Eerised

just nu vill jag bara försvinna..

Om inte hata var så starkt ord så skulle jag säga att jag hatar dig nu. Men jag hatar dig inte, inte alls, men jag hatar sakerna du gjort mot mig, eller rättare sagt sakerna du inte gjorde för mig när jag behövde dig som mest och det kommer jag aldrig förlåta, aldrig.. Och ärligt talat, varje gång det går dåligt för dig skrattar jag inombords, inte särskillt fint gjort, ingen av mina finare sidor precis men det känns jävligt skönt. Skadeglädje är den ända sanna glädjen säger dom ju! Fast jag vet i fan om det stämmer..

Jaha, men en sak sitter jag just nu och är väldigt glad för! Det känns som en sten fallit från mitt hjärta! Kan andas lite lättare. På fredag smäller det.. Min tur att få vara lite lycklig nu.. jag tycker jag faktist förtjänar det..






I'm gonna make you cry someday and I'm looking forward to it. Då kan du stå där med filten i örat :P

Världens vackraste, underbaraste och sexigaste Oskar ligger här brevid mig och sover. Har snarkar lite lätt och ser så fruktansvärt söt ut. Vill ta en bild men vågar inte för då vaknar han väl av blixten och blir sur. Tror jag ska väcka honom på ett annat sätt ;)

Är det bara jag som ska höra av mig? Saknar dig..

Tårarna bränner bakom ögonen men ändå kommer dom inte fram.. Det är inte lönt att fråga varför jag mår såhär, det har jag gjort nu i några år och jag får aldrig något riktigt svar på det.. Känns som om jag har en tickande bomb inom mig..
Vad hjälper det att gråta? Får bara massa frågor om varför tårarna faller, vilket jag förstår. Men jag kan ju aldrig riktigt svara på varför tårarna kommer.

Fick ett armband av mamma idag, hon hade ett lika dant. Jag ville bara slänga mig runt halsen på henne! Underbara mamma! Varför slängde jag mig inte i dina armar? Jag hade verkligen behövt din kram, jag hade verkligen behövt din tröst! Men något höll mig tillbaka..

Jag vet inte hur jag mår idag! Jag vet inte längre hur jag mår.. tror inte jag vågar känna efter. Jag har tappat lusten att vilja skriva av mig. Så nu håller jag väl allt inom mig och det gör ont. Jag kan inte ens gråta längre.. Dom jag trodde skulle förstå mig tog "skrivarglädjen" ifrån mig. Vem som helst men inte dom.. Fan vad det gör ont..

Vill att Oskar ska komma hem så jag kan få luta mig mot honom. Just nu är han den ende som tar bort det där onda inom mig för några sekunder och för det älskar jag honom mer än något annat!<3

Jag vet att något inte stämmer! Gaah detta gör mig galen! Jag vill veta men ändå inte! Varför är allt så svårt!! Varför gör du så här? Varför gjorde det från första början? Det värsta är att jag inte kan prata med någon om det! Inte någon! Inte någon alls! Jag vill slappna av men kan inte.. och det är ditt fel och det vet du.. Jag hatar att behöva snoka runder men vad fan ska jag göra? Allt detta gör mig knäpp!

Jaha, då har jag semester och det känns härligt! Ska snart till min psykolog där jag inte varit på någon månad och det känns lite nervöst! Det skar ju sig lite mellan honom och mig och därför har jag inte gått ditt men jag känner ändå att jag behöver prata med honom även om det känns jobbigt..

Annars är det sådär med mig men jag hoppas att det ska bli bättre nu när jag får vara ledig ett tag..

Vad jag längtar efter dig.. mina tankar är ständigt hos dig.. när får jag träffa dig?

Oskar och jag hade det varkligen mysigt inatt! Vår kärlek utvecklas ständigt och bara jag tänker hur mycket jag känner för honom så får jag tårar i ögonen. Han är verkligen något utöver det vanliga! Yes, vi bråkar och är sura och arga på varandra men de där stunderna då allt är så underbart mellan oss så känner jag verkligen hur jag skulle kunna sprängas av lycka! I mina ögon är han inte perfekt för det vet jag att ingen kan vara men och gud vad trist det hade varit om han hade varit perfekt! MEN han är allt jag någonsin velat ha och han är verkligen min!<3

Jag har spenderat två kvällar nu med att titta på Harry Potter filmer! Jag älskar verkligen böckerna och filmerna är också mycket bra, dock inte i närheten så bra som böckerna.

Jag har tänkt en del också ikväll. Jag håller på att starta något nytt och jag är stolt över mig själv över vad jag lyckats med. Jag har lyckats med så mycket och ändå arbetat i motvind hela tiden. Jag sitter här i en lägenhet som jag älskar med mina två underbara vovvar och jag är sambo med killen jag alltid velat ha. Jag tänker inte sitta här och skriva vad lyckats med för det går inte beskriva.. Det är något man måste känna och det är bara jag som kan känna det.

Stod och tittade på kortet på dig. Det som hänger på kylskåpet. Jag ville så gärna att du skulle titta tillbaka på mig och jag ville hoppa in i det där fottot och sitta i ditt knä. Jag vill så gärna vara dig nära, lära känna dig bättre, inte bara ha vackra minnen som säkert med åren har blivit väldigt förskönade. Det har gått så många år och ändå kan jag fortfarande gråta så hjärtskärande när jag tänker på dig. När du dog förstod jag nog inte riktigt att du skulle vara borta alltid, jag var så liten då. Med åren har jag fattat att jag aldrig kommer att få se dig igen bara i mina drömmar. Men några av de sista orden du sa var att du skulle hem till "Klockaregården", kanske visste du något då som bara de som precis står på kanten mellan livet och "döden" vet. Kanske vi ses igen, jag hoppas så på det! Kanske är jag åter den där blonda lilla tösen om alltid sprang i trosor för hon var så varm, kanske är jag åter där i din och mormors trädgård och leker med dig. Kanske får jag höra hur du visslar "blott en dag". Varför fick du inte vara kvar hos mig? Jag kommer aldrig förstå det.. Det finns så mycket jag vill fråga dig om.. Jag hoppas att du hade varit stolt över mig, jag bär dig alltid med mig..

<3

Jag kommer från och med inte längre skriva något som har med mina känslor och tankar längre i denna bloggen. Det var därför jag startade denna för att just få ut alla mina känslor och allt som gör ont inom mig.. Jag startade inte denna bloggen för att såra någon utan för att både jag och andra skulle kunna få en bild av hur jag känner mig inombords. Jag har verkligen älskat att skriva här just för att jag har kunnat få ner vart ända liten känsla som annars bara hade farit runder i min skalle och som skulle gjort mig förvirrad.

Att gå till min mamma och berätta vilken hemsk människa jag är var droppen! Jag bölar just nu både för att jag är så arg och för att jag är så sårad. Åter igen är jag den som inte passar in, åter igen är jag den som gör fel, åter igen är jag den som ingen tror på.. Den felande länken helt enkelt! Den som bara duger ibland när man kan få ut något av henne.

Tack för att ni tar detta ifrån mig..

Denna natten hade kunnat sluta i gråt men tack vare älskade Oskar och underbaraste Ellinor, OCH ett fint meddelande från en gammal vän så kan jag nu gå och lägga mig med ett leende på läpparna! Underbart!<3 Tack Oskar, Ellinor och Anette!

Har inte sett filmen twilight än, men borde kanske göra det.. Alla säger ju att den är så bra.






Iaf så sitter jag och lyssnar på en låt där ifrån "Bellas lullaby" tror jag den heter. Är inte säker faktist. Älskar Pianomusik! Så vackert, just denna låten låter så sorglig, sorgligt vacker. Jag spelade piano i några år men tyvärr förlorade jag intresset när vi bytade pianolärare. Lena som jag hade innan hon inspirerade verkligen mig och jag ville bli lika duktig som henne. Hon fick tinitus och kunde inte fortsätta som pianolärare vilket måste varit ett hårt slag mot henne. Jag skulle vilja plocka upp mitt pianospelande igen, men har ju inget piano längre. Det står hemma hos mamma och pappa och är alldeles för tungt att flytta hit. Och vart skulle jag ha det?

Igentligen började jag inte spela piano för min egen skull, jag ville spela gitarr. Men för att jag ville synas och duga i dina ögon valde jag att spela piano. Tyvärr så blev det inte bättre, jag kände mig ändå inte duktig i dina ögon och jag gör det fortfarande inte. Mina kusiner var alltid bättre och jag fick aldrig riktigt lysa och jag får det fortfarande inte. Det känns som om jag inte duger, som om du inte ser mig. Det som tidigare kom som tårar kommer nu som ilska tyvärr. Men vissa stunder, stunder som den här kommer den där sårade flickan fram. Den där lilla flickan som aldrig duger i dina ögon. Det där hårda skalet som hon har byggt upp med åren försvinner vissa stunder, stunder som den här då hon lyssnar på vacker pianomusik och minns.

Lena fick mig att ändå älska att spela piano men det försvann sen när hon slutade. Men på senare tid har jag haft sådan där kli i fingrarna igen. Kanske kan övertala mamma att få låna keyboarden även om det inte är alls samma känsla som att spela på ett riktigt piano... skapa musik.. spela med Oskar?

Hur mycket jag än försöker att hata dig så kan jag inte, för jag älskar dig! Oskar säger åt mig att strunta i det men jag kan inte.. Pappa säger åt mig att säga rakt ut vad jag tycker och tänker om dig men jag kan inte, vågar inte, jag är inte så stark än.. Mamma säger inte så mycket, för vad ska hon säga igentligen? Det ända hon kan göra är att trösta mig när du gjort mig illa... du menar det säkert inte, för du är ingen elak människa, bara fruktansvärt egotrippad och bitter. Jag vill bara duga i dina ögon! Kan jag inte någon gång få lov att vara speciell i dina ögon?


En liten flicka lever inom mig, en ledsen lite flicka som bara vill ha lite kärlek och omtanke!

Sitter här och lyssnar på Micheal Jackson. Kan fortfarande inte fatta att han inte finns längre! Hans död är en värre tragedi än Elvis tycker jag! Michael kunde allt, dansa, sjunga och skriva musik! Vilket Geni! Så klart lyssnar jag på min absoluta favorit "Will you be there" från filmen "Rädda Willy" (pappa sa alltid "Vem fan skrämde han eftersom han är så rädd?" haha). Jag älskade den filmen eller de filmerna, särskillt då den första filmen. Jag var hysteriskt kär i "Jesse" och jag var fruktansvärt sur på mamma och pappa för att jag inte kunde få en egen späckhuggare, en egen Willy! haha..  I slutet i den första filmen så spelas ju "Will you be there" och jag vet inte hur ofta eller hur många gånger jag spolade tillbaka bara för att höra den låten flera gånger om. Mamma kom också ihåg det och att jag så gärna ville ha en egen späckhuggare.. hehe..

Så nu innan jag springer iväg till tåget så får lägger jag upp denna videon..



pusspuss

Fick en sådan sårande kommentar idag av en person som jag avskyr mer än pesten. Jag och några av de boende sitter ute i solen och snackar plus då en anhörig. Rätt som det är så bara den där där idioten säger: "Ja du är iaf inte lika tjock som hon i hemtjänsten!" I det ögonblicket kände jag bara för att gå fram och slå till den där jäkla idioten men det får jag inte göra för då får jag sparken men en anhörig kan få lov att sitta och säga vad som helst till mig utan att det händer något.. Efteråt kände jag bara för att gråta men det går ju inte när man är på jobb.. Jag mådde så bra idag och så får jag en sådan kommentar som svider och gör så ont från den där kärringen!

Jag är så stolt över mig själv! Jag klarade det! Gick igenom porten och kände hur knäna ville vika sig men travade ändå efter mamma fast besluten om att jag skulle klara detta. Och jag gjorde det. Var på gymmet i lite mer än en timme och jag klarade av att duscha där också! Fast det var bara jag och mamma där men ändå! Det kändes lite jobbigt de första 10 minuterna men efter 20 minuter på gåbandet kände jag hur jag log! Det var så skönt att känna hur mina muskler arbetade igen. Känna hur svetten rann och hur pulsen stiger. Det tog mig ungefär 5 månader innan jag vågade öppna porten och gå upp för de där trapporna men nu har jag lyckats! Stolt! Vänder det nu? Jag hoppas bara det! Längtar tills jag kan berätta för dom på kliniken om att jag klarade det!



pusspuss

Nu har jag bytat om och packat. Bytat om inför träningen, nervös. Hoppas det går bra. Packat för att jag ska sova hos föräldrarna inatt.

Var ute med hundarna en lång runda och det var jätte mysigt men jag blev helt svettig! Gick i solen hela tiden och det blev riktigt varmt eftersom jag gick raskt också. Men det är härligt nu när sommaren kommit på riktigt.

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det. Han är död, han finns inte mer. Hur många gånger har man inte dansat till hans musik eller försökt dansa så som honom? Det är trist att det skulle bli såhär. Både jag och Oskar hade tänkt gå och se honom nu när han skulle göra sin turné men så blev det inte. Min absoluta favoritlåt är "Will you be there", låten jag hade i det förra inlägget, den finns ju med i "Rädda Willy" filmen, min absoluta favoritfilm när jag var yngre. Jag tittade på den om och om igen. Vet också att jag spolade tilbaka flera gånger i slutet på filmen när just denna kommer.
Det kom väl igentligen inte som en chock att han dog, han såg ju absolut inte ut att må bra. Men det är ändå jätte tråkigt. Jag trodde aldrig på dom där anklagelserna mot honom och jag vågar inte tänka på hur jobbigt han har haft i sitt liv. Nu kanske han äntligen får frid uppe i himlen. Sov gott<3


Så här väljer jag att minnas The King Of Pop!<3 Med ett stort leende på läpparna!

Funderar på att avsluta bloggen och starta en ny annonym blogg.. Den senaste tiden har jag varit väldigt ärlig i bloggen, precis så som jag var i början när inte så många i min närhet visste om att jag hade någon blogg. Jag började blogga för att få skriva av mig allt inom mig men den senaste tiden har jag tyckt det varit lite obehagligt att skriva allt. Jag känner ändå att jag hela tiden måste tänka på vem som läsaer bloggen, inte vad jag vill skriva! För en månad sedan på en släktträff kom min mammas kusins sambo fram till mig och sa att han läst att jag mådde så dåligt. Han tyckte så synd om mig och önskade att han kunde göra något. Jag blev självklart glad och tacksam men jag fick ärligt talat en chock! Jag började skruva på mig och kände liksom mig lite sådär försvarslös.. Jag menar jag hade min mur uppe precis som jag brukar ha på sådana tillställningar och han fullkomligt krossade den... både bra och dåligt kanske.. kanske jag behåller denna men börjar en vid sidan av.. får se.. detta tål att tänkas på..

ta nu inte detta som att jag inte vill att folk ska fråga hur jag mår..

Annars har dagen varit en riktig Berg och dalbana! Hela vägen till Hörby grät jag! Jag vill ha tillbaka mig själv! Kändes som om allt runt mig bara rämnade.. jag har verkligen inte kontroll längre.. inte över något.. Kom till mormor och hon såg att något var fel men jag kunde inte prata om det.. det gör för ont ibland.. Så vi satt på altanen och åt middag och sen gjorde hon vid mina fötter. Det var faktist skönt. Vi pratade om resor och resor och så klart en del om morfar och Kaj.

På torsdag nästa vecka så smäller det! Då ska min arm få ett minnesmärke av morfar. Jag önskar att jag hade honom kvar. Hade du fått leva kvar hos oss, hos mig, så hade du och mormor bott nere på någon av Canarie öarna! Det var er dröm, din och mormors dröm.. Drömmar krossas lätt! Alldeles för lätt! Ibland inbillar jag mig att om du hade levt nu hade jag inte mått såhär.. Men så är det nog inte.. men jag hade haft en till som hade stöttat mig. Jag har förstått att du under din livstid hade dina depressioner, särskillt när du drabbades av cancer vilket inte är så konstigt, men jag hade kanske kunnat prata med dig om det som rör sig inom mig. Mina tankar och känslor.. kanske hade du förstått..

Jag vill bli liten igen.. jag vill kunna sitta i mammas eller någon annan trygg famn och vaggas till sömns! Jag vill sitta i någons famn och få mina tårar borttorkade och få höra orden "Det kommer bli bra.."

Jag håller på att tappa greppet.. jag skulle ju bli lycklig.. var tog viljan vägen, vart tog orken vägen?