Eerised

Känns som om jag har myror över hela kroppen.. Bara massa negativa tankar i huvudet.. Imorgon är det psykologen som gäller.. Är nervös som vanligt.. Ah känns som om jag bara babblar en massa strunt när jag är där.. visst, jag tycker han är bra men får jag verkligen något ut av det? Fast jag har inte gått där så länge så det tar kankse lite tid innan jag börjar känna något..vad det nu är jag ska känna?

Längtar tills jag kan beställa min orbi trek! Måste ha den..har blivit besatt av tanken på den maskinen! Äntligen kan jag träna utan att någon ser mig.. Har velat träna länge men eftersom jag inte vågar springa ute bland folk och jag vågar inte gå på friskis och svettis och jag vågar inte gå på gym..varför vågar jag inte? Saken är den att jag får känslan av att alla tittar på mig och tycker jag är kass och äcklig..vet att det är löjligt men för mig är det verkligt.. jag får ågest och jag känner bara för att gråta när jag utsätts för sådant.. Sådana känslor kan jag även få på ofäntliga platser.. Igentligen på alla platser där det vistas många människor.. till och med när jag vistas tillsammans med "nära" människor... pressen blir liksom för stor.. bara mina kusiner, trotts att jag älskar dom högt, kan få mig att må illa av ångest just bara för att jag känner mig mycket mindre värd än dom! Dom är så vackra och så lyckade... Ellinor är den ända jag igentligen kan känna mig riktig trygg med... Hon gör mig lugn och jag kan verkligen vara mig själv med henne... Visst jag tycker hon är så mycket bättre än mig men på något vis känner jag mig inte underlägsen.. Hon får mig att må bra... Vet att hon är rädd för att hon ska påverka mig negativt men det har hon aldrig gjort.. Hon har alltid fått mig att må bättre och stunder då jag varit så ångestfylld och så rädd har hon alltid fått mig att må bättre.. Hon har alltid lugnat ner mig... Ja, Ellinor, jag tackar gudarna (vet att du inte tror på något sådant som gudar men jag gör det haha) var dag för att du alltid funnits vid min sida! Adrig har du lämnat mig! Många har gjort mig illa när jag som mest behövt dom men du har alltid varit där! Är dig evigt tacksam för allt du gjort och gör för mig! Älskar dig!

Rörigt inlägg igen.. men jag måste skriva av mig...

är jag löjligt för att jag önskar att mamma var hemma?

Då har två underbara veckor med Oskar tagit slut. Lämnade honom i Höör innan. Hela vägen till Höör hade jag en stor klump i magen och det kändes som om jag skulle börja gråta när som helst, fast jag satt och sa för mig själv att jag inte skulle göra det. Men väl framme i Höör kunde jag inte hålla emot. När han kramade och kysste mig kom tårarna och jag kände mig så ensam fast han satt där mitt emot mig! Jag ville bara hålla fast honom och aldrig släppa honom! Jag har mått så bra dessa 2 veckorna iaf den senaste. Inte så mycket ångest och jag har kunnat äta någorlunda.. Första veckan mådde jag inte så bra men nu den andra veckan har jag känt mig lycklig och jag har kunnat se fram emot saker.Men nu är det väl tillbaka till det vanliga känns det som... men jag ska försöka hålla mig såhär pigg eller vad man ska säga... önskar bara att mamma var hemma så jag kunde ha henne som stöd nu...

Igår var vi iaf och fira Oskar mamma och det var jätte trevligt.. Kunde varkligen slappna av och jag behövde ingen ångestdämpande som jag brukar ta när jag är ibland folk.. Pratade lite med Cornelia och ju mer jag lär känna henne ju mer inser jag vilken varm människa hon är.. jag har haft väldigt svårt att prata med henne men det har väl mest varit för att jag varit "rädd" för henne eller vad man ska säga... ah jag kan inte förklara det... eller jo det kan jag, men det är alldeles för känsligt för att lägga upp här... Iaf var kvällen jätte trevlig.. Cornelia tog jätte fina bilder på Teiwaz och Ida och några av dom finns på hennes blogg...

Tillbaka till Oskar... Gud vad jag saknar honom! Galet... Jag blir liksom så handikappad på något vis. Känns som om jag blivit stympad av en del av mig. Önskar att alla fick känna på den känslan som jag känner för Oskar. Den sortens kärlek som bara blir större och starkare för var motgång och för var dag som går! Det han ger mig är livsglädje! Jag kan faktist känna mig vacker med honom vid min sida och jag känner mig så stolt när jag går och håller han i handen! Vill visa för hela världen att han faktist valde mig, en ful dum liten knepig flicka. Att han faktist ser något i mig. Vill att alla ska se att jag lyckades hitta kärleken trotts att så många fått mig att tro att jag aldrig skulle göra det! Att jag skulle förbli ensam och trasig. Jag är fortfarande trasig men jag är inte ensam och för var dag som går med han vid min sida så läker en del av mina sår... även om dom då och då rivs upp så vet jag att en dag kommer jag kunna stå vid hans sida och känna mig betydelsefull och vacker alltid!

Nej nu ska jag gå och mysa med Ida och Teiwaz...

Har precis avnjutit en god middag hemma hos mamma och pappa. Grillat kött och potatissallad, fast jag åt qourne biff istället. Hade grillad majskolv till vilket jag älskar.

Teiwaz och Ida fick var sitt grisöra men det var bara Teiwaz som tyckte om det. Ida har aldrig varit glad för sådant men jag tänkte att hon kanske ville ha ett sådant nu bara för att Teiwaz hade ett sådant.

Oskar har också kommit hem och det känns härligt. Äntligen är min man hemma och kan ge mig lite energi...

Annars har väl dagen varit bra. Städat lite och diskat lite men hade inte det så farligt stökigt men man vill ju inte ha massa framme nu när det finns en liten valp i lägenheten som vill sätta tänderna i allt. Han är jätte duktig faktist. Under de här 5 dagarna jag har haft honom har han bara bajsat inne en gång och kissat inne 3 gånger. Hoppas det fortsätter såhär.

Kram på er