Eerised

finns bara ett ord för det du ser på denna bilden: KÄRLEK

Sitter på jobbet nu och tittar ut i mörkret. Känns lite sorligt just nu. Vi har en man på avdelningen som ligger och väntar på att äntligen få somna in. Det är detta som är den svåra biten i detta yrket. Varje gång man ser hans fru röra vid hans kind fylls ögonen av tårar. Det känns liksom så orättvist fast att det ändå inte är det för det är något alla ska gå igenom. Alla ska vi dö någon gång. Fast det känns ju skönt att veta att han levt ett bra och skönt, långt liv vilket inte alla människor får.


Idag har jag varit hos sjukgymnasten. Vi testade en ny övning, en liggande övning. Har bara gjort sittandes och stående så detta kändes ovant. Det gick bra för att vara första gången även om det kändes lite obehagligt. Jag ska liksom "känna" hela min kropp som jag igentligen bara vill "bort" ifrån. Jag vill liksom inte kännas vid den. Jag är glad att min sjukgymnast är så bra och förstående. Som idag när jag skulle försöka förklara att jag är "rädd" för att må bra visste hon precis hur jag menade. Jag är så glad att jag får gå till just henne.

Det är föresten Oskars namnsdag idag och det glömde ju lilla jag. Fy skäms på mig! Måste bara få säga att det känns underbart att ha honom hemma! Att få ha någon att dela vardagen med. Älskar dig Oskar<3

Jag önskar jag kunde göra något! Vill bara sticka ifrån Skövde och ner till skåne och bara hålla om dig min vän! Jag älskar dig så otroligt mycke gumman och står inte ut med tanken på hur ledsen du är just nu! Du betyder mest för mig och jag finns alltid här för dig min älskade kusin och bästaste bäste vän!

Jag tror inte du har glömt bort mig.. ta det inte personligt.. att jag känner mig bortglömd har inget med dig att göra.. du har ju dina problem och jag orkar inte ens med tanken att du skulle bära på mina med! Älskar dig min bästaste bäste vän!

faktsit känner jag mig lite ledsen just nu... fick reda på en grej precis och jag är besviken... du är den människan som är den mest betydelsefulla för mig men ändå hör du inte ens av dig.. kanske är det löjligt men jag känner mig bortglömd..

Gårdagen gick jätte bra. Fick reda på massor av saker som jag inte vill skriva här för folk kan ta illa upp. Både goda och lite sämre saker fick jag reda på men jag känner mig ändå nöjd för att jag känner att jag kommer klara av det. Fick reda på mina tidigare liv och vad min uppgift i detta liv var. Hon visst massor om mitt förflutna och sa en del om Oskar vilket kändes läskigt och det tyckte nog han också. Hon sa mycke om vår relation som också inte är något jag vill skriva här.

Men jag känner att hos Marina har jag funnit en vän som jag kan lite på och hon kan hjälpa mig och i januari ska jag dit igen och då ska hon hjälpa mig igenom en "prövning" jag kommer ha i slutet av februari och in i mars..

Annars känner jag mig stark idag. Jag börjar känna hur jag ändrar mina åsikter om mig själv. Än har jag inte visat något utåt men det finns där inne och snart kommer de fram. Och det är som Marina sa, dom som inte klarar av mig då ska jag strunta i för dom ser inte lika långt och är inte mogna nog för mig och min förändring!

Vad är viktigast? Mitt välbefinnande eller andras? Vad ska jag göra? Ska jag jag riskera att såra människor som jag tycker om och säga som det är och hur jag känner, eller ska jag fortsätta att må dåligt? Ska jag gå omkring och låtsas att allt är okej bara för andras skull, drunkna i ångest före, under tiden och efteråt.. ska det alltid vara såhär? Är det inte så att man först och främst ska sätta sig själv först? Att man först och främst ska sattsa på sitt eget välbefinnande? Är det meningen att man ska må dåligt bara för att man inte vågar konfrontera människor man tycker om men ändå ibland kanske hatar? Kärlek och hat är väldigt nära varandra ibland. Fan jag vet inte vad jag ska göra.. såra eller må dåligt alltid i närheten av er?

Ja, var ska jag börja? Kan börja med idag. Dagen börjad med ångest över att behöva gå upp. Mamma ringde och lyckades få upp mig.. Kvart över 11 var jag och klippte mig hos världens bästa frisör Malin! Hon har "Hår kompaniet" i Hörby och har även öppnat en ny salong i Malmö. Finns ingen bättre än henne. Har prövat många men har aldrig blivit nöjd ho någon annan än hos Malin. Malin är en vän till familjen och hon har känt mig sedan jag föddes. Hon vet precis hur jag vill ha det och jag betalar hellre lite mer pengar och får precis hur jag vill ha det än att betala lite och aldrig bli nöjd.

Efter klippningen körde jag och handla.. sen gick akllt snett i några timmar... ångesten avbröts av att telefonen ringde och det var kära Ulrika på mitt jobb som skrek efter hjälp hehe... fick alltså hoppa inoch jobba ikväll... blev lite stressigt för jag skulle först iväg till Eslöv ocg träffa sjukgymnasten innan jag kunde komma till jobbet... Hos sjukgymnasten gick det riktigt bra.. gjorde övningar som fick svetten att rinna men stressen släppte och allt kndes faktist bra när jag kom till jobbet.. och på jobbet har det varit bra trotts en del insidenter.. jobbar ju med världens bästa Eva:) Teiwaz uppfödare by the way:) Hon ska nog ha en kul till nästa år.. kuligt..

Igår var jag hos min behandlare och jag kände väl att jag ljög för henne men det var absolut inte min dag igår. Hade känslan av att jag när som helst skulle börj gråta under hela dagen. Iaf så när jag kom ut ifrån kliniken så gick jag och satte mig i bilen och bara lät tårarna rinna.. kom på idén om att köra till Bosjökloster för att rensa tankarna. Min morfar var trädgårdsmästare där och jag älskar det stället. Jag känner mig fri där och ett lugn som jag inte kan beskriva. Gick där i trädgården och kom på mig själv att gå och önska att jag skulle se en skymt av morfar där. Det är barnsligt jag vet, men ibland tror jag att allt hade varit så mycket bättre om han hade levt. Jag tror att han hade fått allt det "onda" att försvinna. Han hade fyllt det där tomma hålet inom mig. Jag var hans lilla tös, hans ögonsten!

Jag grät lite när jag gick där också. Varför togs han ifrån mig? Varför är det så orättvist? Jag tillät mig själv att tänka sådär för en stund innan jag samlade mig och började fotografera lite. Tänkte på dom ljusa stunderna istället.. Innan jag stack där ifrån ställde jag mig och tittade på roserna en lång stund. Rosen var min morfars favoritblomma och han vårdade verkligen dom ömt. Rosorna som står där är min morfars. En liten del av honom finns där. Han älskade sitt jobb och hn var väldigt omtyckt där. Det har funnits flera artiklar i tidningar om hans jobb där. Min morfar, "Rosenmästaren på Bosjökloster"! Jag är så stolt över att han var eller är min morfar! Jag skulle ge vad som helst för att få ha honom hos mig och kanske är han det... jag kan iaf hoppas.. vill tro att han gav mig lite stöd där igår på älskade Bosjökloster.




Det mysigaste är ändå den "Tusenåriga Eken". Att ställa sig inuti den är magiskt och blunda och du färdes tusen år tillbaka i tiden!

Igår var jag och Sofie på Offside med mormor och farmor och åt. Mysigt. Hade igentligen tänkt sticka ner till valvet senare på kvällen men ville inte lämna Sofie ensam i lägenheten. Visst hon sa att det var okej men när jag börjat göra mig iordning och stod och tittade mig i spegeln ångrade jag mig. Visst hade det varit kul att sticka dit och festa lite och träffa vänner men syster yster och vovvisarna ska inte behöva vara ensamma för att jag vill supa mig full och glömma alla beskymmer.. plus att jag sagt till mig själv att jag ska börja ta det lugnt med spriten..

En annan anledning till att jag inte stack dit heller var att jag inte kunde hitta något jag ville ha på mig. Allt jag tog på mig satt helt fel. Antingen såg jag ut som en slampa eller som en kossa i kläder. Sen så kände jag på mig att om jag hade gått dit där hade bara något äckligt kryp börjat stöta på mig precis som om det hade stått "Kom och knulla mig" i pannan! Tyvärr verkar det som om konstiga typer dras till mig! 

Idag har iaf jag och syster varit på Nova Lund och jag köpte mig ett par jeans och en tröja.

Annars är väl självkänslan väldigt låg nu och jag tycker inte att jag förtjänar något alls.. jag är antingen hysteriskt glad, hysteriskt ledsen eller super duper rasande! Inget där emellan... allt känns fel på mig just nu.. skulle försöka hitta några sexiga underkläder men i provrummet tänkte jag: "Skojar du? Det kvittar vad du än tar på dig..du kommer aldrig vara sexig i något!" Jag ville bara skrika av förtvivlan...

Mina älskade vovvar Ida och Teiwaz!



Vi två mot världen!


För inget är starkare än min kärlek till dig!

Nu är den jäkla känslan tillbaka igen! Jag blir så arg och jag skulle bara kunna smälla till allt och alla! Nästan iaf.. Igentligen är jag bara nojjig men jag undrar bara varför man inte kan berätta allt utan måste undanhålla lite? För att hålla intresset uppe eller? Fuck of and die! Ja gör det! Nä, jag ska inte låtsas om något alls och bara sitta och le och aldrig säga något.. det är bäst så.. man får ju bara skit så fort man öppnar truten!

Inatt hände det en liten galen sak. Jag gick nog i sömnen för rätt var det var stod jag i ett hörn på Oskars rum och visste inte vart jag var, bara att jag behövde gå på toaletten. Det var helt mörkt och jag såg inget alls. Slog i massa saker som låg på golvet och till slut hör jag Oskars röst: "Vad gör du?" Lite ynklig som jag känner mig viskar jag: "Eh, var är toaletten?" Oskar föreslog att jag skulle tända lampan på knappen som var precis brevid mig och jag följde väggen med mina händer och hittade till slut strömbrytaren. Gissa om jag blev glad när jag äntligen kunde se igen! Haha...

Nu sitter jag här på Oskars rum och ska snart gå och duscha.. Sitter fortfarande i nattlinnet.. Vill hem och träna på min orbitrek..

Igår fick jag kramp i magen igen.. Hatar när jag får det.. det värsta är att om jag ätit precis innan jag får krampen så spyr jag upp allt.. Jag får panik när jag inte kan kontollera det här med kräkningar.. sin sak att framhäva en kräkning vilket jag gjort många gånger men när jag mot min egen vilja kräks får jag panik och jag håller på att börja gråta.. jag måst berätta för dom på kliniken om det här med krampen i magen men gör aldrig det... vet inte varför men det känns som om jag förstört min kropp helt och hållet..

Måste hem och träna så jag kan bli av med allt äckligt... drömde inatt att jag sprang omkring runt runt runt i en cirkel och upp var trappor och ner för trappor bara för att bli av med allt...  känns som om jag bara består av motbjudande äckligt fett..

Snart fyller jag 20 och har inte ens börjat planera min fest.. galet...

Jag har en önskan till... en annan dröm som också finns i mina tankar ofta... inte den som jag snackade om innan... Jag älskar verkligen att sjunga och jag gör det nästan hela dagarna.. min dröm är att kunna sjunga och sen tjäna pengar på det.. delar denna drömmen med tusantals, miljontals andra men jag kan ändå inte sluta drömma om det.. Jag vill verkligen stå på scen och sjunga... ta i allt jag kan och verkligen kunna förmedla mina känslor tankar... kunna ge något till någon... vara någon som folk ser upp till.. jag vill inte bli avgudad men jag vill att folk ska lyssna på mig och faktist fatta vad som rör sig inom mig... ett tag skrev jag mycket texter.. min musiklärare, som själv har haft ett band och varit rätt framgångsrik, sa att han älskade någon av mina texter jag visade för honom.. han gillade min röst också... han sa att man skulle kunna göra något riktigt stort av det men så blev det aldrig... ett underbart minne jag har är när en annan musiklärare kom in i ett rum när jag stod och sjöng och hon fick tråar i ögonen och berömde min röst..hon tyckte den hade så mycket känsla och var annorlunda... det värmde.. och jag har levt på det ögonblicket länge... Jag har haft många chanser att stå på scen och sjunga men alltid backat i sista sekund för att jag varit rädd att folk skulle tycka det lät hemskt... eller göra narr av mig... de flesta chanserna var när jag gick på högstadiet och hade jag ställt mig på scen hade jag varit tvungen att stå inför mina värsta plågoandar och jag var/är livrädd för att ge dom någon anledning att håna mig... samtidigt hade det varit så skönt att stå framför dom och bara ge allt jag har... att vara stark inför dom... iaf se stark ut... jag vill visa för alla att jag faktist kan! Att jag visst kan bli något, att jag faktist har talang! om jag nu har det...

Är jag självisk? Tänker tankar som jag igentligen inte borde göra... jag borde inte alls tänka i dom banerna.. men om jag så gärna vill detta? Om det är min högsta önskan? Jag håller på att bli galen.. jag tänker på detta ungefär 22 timmar om dygnet.. de andra två timmarna tänker jag på värdsliga ting som tex att jag måste måla om min lägenhet, eller att jag måste kissa eller något annat icke intressant.. Är jag mogen? Jag vet inte faktist... Alla på jobbet säger att jag verkar mycke äldre än vad jag igentligen är.. medans om jag tex är med Ellinor eller mina syskon kan jag flamsa omkring som en 12 årig busig liten flicka... Ah, varför kan inget vara lätt? Är jag självisk om jag vill detta fast jag kanske förstör för andra? Inom mig känns det så rätt men som sagt jag kanske förstör för andra..

Nu ska jag ringa Oskar för jag saknar honom verkligen.. Jag vill inte sitta här ensam i hans säng här på Hasslum, i mitt favoritnattlinne, och helt enkelt känna mig på myshumör.. Jag vill ha hans armar runt mig och känns hans doft, känna hans läppar mot mina och höra hans skratt... Jag är verkligen kär i denna vackra människa... Jag vill verkligen ha honom för alltid.. låt mig få ha honom.. ta honom inte ifrån mig..förstör inte mina drömmar.. snälla...

Ligger i sängen uppe i Skövde. Oskars säng. Åkte upp här igår.. Vi har bestämt att vi ska börja om från början men någonstanns inom mig så känner jag mig bara ivägen.. Är så jävla nojjig.. Men är det konstigt? Visst det var han som bad mig komma tillbaka men inom mig skriker det bara.. "Varför skulle han vilja ha dig? Finns så många härliga, snygga tjejer som gärna hade velat vara med honom..Du duger bara till en sak..." ungefär så säger mina röster till mig.. Jag är löjligt svartsjuk och det vet jag och jag försöker verkligen bli av med det men hela tiden ska någon tjej "åma" sig för honom.. Varför är det så att många tjejer verkligen går ut för att "ta" någon annans kille?

En sak jag ångrar så jäkla mycke är att jag sluta träffa och snacka med mina killkompisar när jag träffa Oskar.. Jag var rädd att han skulle bli sur.. Det var inte hans fel utan det var jag som tog det för givet liksom.. jag ville inte göra honom ledsen.. men det är en sak jag bittert har ångrat.. den ända jag har kvar är Jolly och han tänker jag hålla fast vid haha...

Men eftersom jag själv ångrar detta så djupt hur kan jag då sitta och önska att Oskar ska "göra slut" med sin tjejkompisar? när jag liksom själv vet hur ont det gör när man sen sitter där en dag och vill ringa dom men vet att det inte går för man har varit ett svin rent ut sagt... Men sen får jag väl ändå säga att det inte är tjejerna i sig som stör mig utan det sättet de skriver och talar på.. Jag menar... Skriver man verkligen "Hej söt... tänker på dig...saknar dig som fan osv." som kille till en tjejkompis? Skriver man inte "Tjena kompis... nu får vi ta och ses.. var ett tag sen vi sågs osv." eller har jag helt fel?

Fan allt gör mig så jävla förvirrad och igår undrade jag verkligen vad jag gjorde här upp men Oskar fick mig att tänka på något helt annat... Kändes som om han ville ha mig här.. och trotts allt så ville han ju ha mig tillbaka.. visst ville jag också ha honom men jag sa inget om det..

Inte blir det bättre av alla mina tankar i huvudet som rör mig och mina fel... mina extremt feta och äckliga lår.. min mage som ser ut som en sumpig ballong som jag bara vill sticka en nål i och höra hur allt pyser ut... Att ständigt sitta och ha ångest över hur man ser ut när man sitter.. när man går.. när man ligger... när man arbetar... osv... ångesten lämnar mig aldrig.. den liksom ligger där och pyr i baktankarna...

I tisdags var jag och Ellinor inne i Malmö och shoppa... vi hade världens mysigaste dag.. hon gör verkligen livet värt att leva den där damen... Ingen förstår så som hon gör.. jag älskar henne så mycke att det inte går att beskriva.. utan henne hade jag gett upp för länge sedan... Lägger upp lite bilder senare när jag har ork..för just nu har jag det inte..

Jag har varit slö med det här att uppdatera nu ett par dagar.. men jag har inte haft ork och ärligt talat har jag inte riktigt det nu heller...


Måste intala mig själv att det är bäst så här... att det kommer bli bra.. men varför värker det så i mig? Det måste bli så här ett tag.. jag vill inget annat än att vara med honom och därför måste det vara på detta sättet ett tag så vi inte helt tar slut på varandras krafter.. men jag älskar honom och tårarna bränner bakom ögonen.. har jobbat idag och kämpat för att ha något att göra hela tiden bara för att få något annat i tankarna.. men när jag hade gjort allt och lite till satt jag där och tankarna kom tillbaka.. men som sagt det måste vara såhär ett tag...

Alldeles för trött och ledsen för att orka skriva något som är värt att läsa.. låt mig slippa det här..