Eerised

Igår kom min underbaraste Ellinor hem till mig. Vi stack till Offside för att äta något gott. Gud vad svårt det är att välja vad man ska äta. Det blev planka för oss båda två! Mums..
Hyrde sedan en film och köpte gottis. Hade jätta mysigt hemma hos mig. Älskar våra pratstunder! Ellinor får mig att släppa loss liksom. Jag kan vara den sanna fjöntan som jag verkligen är i hennes sällskap! Underbar kväll var det iaf! <3

Fick precis ett inlägg från min Oskar.. Han ville att jag skulle skriva att jag saknar honom så nu gör jag det...

Jag saknar dig Oskar<3

Jag har liksom tagit slut på mina ord. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre..

Fortfarande förskyld och jag hatar det!

Jobbat hela dagen från 7 till 16.. Är helt slut nu.. Sov bara 4 timmar inatt och som vanligt höll jag på att börja gråta när klockan ringde. Tur att det var rätt lugnt att jobba. Det bästa var att jag bara jobbade med trevliga människor!

Var hos farmor och farfar efter att jag slutat. Det var mysigt. Har inte varit där på länge eftersom jag mått så dåligt. Farmor var på så gott humör idag och det gjorde mig också glad. Flytten kommer bli bra för båda två, det tror jag båda känner. Fast nog kommer man sakna det lilla mysiga vita huset.

Just nu känner jag bara för att gråta. Är så trött på allt. Hatar mig själv så jag knappt vet var jag ska bli av!

En gammal bild på mig..



Ny bild på mig...

Jag vet inte vilken bild jag tycker mest om.. Jag kan sakna mitt långa blonda hår ibland.. Men samtigt så tycker jag den nedre bilden är mer jag... På den första hade jag inte piercat mig heller.. Det gjorde jag lite efter den bilden.. Nu ser man inte min kropp på någon av de här bilderna men jag vet att min kropp var mycket smalare på den första och det ser man nog lite i ansiktet också.. Jaja, jag ska gå ner i vikt, det har jag bestämt mig för och om jag ska göra det på fel sätt eller ej det skiter jag i för jag ska bli smal! Säga vad ni vill men hellre spyr jag upp all mat än se ut som jag gör idag.. Äcklig och ful!

Jag och mina ständiga funderingar. Just nu kretsar rätt mycket av mina funderingar över vad jag vill bli, över vem jag är. Innan älskade jag att gå till jobbet men nu känns det bara jobbigt, jag trivs inte riktigt. Visst kan jag tycka det är kul när jag väl kommer dit men timmarna innan jag ska till jobbet känns som ett helvete. Har ångest nästan var gång. Ikväll ska jag jobba och just nu vill jag bara bromsa tiden så att jag slipper det. De enda gånger jag kan tycka det är roligt att jobba är när jag ska jobba på Höstsonaten. Där känner jag mig hemma. Även om det ibland är otroligt körigt där så tycker jag det är roligt för det mesta. Personalen är så underbar där. Men samtidigt vill jag inte jobba inom vården alltid. Jag vill kunna gå till mitt jobb och känna lycka! Gud, nu gör jag något jag verkligen vill! Så vill jag känna..

Sitter och lyssnar på en låt från Astid Lindgrens Kalle Blomkvist. "De hjältemodiga" heter den. Den är så otroligt söt och så vacker. Den ger en lite hopp..

Och nu skiner solen och jag tror att om en liten stund ska jag ut och gå med Ida. Har inte gått här hemma i Äspinge på jätte länge. Ska gå en runda runt "Hallen" och titta på hur vackert där är.

"De finns sagor och sägner som väl aldrig glöms bort.
Med de goda mot onda och med storslagna slott.
Många spöklika platser känns så lockande så
liksom farar som hotar mest på lek men ändå.
Riddare och hjälte ja vad man än vill bli.
Allting är ju möjligt med lite fantasi.

Över kullerstenar in i gränder
Vi smyger och vi strider
De hjältemodiga
Aldrig vet man vad som här näst händer.
Med planer som vi smider
De hjältemodiga
Äventyrarna

Först en hjälte sedan nu mästerdetektiv
Allting kan man bli med en smula fantasi

Över kullerstenar in i gränder
Vi smyger och vi strider
De hjältemodiga
Och planerna vi smider
De hjältemodiga
Äventyrarna"

Eftersom jag just nu inte pallar av ensamheten har jag bestämt mig för att skaffa en låtsaskompis. Han heter Yngvert och är norsk som en torsk från Norge.


Jag vet inte riktigt men magkänslan säger mig att jag måste hålla reda på dig även om jag inte vill. Jag vill inte snoka och ärligt talat så vill jag hellst bara slippa bry mig men nu är det ju såhär att jag bryr mig.  Jag litar inte riktigt på dig och ärligt talat så vet jag aldrig om jag kommer göra det fullt ut. Du har sårat mig och jag tror aldrig att jag någonsin kan glömma det... Vet inte om jag kan förlåta det heller... Eller har jag förlåtit dig? Fan vad allt är upp och ner.. önskar att det aldrig hade hänt!

Sitter och funderar nu igen.. Det finns så mycket som jag bara gett upp. Som jag igentligen så gärna velat men som jag aldrig riktigt vågat. Jag har alltid haft en känsla av att detta kiommer jag aldrig klara.
Men det finns en sak jag vågat trotts att jag var så rädd. Rädd för att bli sårad. Men jag hoppade och jag hoppade rakt in i din famn och i den famnen har jag stannat trotts att jag så många gånger kännt för att ge upp. Det fega i mig har så många gånger sagt: "Dax att lämna honom nu innan du blir riktigt sårad!" Men jag har inte gjort det för någon stanns inom mig har jag alltid känt att ger jag upp honom ger jag upp mig själv. Det är inte bara en slump att jag har honom. Det är något högra, ja ni får gärna skratta men det är vad jag tror och alltid har trott. För hur stor chans var det igentligen att jag skulle träffa honom?

Redan i 8:an när jag såg honom utanför skolan visste jag att honom ville jag ha. Jag pratade lite med honom men ärligt talat vågade jag inte kämpa för att få honom. Han hade ju redan en annan och varför skulle han vilja ha mig. Så eftersom jag var så feg så slutade jag höra av mig. Men naturligtvis önskade jag så länge att han skulle höra av sig men han gjorde aldrig det. Inte förän den kvällen på klotterplanket på lunar. Jag skrev något där, kommer inte ihåg vad, men av någon anledning skrev jag där trotts att jag aldrig brukade göra det. Plötsligt hade HAN skrivit något till mig. HAN var inne på klotterplanket trotts att han aldrig brukar vara det och fick syn på mig. Han kände inte igen mig men tyckte väl att jag var söt och skrev till mig. Och på den vägen är det.. Efter nästan 3 år fick jag honom! Han är som en gåva till mig för utan honom vet jag inte var jag hade varit idag. Jag är så fruktansvärt glad att jag vågade hoppa. Hoppa rakt in i Oskars famn!

I morse när jag körde ifrån Höör efter att lämnat Oskar vid tåget lyssnade jag påen skiva med Green Day och de började spela Good Riddance. Jag fylldes med en sådan underbar känsla och jag har burit med den hela dagen. Den låten påminner om våren och sommaren 2005. Min första sommar med Oskar. Jag har nog aldrig varit så lycklig. Alla dagar var soliga och jag kände mig för första gången vacker. Allt var så oskyldigt. Kan fortfarande få den där underbara känslan av att sätta mig på skåneexpressen 1 mot malmö och veta att jag var påväg till dig!. Bara då, den sommaren 2005 älskade jag att stå på södervärn och vänta på 100 bussen. Allt var fan vackert. Jag kan inte minnas att det regnade någon av dessa dagar. Nä, för i mitt sinne var det bara sol.

I helgen, särskilt igår (söndag) fick jag också den där känslan. Såg på Oskar och fylldes av en sådan värme! Fan vad han är vacker. Alla problem var som bortspolade. Jag dyrkar den marken han står på. När vi ligger i sängen och jag pillar i hans hår, känner doften ifrån honom befinner jag mig på en helt annan plats.

Jag har lovat mig själv att sommaren 2008 ska bli bra! Den kan aldrig komma i närheten av 2005 men den ska fan bli bra! Jag och min egen älskade lille punk/rockare Oskar. Jag och min bästa vän. Jag och Ida, kanske en liten pys till. Sommaren ska fan var solig och skulle det nu regna precis så mycket som 2007 så låt det iaf vara sol i mitt sinne!

Skit åt denna dagen! Det är en dag då alla som inte har någon mår skit! En dag som alla affärer tjänar massor med pengar på!

Fast jag har köpt två askar med hjärtegodis. En till farmor och farfar där jag var i eftermiddags och en till min underbara familj. Jaja, det är iaf något.

Imorgon kommer Oskar hem. Det ska bli mysigt, fast samtidigt sitter en liten djävul på min ena axel och skriker nej! Helt plötsligt måste jag smyga mer.. eller helt lägga av med det över helgen, vilket ger mig ångest. Fast det ska bli skönt att ha den jag älskar så extremt mycket hos mig under hela helgen. Jäkla dubbelkänslor!

Jag ska iaf få hjälp nu. Och även där är det dubbelkänslor. Jag vill inte, vill inte att någon ska komma så nära inpå mig, vill inte att någon ska "rota" i min hjärna, och en liten röst säger: "Du behöver ingen hjälp, det funkar ju, det märker du ju." Samtigt vill jag ha hjälp, jag vet ju innerst inne att detta inte funkar, att det till slut kommer sluta illa om jag inte gör något åt det. Jag vet ju att jag just nu håller på att stöta bort de personerna som betyder mest för mig, fast jag inte gör det med vilje. Om inte för min egen skull, så för deras...

Your smile is heavenly, I don't deserve all the love that your giving to me
Your touch makes it hard to breathe, the shiver's around me now, you're so fine


Jag orkar inte...

Vilken vacker dag det är idag! Har hjälpt mamma och pappa idag med att riva ut väggar där uppe på ovanvåningen. Hittade massa grejor som jag haft när jag var liten i alla dessa gardrober bl.a. mina första skor och massa annat sött. Tittade på gamla kort. Hittade ett album med massor av foton på mig och morfar. Så glad jag ser ut på vart ända foto. Skulle göra vad som helst för att uppleva allt med honom igen. Det är hemskt att känna hur minnena blir svårare och svårare att komma ihåg. Min morfar var den underbaraste människan, varför ska de finaste människorna försvinna sådär tragiskt? Varför ska de dö unga? Mamma har sagt att tack vare mig och Emil gav han inte upp. Han levde längre för oss. Han visste att han skulle dö men han kämpade för oss. Mamma berättade om hur hon berättade för honom att hons kulle få mig. Han grät och var så lycklig. Jag var hans ögonsten. När jag tänker på honom minns jag bara lycka.

Igårkväll så hade jag och Oskar ett viktigt samtal. Jag grät under och efter samtalet. Han känner att jag stöter ifrån honom, som om jag knuffar undan honom och jag vet att jag gör det. Jag vet att jag slutat berätta saker för honom, jag vet att jag drar mig undan men jag vet också att jag inte gör det med vilje och han förstod det också, men hur länge ska han orka? Hur läge ska han orka ha en flickvän som sluter sig för honom? Fan, fan, fan! Jag älskar honom på ett sätt som inte går att förklara. Jag vill uppleva allt med honom. Han är så underbar mot mig. Varför gör jag såhär mot honom? Jag älskar ju honom. JAG ÄLSKAR JU HONOM! Lämnar han mig kan jag lika gärna ta livet av mig. När han håller mig nära så känns det som om allt runt oss blir suddigt och det är bara vi i rummet. Han är något ut över det vanliga, jag dyrkar marken han står på.  Varför drar jag mig undan? Jag är så ledsen, jag hatar mig själv för det här. JAG HATAR MIG SJÄLV! Jag vill bara skrika, bara skrika ut all smärta! Jag vill ju bara ha honom! Han är så stark för min skull, men hur mycket kan en människa ta? Jag hoppas att jag aldrig får reda på hur mycket... Andas du, andas jag.. Ingen Désirée utan Oskar..

Your strength is so hard to find, I feel so much stronger now, the feeling's alright
Your words make me whole again, those eyes cannot ever lie, you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone







The heart is pumping for my life,
the mind is happy and I,
I will love you til the day I die

Helgen var underbar. Oskar kom hem och allt kändes underbart. Glömde alla tankar och jag slappnade verkligen av. Visst lite tårar och ångest tillhör vardagen men det var inte alls så som det hade varit hela veckan. Det är precis som om när jag ser Oskar måste jag vara stark. Jag vill inte vara svag. Även om han ser på mig att det är något så bär jag huvudet högt och kämpar.

I lördags var vi ute och gick i skogen med Emelie och Hequille. Ida tyckte inte alls om Hequille som bara ville leka med henne. Hon bara sprang där och "bjäbbade". Det bästa med den dagen var när jag fick en sådan där underbar bamsekram av Emelie. Det värmde verkligen i hjärtat och jag var så nära på att börja gråta. När hon ringde i torsdags och frågade hur det igentligen var med mig, brast alltihop och jag bara grät. Men det var skönt för jag har inte sovit så gott som jag gjorde den natten på länge.

Igår när jag lämnade Oskar vid tåget så höll mitt hjärta på att gå isönder. Oskar ville verkligen inte åka och han var jätte ledsen. Han mådde inte alls bra och tårarna kom. Vi stog och höll om varandra ett bra tag innan tåget kom och det kändes så sorgligt på något sätt. När han sen hoppat på tåget kände jag bara för att sitta hemma och gråta men mina kära kusiner ville ha mig med ut och äta och jag är så tacksam för att de ville ha mig med.
Kvällen blev underbar bara för att jag var med dom. Skratt och massa tokigheter. Snackade bland annat om nicknames. "Vilde Harry" haha.

Tack Emelie, Ellinor och Julia för ni gjorde min söndagskväll till något underbart!