En flickas berättelse..
Allt började när jag var 13 år gammal. Hade väl igentligen alltid varit en flicka med många djupa tankar. En flicka med väldigt mycket "huvudbry" kan man väl kalla det, men ändå en flicka med väldigt många drömmar som jag var fast besluten med att lyckas med. Kommer ihåg en dag när jag gick i sjätte klass och vi pratade om vad vi skulle bli när vi vuxit upp. Alla sa saker som sjuksköterska, brandman, dagisfröken osv, men jag stack ut ifrån alla andra. "Jag ska bli skådespelare eller rockstjärna! I alla fall programledare på tv om det andra inte fixar sig." Jag trodde verkligen på mig själv. Läraren sa i alla fall till mig att han inte skulle bli förvånad om han en dag såg mig i tv-rutan.
Men jag fyllde tretton. Hade börjat i sjunde klass och allt var inte längre som det brukade vara. Inte längre omtyckt på det där sättet som jag brukade vara. Jag hade börjat på en större skola med en helt annan miljö, en hårdare sådan. Hamnade i en klass där jag inte riktigt passade in. Jag kan än idag inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte fick "vara med". Men jag hade i alla fall min bästa vän i samma klass, en viss trygghet.
Jag gick en termin i den klassen, en tid som jag bara minns som ett helvete. De första 4-5 veckorna gick väl bra, men långsamt började jag hamna utanför. Min bästa vän började vända mig ryggen, men det fanns ändå ljusa stunder då hon och jag var ensamma, då allt var som förr. Men de där ljusa stunderna kom allt glesare och glesara för att till sist upphöra helt.
Jag minns den sista dagen då jag var hemma hos min bästa vän. Vi hade roligt precis som förr, allt var som vanligt, tiden rusade iväg och min pappa kom och hämtade mig. jag minns det som det var igår. Pappa var ledsen när han hämtade mig. Laidy var död, vår hund, min hund! Henne växte jag upp med, en stor trygghet för mig. När allt var upp och ner, när jag inte hade någon annan hade jag i alla fall henne. Hennes tröstande blick, henne mjuka våta nos mot min kind.
Vi kom hem. Med tårar längs kinderna gick jag ner i källaren där pappa sa att Laidy låg. En sista stund med min älskade vän. Hon låg där på hennes filt, brevid värmepannan där hon älskade att ligga. Ja lade mig ner brevid henne och kramade henne, grät och saknade. Hon var fortfarande varm(igentligen var det väl för att hon låg brevid värmepannan) men nosen var torr och ögonen stängda. Klappade hennes bruna vackra päls och önskade att hon skulle slå upp sina ögon och se på mig igen, att allt skulle vara en mardröm. Kunde inte allt bli som vanligt igen? Vi begravde henne den kvällen. Jag har insett att det inte bara vara Laidy som begravdes då utan även en del av mig själv.
Efter Laidys död kom det inga fler ljusa stunder med min bästa vän. Jag var ensam, utstött. Tjejerna i min klass behandlade mig som luft, sa saker om mig trotts att jag kunde stå precis bakom klungan av dem. Min bästa vän var med dom andra och behandlade mig precis likadant som dom andra gjorde. Allt blev en plåga för mig, jag grät hela tiden, för det mesta för mig själv men någon enstaka gång även i skolan. Men inte ens när jag stod precis brevid mina klasskamrater och grät brydde dom sig. Jag var luft, inte värd något. Inte värd något! Jag började tycka precis som de andra, jag var inte värd något för mig själv heller.
En termin, en höst, det var allt som behövdes för att starta något som fortfarande pågår inom mig.
Jag fick byta klass. Det var en hel del kämpande för mina föräldrar, men även för mina dåvarande klassföreståndare för att få rektorn att förstå att jag verkligen for illa. Skolsköterskan fick till sist nog när jag i stort sätt kollapsade i skolan av allt. Att det ska behövas två klassföreståndare, två oroliga föräldrar och en asförbannad skolsköterska för att få en rektor att förstå att något är galet. Jag hade velat byta klass och själv bett om det långt innan men fått till svar "Det är bara en fas, ni blir snart vänner igen allihopa. Tänk Om alla skulle byta klass så fort man blir ovänner? Hur hade det sett ut?"
I den nya klassen trivdes jag bra. Jag var välkommen men på min vakt. Där fanns några jag redan kände och det kändes bra, men jag hade ju känt min bästa vän men hon vände mig ryggen. Det kan hända igen. Jag var rädd för att lita på folk och är det fortfrande.
Åren gick, det blev bättre. Jag konfirmerades och fick en ny bästa vän. En hund vid namn Ida. Ett djur sviker en aldrig, älskar en vad man än gör och hur man än ser ut. Men något hade startat inom mig. Ett stort sår hade öppnats inom mig och det ville inte läkas. Jag hade aldrig innan tyckt att jag var så söt, hade alltid haft en tanke på att jag alltid var "större" än alla andra, men efter allt som hänt så började jag verkligen klanka ner på mig själv.
Jag gick i 9:an när jag för första gången kräkte av egen fri vilja. Jag hade läst en bok om två tjejer, en med anorexia och en med bulemi. Tanken på att jag kanske kunde göra något åt min fula, äckliga kropp gav mig lite hopp. Första gången jag kräktes blev jag rädd för mig själv och jag lovade mig själv att inte göra det igen. Tänk om någon skulle få reda på vad jag gjorde. Det gick några veckor och tanken på att spy började fylla mina dagar och till sist gjorde jag det igen. Denna gången gick det lättare och när jag spolade och skurade rent toan efteråt kändes det som om jag hade spolat bort en del av ångesten jag kände inom mig. Jag kände mig så stark! Detta kunde jag styra över!
Jag spydde inte så ofta. De gånger det hände under vårterminen i 9:an kan jag väl räkna på min två händer, men dom gångerna det faktist skedde var fyllda av tillfredställelse för min del. Kan låta konstigt och det jag gjorde kan för andra var avskyvärt men för mig gav det en sådan lättnad, en känsla av makt på något vis. Ingen fick veta, ingen skulle förstå..
Fortsätter att berätta vidare en annan gång. Vet inte varför jag har fått en sådan känsla av att jag måste få berätta, men jag behöver lätta mitt hjärta..
Men jag fyllde tretton. Hade börjat i sjunde klass och allt var inte längre som det brukade vara. Inte längre omtyckt på det där sättet som jag brukade vara. Jag hade börjat på en större skola med en helt annan miljö, en hårdare sådan. Hamnade i en klass där jag inte riktigt passade in. Jag kan än idag inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag inte fick "vara med". Men jag hade i alla fall min bästa vän i samma klass, en viss trygghet.
Jag gick en termin i den klassen, en tid som jag bara minns som ett helvete. De första 4-5 veckorna gick väl bra, men långsamt började jag hamna utanför. Min bästa vän började vända mig ryggen, men det fanns ändå ljusa stunder då hon och jag var ensamma, då allt var som förr. Men de där ljusa stunderna kom allt glesare och glesara för att till sist upphöra helt.
Jag minns den sista dagen då jag var hemma hos min bästa vän. Vi hade roligt precis som förr, allt var som vanligt, tiden rusade iväg och min pappa kom och hämtade mig. jag minns det som det var igår. Pappa var ledsen när han hämtade mig. Laidy var död, vår hund, min hund! Henne växte jag upp med, en stor trygghet för mig. När allt var upp och ner, när jag inte hade någon annan hade jag i alla fall henne. Hennes tröstande blick, henne mjuka våta nos mot min kind.
Vi kom hem. Med tårar längs kinderna gick jag ner i källaren där pappa sa att Laidy låg. En sista stund med min älskade vän. Hon låg där på hennes filt, brevid värmepannan där hon älskade att ligga. Ja lade mig ner brevid henne och kramade henne, grät och saknade. Hon var fortfarande varm(igentligen var det väl för att hon låg brevid värmepannan) men nosen var torr och ögonen stängda. Klappade hennes bruna vackra päls och önskade att hon skulle slå upp sina ögon och se på mig igen, att allt skulle vara en mardröm. Kunde inte allt bli som vanligt igen? Vi begravde henne den kvällen. Jag har insett att det inte bara vara Laidy som begravdes då utan även en del av mig själv.
Efter Laidys död kom det inga fler ljusa stunder med min bästa vän. Jag var ensam, utstött. Tjejerna i min klass behandlade mig som luft, sa saker om mig trotts att jag kunde stå precis bakom klungan av dem. Min bästa vän var med dom andra och behandlade mig precis likadant som dom andra gjorde. Allt blev en plåga för mig, jag grät hela tiden, för det mesta för mig själv men någon enstaka gång även i skolan. Men inte ens när jag stod precis brevid mina klasskamrater och grät brydde dom sig. Jag var luft, inte värd något. Inte värd något! Jag började tycka precis som de andra, jag var inte värd något för mig själv heller.
En termin, en höst, det var allt som behövdes för att starta något som fortfarande pågår inom mig.
Jag fick byta klass. Det var en hel del kämpande för mina föräldrar, men även för mina dåvarande klassföreståndare för att få rektorn att förstå att jag verkligen for illa. Skolsköterskan fick till sist nog när jag i stort sätt kollapsade i skolan av allt. Att det ska behövas två klassföreståndare, två oroliga föräldrar och en asförbannad skolsköterska för att få en rektor att förstå att något är galet. Jag hade velat byta klass och själv bett om det långt innan men fått till svar "Det är bara en fas, ni blir snart vänner igen allihopa. Tänk Om alla skulle byta klass så fort man blir ovänner? Hur hade det sett ut?"
I den nya klassen trivdes jag bra. Jag var välkommen men på min vakt. Där fanns några jag redan kände och det kändes bra, men jag hade ju känt min bästa vän men hon vände mig ryggen. Det kan hända igen. Jag var rädd för att lita på folk och är det fortfrande.
Åren gick, det blev bättre. Jag konfirmerades och fick en ny bästa vän. En hund vid namn Ida. Ett djur sviker en aldrig, älskar en vad man än gör och hur man än ser ut. Men något hade startat inom mig. Ett stort sår hade öppnats inom mig och det ville inte läkas. Jag hade aldrig innan tyckt att jag var så söt, hade alltid haft en tanke på att jag alltid var "större" än alla andra, men efter allt som hänt så började jag verkligen klanka ner på mig själv.
Jag gick i 9:an när jag för första gången kräkte av egen fri vilja. Jag hade läst en bok om två tjejer, en med anorexia och en med bulemi. Tanken på att jag kanske kunde göra något åt min fula, äckliga kropp gav mig lite hopp. Första gången jag kräktes blev jag rädd för mig själv och jag lovade mig själv att inte göra det igen. Tänk om någon skulle få reda på vad jag gjorde. Det gick några veckor och tanken på att spy började fylla mina dagar och till sist gjorde jag det igen. Denna gången gick det lättare och när jag spolade och skurade rent toan efteråt kändes det som om jag hade spolat bort en del av ångesten jag kände inom mig. Jag kände mig så stark! Detta kunde jag styra över!
Jag spydde inte så ofta. De gånger det hände under vårterminen i 9:an kan jag väl räkna på min två händer, men dom gångerna det faktist skedde var fyllda av tillfredställelse för min del. Kan låta konstigt och det jag gjorde kan för andra var avskyvärt men för mig gav det en sådan lättnad, en känsla av makt på något vis. Ingen fick veta, ingen skulle förstå..
Fortsätter att berätta vidare en annan gång. Vet inte varför jag har fått en sådan känsla av att jag måste få berätta, men jag behöver lätta mitt hjärta..
