jag av Oskar som kysser mig och säger: "Har du rökt nu igen?!
Det låter inte farligt men för mig blev det för mycket! Fan jag kan inte göra något rätt! Så jag började storböla! Låter skitlöjligt jag vet, men jag blir så trött på att hela tiden få kommentarer på vad jag gör. Jag vet att jag gör fel, jag vet att ni säger det bara för att bry er och jag vet att Oskar älskar mig och inte menade något illa men när man ständigt går och trycker ner sig själv så till slut blir det för mycket helt enkelt. Då räcker det med något litet och allt brister. Som tur är tror jag att Oskar förstår även om han nog blev lite chockad över att jag reagerade så.. Eller han försöker förstå men som han själv säger ibland så går det inte alltid. Och jag vet att jag inte kan begära det heller. Men ibland vill man bara att alla ska förstå eller rättare sagt få känna precis det jag känner för jag kan inte sätta ord på min ångest, mitt mående.

(Självklart vill jag inte att man ska känna så som jag gör alltid men bara för en kort sekund få uppleva världen så som jag gör, gå i mina skor för en dag..)

Jobbig dag idag, fylld med ångest. Mormor fick hjälpa mig, fick inte tag på mamma.

Det ordnade sig tillslut iaf..

puss

Usch, jag är inte alls på humör ikväll märker jag. Somnade innan efter att Oskar och jag mysat och när jag vaknade upp mådde jag väldigt dåligt! Alla dessa konstiga drömmar tar kål på mig! Jag gar just nu känslan av att inte få luft i mig och jag bli väldigt orolig i själen då.. Oskar får sig ett par ord kastade mot sig men han tacklar det bra och ger mig kramar istället för han vet hur dåligt jag mår just nu. Vi har inte pratat om det men han vet. (Hihi fick precis en kyss av honom och jag höll på att börja böla.)

Ibland känns det som om jag skulle kunna stå och skrika ut all min smärta mitt ute på ett torg med massa människor och ingen hade ändå inte lagt märke till mig! Så har jag känt nu ett tag. Men det konstiga är att när jag väl får uppmärksamhet så blir jag istället arg och förbannad! Jag pallar inte att folk ska lägga sig i men ändå så vill jag inget annat!

Fan nu kan jag inte skriva mer..

Jag har faktist ingen energi längre.. Tar ut mig på jobbet så när jag kommer hem orkar jag inte.. kan inte bara det här skitet försvinna ut kroppen så jag slipper käka alvedon hela tiden?

Något som också borde ta slut är den där ständiga lilla ångesten. Det är inte en sådan där "stor" ångest, utan en ständigt oroande i kroppen. Det gör mig galen. Det kliar i hela kroppen och jag vill bara ta bort mig själv så jag slipper det där malandet..

Jag har haft en sådan malande ångest hela kvällen. Spy eller inte, Spy eller inte, Spy eller inte.. Fattar ni? Beslutsångest över något så äckligt och så skamligt. Tårarna rinner och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte ha det så här! Kan jag inte bli stark? Kan inte någon trolla bort min äckliga kropp, mina tankar och känslor? Håller jag på att tappa greppet igen eller håller jag på att få tillbaka "kontrollen"? Alla dessa dubbelkänslor gör mig galen! Alla dessa bilder som poppar upp i mitt huvud, alla dessa röster i skallen gör mig tokig! Jag vet att jag förstör mina tänder, att jag fräter upp matstrupen och massa annat men all jäkla rädsla är ett mycke störra hot! Försöker se Sonja framför mig när hon sitter i den där stolen framför mig och förklarar ännu en gång vad som händer med min kropp om jag fortsätter så här, hur glad hon blir när jag berättat att jag inte gjort det avskyvärda på si och så länge. Vad ska hon säga om jag berättar att jag börjat få tillbaka mina tankar? Ge mig ett matschema som jag inte följer? Ge mig mer högre styrka på mina tabletter? Spärra in mig? Eller skita i mig? Vad är värst.. Svar: Skita i mig!! Se mig, hjälp mig! Orkar snart inte hålla tillbaka allt..

CAN YOU HEAR THEM?
ALL THE VOICES IN MY HEAD….THEY FREAK ME OUT
CAN YOU HEAR THEM?
THEY WON’T BE HAPPY TILL I’M DEAD….THEY FREAK ME OUT

Imorgon ska jag börja med min nya diet. Jag pallar inte trycket längre.. Idag är det inte så bra att börja eftersom jag är sjuk men imorgon ska jag börja.. även om jag är sjuk. Jag måste bli smal och vacker! Fast igår kände jag mig faktist sexig i min svarta klänning och mina nötstrumpor och mina vackra stövlar! Särskillt när ett helt "knuttegäng" blinkade åt mig. Njuter verkligen av den uppmärksamheten. Sexig kan jag känna mig rätt ofta för att jag vet att jag är jävligt bra! Plus att jag är en mästare på att ge en sådan där "sängkammarblick". Men jag vill känna mig vacker!!!! Det är något helt annat!

Btw så längtar jag tills jag får mina nya tuttar haha..

Glömt att ta mina tabletter nu i några dagar kom jag på.. inte så konstigt att jag gått omkring med gråten i halsen hela tiden.. jag har känt mig så orkeslös och viljeslös och på första gången på länge hade jag dom där bilderna i huvudet. Dom där med blödande handleder..

det sjuka är att jag ibland saknar allt det.. vem fan är jag utan dom där bilderna och kontrollbehoven? Nobody!

detta inlägg är helt förvirrat.. jag vet.. men just nu är jag så fruktansvärt förvirrad!

Nu sitter jag här i min ensamhet och saknar mannen. Fan att jag har så svårt att säga det till honom. Vi pratade på telefon innan och medans vi pratade tänkte jag att det lät precis som om jag inte ville att han skulle komma hem imorgon. Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara säga hur mycket jag saknar honom istället för att låta så sur? Så gör jag ofta, stöter bort människor fast jag igentligen vill ha dom nära. Kanske borde skicka ett sms och be om förlåtelse.. men sen är jag så jävla tjurskallig! Så förbaskat "stolt"!

Nu när jag var hemma hos mamma och pappa la jag upp värsta fasaden och var så "tuff" och kall, och jag begriper inte varför jag gör så.. Mormor och morbror med familj var där och jag kan inte slappna av i större grupper utan jag blir "kall". Kan pratar känslor men på ett väldigt kallt sätt, pratar precis som om jag alltid vet allt! Jag kan helt enkelt inte visa mig svag mer än inför min närmaste familj.

Har någon nära vän och till och med inför dom kan jag sitta och prata känslor och igentligen vill jag bara gråta men jag har ett "stenansikte"! Kommer inte ihåg senast jag grät på någons axel fast jag under den senaste tiden bara velat göra det. Men jag är hård.. iskall..

Snö idag! Fy jag ville ju ha vår. När jag tittade ut i morse och såg att det snöade fick jag ont i magen! Trodde våren var här nu.. fel hade jag..

Känner mig så kass idag! Hatar mig själv! Vill bara slå isönder varje spegel jag står framför! Ta bort mig! Äckliga jag!

Snälla hjälp mig, jag vill inte vara så här! Hatar mig själv för vad jag gör för att jag inte har någon diciplin längre! Jävla jävla skit! Jag pallar inte se ut så här! Pallar inte att se ett monster varje gång jag tittar mig i spegeln! Fan fan fan! Jag vill bara tillbaka! Hellre helt anorektiker än så som jag är nu! Pallar inte längre.. fan, kan inte sitta på jobbet och gråta! Kan inte gråta hemma för då blir oskar orolig.. fuck! Fan jävla skit!

Jag vet inte alls vad det är med mig! Var har den glada Désirée tagit vägen..hoppas hon kommer tillbaka igen.. hon dök upp för några sekunder idag när Johannes ringde, men rätt snabbt "försvann" hon tillbaka in bakom det hårde skalet..

Ljög för mamma idag när hon ringde! Fan det var länge sedan jag sa att jag mådde bra trotts att jag inte alls gör det.. Hade hon varit här och sett mig hade hon sett det direkt, sett att jag är så fruktansvärt ledsen!

Fuck! Måste peppa mig själv! Måste försöka ta mig ur denna lilla svacka innan jag kommer för långt ner! Lätt att skriva men det är inte lätt att följa!

Och nej denna svacka är inte pga att Oskar inte är hemma! Men jag kan erkänna att jag saknar honom men det är väl inte så konstigt när man varit tillsammans i 4 år? Man kan ju varandra utan och innan. När jag är depp så vet han om det och han försöker göra mig glad även om jag mest är vressig och ibland är riktigt jäkla orättvis! En kram från honom kan iaf lätta för en stund..

---

En liten kommentar jag bara kom att tänka på så här helt plötsligt. Fick höra det från någon när jag och Oskar hade uppehåll.

"Tänk ändå vad mycke han har stått ut med....."

Jag vet inte men kanske det är så? Kanske jag är svår att ha med att göra? Kanske har jag för höga krav på människorna runt omkring mig? Men jag kan ändå inte låta bli att skrika inom mig:

"Vad fan står inte jag ut med då?"

Vilken tur att vi står ut med varandra för jag älskar ju honom och om han inte hade "stått" ut med mig hade jag nog grävt en grav och stannat där ett bra tag, kanske aldrig kommit upp! Jag har en svag aning om att han faktist älskar mig också.. Tur att det är vi trotts att vi ibland kan gå varandra på nerverna!

Jag var precis inne på Cornelias blogg och slogs av hur jävla orättvist det är! Och jag är så jävla trött på att hålla snattran och vara tyst och snäll! Ja, jag är avundsjuk! Avundsjuk på att jag alltid ska behöva vara den som kämpar! Jag började bli deprimerad i 8:an. Första gången jag tryckte ner fingrarna i halsen för att spy upp all jävla skit var någon gång i 9:an. Jag har hatat min kropp så länge jag kan minnas! Alltid sätt mig som mindre värd så länge jag kan minnas! Men ett stort jävla MEN, jag har aldrig någonsin bett någon ta hand om mig och låta någon annan göra allt åt mig! Preics innan jag träffade Oskar började jag på "allvar" med mina ätstörningar! Men jag gick kvar i skolan! Jag kämpade som ett jävla djur för att bli accepterad för den jag är! Bara bli omtyckt! Oskar kom in som en räddning i mitt liv! Visst jag var aldrig smal som en sticka men jag var ändå undernärd! Jag har aldrig varit smal som en sticka p.g.a mina ätstörningar men jag har ändå varit undernärd!

Jag gick ut skolan med högt huvud trotts min jävla ångest, trotts mina jävla problem, kanske inte fick så bra betyg som jag hade kunnat få men jag gick ut och var nöjd med det. Flyttade hemifrån ungefär 2 veckor efter studenten. Jobbade som ett djur för att få det gå ihop och jag var stolt över mjig själv!!! För en gångs skull var jag först med att göra något! För en gångs skull kunde jag vara stolt över något! Jag jobbade som ett djur och utan att riktigt märka det blev jag "manodepressiv"! Jag gick på som en ångvält och hanterade min ångest med att vara extremt kontrollerande! "Överglad"! Fick ångest över små saker som att en penna låg på fel ställe! Kunde sitta och stirra på tex en flaska och bara känna sådant behöv att att öppna den annars skulle något farligt hända! Allt detta döljde jag fram till för ungefär ett år sedan!

Jag började bränna och skära mig själv.. började verkligen ghetsäta och spy! Mamma försökte leta upp en psykolog och hittade en i lund som jag gick till ett tag! Hon sa saker som att det jag gjorde var något oaccepterat i samhållet och att det jag gjorde mot mig själv var äckligt!

Gick så långt att jag en dag försökte ta mitt liv men misslyckades och fick sådan ångest, aldrig fått starkare ångest än då! Jag sprang upp på mammas jobb och hon var ute på skolgården! Jag stod där mitt på skolgården och kunde inte andas, mitt hjärta slog i 190 och jag skrek och grät! Mamma höll om mig men inget hjälpte. Hon ringde efter mormor som var hemma hos min farmor och hon körde mig dit. Jag fick ligga i farmor och farfars säng i min mormors famn. Mamma var tvungen att köra tillbaka till jobbet ett tag. Jag låg i fosterställning i mormors famn och grät och pratade väl osammanhängande! Mormor visste om hur jäkla illa jag mått men det var första gången farmor fick se hur dåligt jag mådde! Hon blev nog förvånad och faktist så tycker jag nu i efterhand att det var jävligt bra att mormor var hos farmor och att farmor verkligen fick se mig när jag är som värst!

Mamma ringde till psykakuten och vi åkte dit där.. satt där en hel natt tillsammans med mamma och mormor.. skickade sms till ellinor som nog var den ända utom mamma som verkligen förstått hur dåligt jag mått! Eller i alla fall varit där och brytt sig när alla andra blundat och inte "vågat" hjälpa mig!

Så jag kom till kliniken i Eslöv och fick hjälp och går där fortfarande!

Sitter och gråter nu för jag är så jävla förtvivlat arg och ledsen!

Nu till varför Cornelias blogg kan väcka sådant här inom mig!:

De flesta vet att Oskar är i Thailand med sin familj! Och för att vara ärlig har jag varit emot den här fucking Thailand resan hela tiden! Jag har inte kunnat känna mig glad för deras skull ända sedan dom beställde resan och jag kan fortfarande inte innerst inne känna mig glad för deras skull! Jag ville också dit men jag kände att jag inte hade råd och ärligt talat så ville jag bara åka dit med Oskar och inte hela hans familj! Jag tycker mycket om dom och dom har varit underbara mot mig men faktum är att jag mår jävligt dåligt av att vara för nära dom en längre tid! Dom vet nog inte om det och jag antar att jag kommer få jävligt mycke skit för att jag skriver detta inlägg men jag orkar inte vara tyst längre!

Jag är en jävligt plikttrogen tjej och det är väl både dåligt och bra! Jag har gått i skolan och sedan jobbat som en jävla idiot trotts mina problem! Jag har inte råd att åka till Thailand, plus att jag inte kan ta ledigt hur som helst från jobbet! Vissa jobbar ju faktist och vissa tar inte och sjukskriver sig hur som helst trotts att man kanske ibland skulle behöva det! Jag fick ett fast jobb och tänker inte göra min arbetsgivare eller mina kollegor besvikna! Jag blev speciellt utvald!!! Hör ni det? Speciellt utvald för att jag är jävlagt duktig på det jag håller på med!

Jag är så jävla trött på att folk skyller på sina psykiska sjukdommar och låter andra göra allt åt dom! Jag har kämpat som en jävel och jag tänker fortsätta göra det! Både jag och min alldra bästa vän har kämpat som idioter mot våra demoner och fortfarande jobbar vi och står i! Så jävla fucking orättvist att vissa bara kan sitta på sina rövar och tycka synd om sig själva och ha folk som fixar för dom hela tiden medans andra jobbar och står i tills dom stupar! Inte ens när jag har varit i mitt sämsta skick slutade jag jobba eller gå till skolan!

Så fuck you Thailand! Ni får gärna hata mig men ingen hatar mig mer än vad jag själv hatar mig själv!!

Momor ringde precis och jag storböla i telefon! Nu ska jag dit!

Imorgon går jag till jobbet med högburet huvud! Jobbet som jag verkligen har kämpat så in i helvete för att få!

Jag har gjort det igen.. och jag hatar mig själv för det.. måste bli av med det.. kan inte gå och ha tankarna på det hela dagen.. pallar inte ännu en dag med ångeskrypande känslor.. motstod det igår men ännu en dag går inte.. är så trött på denna skiten.. varför kan jag inte få lov att vara lycklig? Nöjd med mig själv och vacker som få?

känner för att klippa upp handlederna bara för att få känna något annat än ångest..

Fan ta alla mina "demoner". Alla jävla tankar och all jävla ångest! Fan ta allt ihopa! Jag vill bara må bra, men vem är jag då?  Vem är jag utan ångest, utan tvångstankar, utan alla demoner? Vem är ju utan min min smärta i själen?


Ge mig styrka..