Eerised

Alltid lika roligt med kommentarer :) Man blir glad, för det mesta. För ett tag sedan fick jag ju en hel del otroligt onödiga kommentarer men det är väl igentligen det man får räkna med när man skriver på internet. Men när jag fått någon sådan kommentar brukar jag tänka på vilken patetisk människa det är som sitter bakom en skärm och skriver. För jag vet ju att de personerna inte hade vågat säga ett skit till mig i verkligheten.

Det finns en sida hos mig själv som jag ibland älskar och ibland hatar, den kan ge mig stora fördelar men den kan också ge en hel del nackdelar. Tycker jag illa om personer eller saker som personer gör eller säger så blir jag brutalt ärlig. Tycker jag att en person är en idiot så får den reda på det, tycker jag att en person handlar fel så får den reda på det face to face. Men nackdelen är att jag inte lindar in orden utan det blir som sagt brutalt. En sida som jag fått från pappa. Jag blir mer och mer lik pappa ju äldre jag blir. Häftigt humör och brutalt ärlig.

Fast jag kom precis på att jag ljög lite där för det finns personer som jag inte kan säga ett dugg till som ger mig tunghäfta bara genom att titta på mig, gör mig svag and I don't like it. Dom personerna är få och det är personer som jag inte tycker illa om utan tvärt om, som jag tycker väldigt mycket om.

Men en sak är att jag aldrig(nästan iaf) "ger mig på" personer om dom inte ger sig på mig först, eller ger sig på någon jag tycker om inför mina ögon och det är starkt. Jag håller min rygg "fri" på det viset.

What the fuck blev detta för text? Från att skriva att jag tycker om att få kommentarer så till detta? Rörig i huvudet som vanligt! Fingrarna går av sig självt.

BTW så måste jag verkligen ha en ny design! Hjälp mig!!!!! hehe..

Nu ska jag fortsätta att titta på VH1 där dom spelar otroligt bra musik "Final Countdown, we love guitars". Bara massa rock! For those about to rock you know ;)

Världens vackraste, underbaraste och sexigaste Oskar ligger här brevid mig och sover. Har snarkar lite lätt och ser så fruktansvärt söt ut. Vill ta en bild men vågar inte för då vaknar han väl av blixten och blir sur. Tror jag ska väcka honom på ett annat sätt ;)

Nu ska jag skriva ett inlägg. Jag sätter igång musik. 3 doors down. Onödig fakta..

Jag började röka "på riktigt" efter jag gått ut gymnasiet. Jag hade nästan precis fått antidepressiva. Allt snurrade i huvudet. Jag fick lugnande tabletter men dom gjorde mig bara trött och slö, och jag somnade. Funkar inte så bra dock när man ska jobba eller hur. Det var redan kaos i huvudet och tänk då vad ett par lugnande tabletter kan göra med en. Jag gick som en zoombie ibland, mer än vanligt då.

Jag var på en fest, kommer ihåg var och hos vem men det vill jag inte gå in på. Jag hade precis fått en starkare dos av de antidepressiva och sprit och sådana tabletter är kanske inte alltid det bästa(plus lite lugnande). Jag drack som ett svin, vilket jag brukar göra men denna gången p.g.a den höjda dosen som min kropp inte vant sig vid så blev det lite mer klurigt i skallen. Från att ha roligt som jag brukar ha när jag dricker alkohol och fly verkligheten och mina bekymmar så blev allt svart inom mig och jag kände hur paniken började komma. Jag gick ut från stället och fick syn på en kille(vem säger jag inte) som stod och röka. Jag var arg och kände hur jag blev på "bråkigt" humör. Jag gick, eller snarare rangla fram till denna killen och tog hans cigg från honom och ställde mig framför honom och rökade hans ciggarett. Han brydde sig inte. Han bara tog upp en ny, tände den och tog ett blåss. Jag blev paff. Där stod jag och skulle få igång bråk för, ja för vilken anledning? Vad tänkte jag igentligen? Skulle jag föra över min olycka på honom istället? Jag vet inte..

Jag vände mig om och stod för mig själv. Andades in röken, njöt av varje bloss jag tog. Från att allt varit klurigt i huvudet så blev jag lugn. När den ciggen var slut bad jag om en ny från den där killen. Jag fick det och han gick in och jag stod där helt själv och kände hur lugn jag var. Något yr men ändå lugn.

Det är konstigt att jag minns det så väl trotts fyllan men denna händelsen sitter i skallen. Jag minns inte vad jag gjorde innan precis och jag minns inte vad jag gjorde efteråt, minns inte hur jag/vi kom hem, men jag minns den stunden.

Cigaretter är inte bra, det vet vi alla, men för mig blev dom viktiga efter den stunden. Var gång jag kände paniken öka, istället för att ta en lugnande eller få en ångestatack så tog jag en cigg. Det hjälpte inte alla gånger men de flesta. Istället för att ta en lugnande och bli trött, istället för att göra mig själv illa eller bara gråta och skrika, så tog jag en cigg och kunde efter det fortsätta. Visst det skadar mig också om man ser långsiktigt men den har räddat mig i nuet många gånger. Idag är jag beroende och långt ifrån varje cigg tar jag för att lugna mitt inre.
Jag ska sluta, men inte än.. Men jag ska.. Typiskt en rökare att säga så? Ja det är det men en sak är säker och det är att dagen då jag bestämmer mig för att skaffa barn då är det finito med dom där pinnarna. Kanske blir det innan, vem vet.

Ciggen ger mig energi att orka eller bara att "hänga kvar". Sjukt, jag vet, men vad ska jag göra åt det?
Vet inte varför jag skriver detta..

Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Vill skriva men vill ändå inte. Ett litet rop på hjälp men samtidigt så kan jag inte få fram vad det är när någon frågar hur det är med mig. Både vänner och familj har nog märkt att det är något men orden stockar sig i halsen på mig. Vill skrika men kan inte. Känns som om någon går och stryper mig hela tiden. Som om luften inte räcker till. Jag är rädd, väldigt rädd för mig själv. Ständig oro i min mage, det krampar i den för jämnan. Ibland vet jag inte om det är innbildning eller vad det är. Får bilder i huvudet som skrämmer mig. Jag vill berätta för någon men känslan av att ingen skulle förstå hindrar mig. Inte ens till dom närmaste får jag fram orden. Känns som om jag går i dvala, allt är så overkligt på något sätt. Orken är borta.. Jag känner mig så ensam.. Hatar mig själv för att jag inte "släpper" in någon trotts att jag vet att fina människor runt omkring mig vill bli "insläppta". Skit!

Ont i skallen som sören idag. Kan bero på att jag knappt sov inatt. Saknade älskling vid min sida i sängen. Men imorgon kommer han igen och det ser jag väldigt mycket fram emot.

Jag somnade väldigt fort igentligen när jag kom till ro. Mådde inte så bra precis innan. Min mage är i uppror och har varit det ett tag nu. Spydde och hade mig! Nä, jag är inte gravid! Men dom som verkligen känner mig vet att jag alltid har haft en väldigt känslig mage och så fort jag känner mig lite stressad eller orolig vänder den "ut och in" på sig själv plus att jag är känslig för laktos. Skiter jag inte så spyr jag. Måste säga att jag ändå föredrar att spy, för man får så jävla ont i röven av "ränneskita"! ;) intressant va? ;)

Men det var inte spyor och skit jag skulle prata om utan min otroligt jobbiga natt. Somnade med tv:n igång. Har så svårt att komma till ro när Oskar inte är hos mig och därför är tv:n en bra "sömnpilla". Sov hyfsat bra fram till halv 2 inatt när jag vaknar av att någon skriker. Blev rädd och spärrar upp ögonen på tv:n och möts av en kvinna som gör massa konstiga grimaser. "Åh fuck me harder! Yes like that!" Porr! En kvinna som blir tagen bakifrån är inte världens roligaste att vakna upp till. Där försvann min goda sömn. Slog över men det var totalt omöjligt att somna om. Låg och vände och vred på mig. Jävla porr! Nu såhär i efterhand är det rätt roligt men det var inte kul inatt. hehe..

Nä, nu ska jag ta och köra hem.. Puss


Känner mig som denna tanten ser ut idag :P

Dagen då begravningen ska hållas närmar sig nu. Dagen då vi ska ta farväl av min farfar. Det känns så tungt, så definitivt. Jag har inte kunnat smällta detta än, men på begravningen kommer det väl att gå upp för mig att jag inte har en farfar längre. Att han inte finns mer. Det gör ont, en sanning som smärtar. En del av min farfar dog redan för 4 år sedan och det har verkligen varit tuffa år, särskillt för farmor och farfar. Nu är kampen över och kvar finns saknad.

Drömmer nästan var natt om farfar. Jag drömmer om att jag ser honom lite var stanns, men han är frisk. Han ser ut precis så som han gjorde innan stroken. Min busfarfar. Det är fina drömmar men ofta är det mardrömmar. Tex att jag ser honom någonstanns men att han försvinner bort och jag hinner inte ifatt honom. Vaknar med ett ryck då och med smärta innombords. Min farfar<3 Men en sak känns bra med dessa drömmar och det är att han är frisk i drömmarna och det sjuka är borta. Har länge varit rädd för att jag inte ska minnas ordentligt hur han var innan han blev sjuk. Att det "sjuka" ska ta överhand eller vad man ska kalla det. Men drömmarna ser jag som ett bevis att så inte är fallet.

Nu finns han hos mormor Ellen och hos min älskade morfar. Morfar och farfar väldigt lika varandra. Båda med bus i blicken och med stor kärlek till sina barnbarn. Nu kan de två sitta och "vila ögonen" tillsammans, precis som dom gjorde när jag var liten och dom båda levde. Mormor och farmor kunde säga att dom att sluta sova men dom fick alltid till svar att: " Vi vilar bara ögonen." Vackra minnen som jag vill bära med mig för alltid. <3