Eerised

Suttit och funderat vad jag vill ska hända med mig i framtiden här är lite.

-Jag vill kunna se mig i en spegel och kunna säga att jag är fin och duger som jag är.
-Jag vill kunna gå på stranden i bikini och faktist känna mig stolt över min kropp.
-Jag vill kunna gå på ett ställe där det är mycket folk utan att få ångest och känna att alla tittar på mig.
-Jag vill gifta mig. Ha ett riktigt vackert bröllop där alla människor som betyder mest för mig är där. Jag vill ha att det bara ska spelas sådan musik som jag tycker om och som betyder något för mig. Jag vill själv sjunga något för min man den dagen. Jag vill känna mig som den vackraste flickan den dagen.
-Jag vill få barn. Barn som jag kan lägga all min kärlek på. Jag vill bli en lika bra mamma som min egen mamma är.
-Jag vill stå på scen, antingen som skådespelare eller som artist. Det har jag alltid drömt om.
-Jag vill bo i ett vackert hus med min egen familj. Huset ska ligga på landet, gärna vid en sjö där jag kan bada med mina barn och hundar och såklart min man. Jag vill kunna springa ner till sjön mitt i natten och bada naken med den jag älskar.
-Jag vill hitta ett arbete som jag trivs med. Där jag kan gå dit utan att känna ångest och känna mig otillräckig.
-Jag vill hitta något jag verkligen är bra på!
-Sen skulle jag självklart vilja vinna pengar! Haha..

Jag önskar att några av dessa drömmar går i uppfyllelse. Gärna alla men sådan tur kan jag väl ändå inte ha!

Sitter och lyssnar på Creed. Creeds musik är så fantstisk. Hade hört några låter med dem innan jag träffade Oskar men det var inte förän jag träffade honom som jag verkligen började lyssna på dem. Jag verkligen älskar deras musik. De har låtar för varje humör. Texterna är underbara och melodierna gör så man får ståpäls! När jag går ut och går brukar jag alltid lyssna på dem. Jag verkligen lever mig in i deras musik.

At least look at me when you shoot a bullet through my head



(Ni behöver ju inte titta på videon, lyssna bara på musiken)




Denna låten brukar Oskar spela på gitarren.. Underbar!

Jag är så jävla rädd just nu. Glad att jag är hemma hos mamma och pappa så jag kan få lite andra tankar i huvudet. 

 Om du lämnar mig kan jag lika gärna gå och dö!

Jag kanske ska supa mig ful imorgon.. Slippa tänka och bara försvinna en stund..

Då har man jobbat hela dagen lång och nu är jag sörens trött.. Jobb imorgon också, vilket jag igentligen inte orkar men jag tjänar ju massor med pengar iaf..

Pratade med Ellinor igår.. Det är så underbart att ha en vän som verkligen vet hur man känner.. Hon gör mig glad och får mig tänka positivt i några sekunder iaf<3

Orkar inte skriva något vettigt.. fast det gör jag nog aldrig..


En liten bild på Ida

En gammal bild på mig..



Ny bild på mig...

Jag vet inte vilken bild jag tycker mest om.. Jag kan sakna mitt långa blonda hår ibland.. Men samtigt så tycker jag den nedre bilden är mer jag... På den första hade jag inte piercat mig heller.. Det gjorde jag lite efter den bilden.. Nu ser man inte min kropp på någon av de här bilderna men jag vet att min kropp var mycket smalare på den första och det ser man nog lite i ansiktet också.. Jaja, jag ska gå ner i vikt, det har jag bestämt mig för och om jag ska göra det på fel sätt eller ej det skiter jag i för jag ska bli smal! Säga vad ni vill men hellre spyr jag upp all mat än se ut som jag gör idag.. Äcklig och ful!

Min älskade mormor ringde precis och ville ut och äta lunch med mig så det ska vi göra. Ska ses om en timme. Vad glad jag blev!  Hon är underbar!

Jag och mina ständiga funderingar. Just nu kretsar rätt mycket av mina funderingar över vad jag vill bli, över vem jag är. Innan älskade jag att gå till jobbet men nu känns det bara jobbigt, jag trivs inte riktigt. Visst kan jag tycka det är kul när jag väl kommer dit men timmarna innan jag ska till jobbet känns som ett helvete. Har ångest nästan var gång. Ikväll ska jag jobba och just nu vill jag bara bromsa tiden så att jag slipper det. De enda gånger jag kan tycka det är roligt att jobba är när jag ska jobba på Höstsonaten. Där känner jag mig hemma. Även om det ibland är otroligt körigt där så tycker jag det är roligt för det mesta. Personalen är så underbar där. Men samtidigt vill jag inte jobba inom vården alltid. Jag vill kunna gå till mitt jobb och känna lycka! Gud, nu gör jag något jag verkligen vill! Så vill jag känna..

Sitter och lyssnar på en låt från Astid Lindgrens Kalle Blomkvist. "De hjältemodiga" heter den. Den är så otroligt söt och så vacker. Den ger en lite hopp..

Och nu skiner solen och jag tror att om en liten stund ska jag ut och gå med Ida. Har inte gått här hemma i Äspinge på jätte länge. Ska gå en runda runt "Hallen" och titta på hur vackert där är.

"De finns sagor och sägner som väl aldrig glöms bort.
Med de goda mot onda och med storslagna slott.
Många spöklika platser känns så lockande så
liksom farar som hotar mest på lek men ändå.
Riddare och hjälte ja vad man än vill bli.
Allting är ju möjligt med lite fantasi.

Över kullerstenar in i gränder
Vi smyger och vi strider
De hjältemodiga
Aldrig vet man vad som här näst händer.
Med planer som vi smider
De hjältemodiga
Äventyrarna

Först en hjälte sedan nu mästerdetektiv
Allting kan man bli med en smula fantasi

Över kullerstenar in i gränder
Vi smyger och vi strider
De hjältemodiga
Och planerna vi smider
De hjältemodiga
Äventyrarna"

Ärligt talat är jag så trött på att mitt humör ska gå upp och ner hela tiden! Ena stunden är jag så jäkla arg och i nästa sekund så vill jag bara gråta. Hade det inte varit lättare om man hade hållt ett jämnare humör.?

Fan vad jag hatar internet! Jag tänker inte säga varför men det är bara till problem. Visst det är bra på många sätt men för mig skapar det bara ett kontrollbehov!

Usch nu känner jag bara för att slå något eller någon! Hårt! Bara slå och sparka tills jag inte orkar mer! Varför ska jag känna såhär? Varför kan inte allt bara försvinna? Alla jävla tankar, kan de inte bara försvinna?

Vad är det för fel på mig? Vad gör jag för fel? Varför duger inte jag? Vad fan är problemet?

Varför mår jag såhär? Vems fel är det? Ständigt försöker jag hitta vem som gjort mig såhär illa.. Det finns så många svar på den frågan.. Men mest är det väl mitt eget fel för jag låter folk göra mig illa.. jag lyssnar på alla kommentarer.. jag stannar kvar trotts att jag borde gått för länge sen...

I'm holding on your rope
Got me ten feet off the ground
And I'm hearing what you say
But I just can't make a sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down
But wait...
You tell me that you're sorry
Didn't think I'd turn around and say..

That it's too late to apologize, it's too late
I said it's too late to apologize, it's too late





I need you like a heart needs a beat

Eftersom jag just nu inte pallar av ensamheten har jag bestämt mig för att skaffa en låtsaskompis. Han heter Yngvert och är norsk som en torsk från Norge.


Jag vet inte riktigt men magkänslan säger mig att jag måste hålla reda på dig även om jag inte vill. Jag vill inte snoka och ärligt talat så vill jag hellst bara slippa bry mig men nu är det ju såhär att jag bryr mig.  Jag litar inte riktigt på dig och ärligt talat så vet jag aldrig om jag kommer göra det fullt ut. Du har sårat mig och jag tror aldrig att jag någonsin kan glömma det... Vet inte om jag kan förlåta det heller... Eller har jag förlåtit dig? Fan vad allt är upp och ner.. önskar att det aldrig hade hänt!

kände jag mig bara för att gömma mig när jag hörde en viss kommentar. De skulle bara veta..


Sitter och väntar på att mamma ska komma hem. Är nervös för imorgon.. Är trött och igentligen så vill jag inget annat än att sova men jag känner jag behöver prata med mamma. Kan inte köra hem och sen sitta i lägenheten och vara ledsen..

Sitter och funderar nu igen.. Det finns så mycket som jag bara gett upp. Som jag igentligen så gärna velat men som jag aldrig riktigt vågat. Jag har alltid haft en känsla av att detta kiommer jag aldrig klara.
Men det finns en sak jag vågat trotts att jag var så rädd. Rädd för att bli sårad. Men jag hoppade och jag hoppade rakt in i din famn och i den famnen har jag stannat trotts att jag så många gånger kännt för att ge upp. Det fega i mig har så många gånger sagt: "Dax att lämna honom nu innan du blir riktigt sårad!" Men jag har inte gjort det för någon stanns inom mig har jag alltid känt att ger jag upp honom ger jag upp mig själv. Det är inte bara en slump att jag har honom. Det är något högra, ja ni får gärna skratta men det är vad jag tror och alltid har trott. För hur stor chans var det igentligen att jag skulle träffa honom?

Redan i 8:an när jag såg honom utanför skolan visste jag att honom ville jag ha. Jag pratade lite med honom men ärligt talat vågade jag inte kämpa för att få honom. Han hade ju redan en annan och varför skulle han vilja ha mig. Så eftersom jag var så feg så slutade jag höra av mig. Men naturligtvis önskade jag så länge att han skulle höra av sig men han gjorde aldrig det. Inte förän den kvällen på klotterplanket på lunar. Jag skrev något där, kommer inte ihåg vad, men av någon anledning skrev jag där trotts att jag aldrig brukade göra det. Plötsligt hade HAN skrivit något till mig. HAN var inne på klotterplanket trotts att han aldrig brukar vara det och fick syn på mig. Han kände inte igen mig men tyckte väl att jag var söt och skrev till mig. Och på den vägen är det.. Efter nästan 3 år fick jag honom! Han är som en gåva till mig för utan honom vet jag inte var jag hade varit idag. Jag är så fruktansvärt glad att jag vågade hoppa. Hoppa rakt in i Oskars famn!

Sitter och funderar en massa. Mormor ringde precis. Hon är någon av de mest starkaste personer jag vet. Henne ser jag upp till. Hon har varit med om så mycket. Hon förlorade sin make (min morfar) Mats i cancer. Hennes man som hon upplevt så mycket med. Fått två barn med och då hade de bara fått 2 av deras barnbarn. Jag och Emil. Morfar missade födseln av 3 stycken vackra flickor till. Han var så stolt över mig och Emil och jag är säker på att Sofie, Anna och Emma hade gjort honom lika stolt. Mormor och morfar hade så mycket gemensamt. Att mista sin livskamrat måste vara så upprivande. Men mormor gick vidare, för hon är så stark och hon lyckades finna en ny kärlek, Kaj. Kaj var inte alls som morfar men hon älskade honom ändå. Han hade väl något som inte alla andra såg och visst var det underbart att se hur glad mormor var tillsammans med honom. Men så händer det som inte får hända. Kaj fick också cancer och jag kan bara tänka mig vilka tankar som for igenom mormor den stunden då hon fick reda på det. Kaj kämpade ända in i slutet. Han gav aldrig upp och jag är säker på att det var därför han levde så länge. Ett tag verkade som om han skulle vinna över cancern, iaf jag trodde det, och man pusta ut lite men den där cancern är lurig och så jävlig. Han klarade inte kampen mot cancern och mormor fick än en gång ta farväl av mannen i hennes liv. Bilden av mormor där på församlingshemmet efter Kajs begravning kommer aldrig försvinna. Hon var så liten och så bräcklig. Det ända som man kunde tänka var VARFÖR? Varför mormor, varför denna varma människa?
Men mormor tog sig upp. Hon hade lika gärna kunnat bli en bitter kvinna. Men inte min mormor, hon ger inte upp. Hon reste sig upp och lever varje dag med en glöd som få människor gör. Istället för att ge upp har hon kul. Hon reser och verkligen njuter av livet. Kommer aldrig glömma hennes ord den där kvällen hemma i hennes lägenhet: "Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag fick uppleva kärleken två gånger och det är inte alla som får."



Min vackra mormor Gull-Britt<3

Varför i tusan kan jag inte vinna?! De senaste veckorna har jag vunnit från 25-100 kr och jag har köpt nya lotter för de här små vinsterna. Men nu är det slut. vann 50 kronor igår och idag köpte jag 2 nya trisslotter och naturligtvis var där inte ett skit! Jag med min vanliga otur!

I morse när jag körde ifrån Höör efter att lämnat Oskar vid tåget lyssnade jag påen skiva med Green Day och de började spela Good Riddance. Jag fylldes med en sådan underbar känsla och jag har burit med den hela dagen. Den låten påminner om våren och sommaren 2005. Min första sommar med Oskar. Jag har nog aldrig varit så lycklig. Alla dagar var soliga och jag kände mig för första gången vacker. Allt var så oskyldigt. Kan fortfarande få den där underbara känslan av att sätta mig på skåneexpressen 1 mot malmö och veta att jag var påväg till dig!. Bara då, den sommaren 2005 älskade jag att stå på södervärn och vänta på 100 bussen. Allt var fan vackert. Jag kan inte minnas att det regnade någon av dessa dagar. Nä, för i mitt sinne var det bara sol.

I helgen, särskilt igår (söndag) fick jag också den där känslan. Såg på Oskar och fylldes av en sådan värme! Fan vad han är vacker. Alla problem var som bortspolade. Jag dyrkar den marken han står på. När vi ligger i sängen och jag pillar i hans hår, känner doften ifrån honom befinner jag mig på en helt annan plats.

Jag har lovat mig själv att sommaren 2008 ska bli bra! Den kan aldrig komma i närheten av 2005 men den ska fan bli bra! Jag och min egen älskade lille punk/rockare Oskar. Jag och min bästa vän. Jag och Ida, kanske en liten pys till. Sommaren ska fan var solig och skulle det nu regna precis så mycket som 2007 så låt det iaf vara sol i mitt sinne!

en sak till.. Oskar kommer hem idag och jag längtar så efter honom.

Det sjuka är att jag inte vet om det är tabletternas biverkningar eller om det är för att jag är sjuk.

Känner mig väldigt osexig idag. Fast jag känner mig aldrig sexig men ibland kan man ända tycka att det går. Idag går det inte alls. Gick och la mig med blött hår och nu ser håret för jävligt ut, får sklla mig själv. Näsan är helt röd efter alla snytande och ögonen rinner hela tiden.

Nä, nu ska jag snart hem till lägenheten. Har inte varit där på hela veckan eftersom jag inte velat vara själv. Har haft problem med andningen när jag legat ner och därför kändes det obehagligt att vara själv. Sen har jag knappt kunnat röra mig eftersom jag höll på att svimma varje gång jag skulle göra något. Har nog inte varit såhär sjuk sedan jag gick i 8:an och då menar jag fysiskt sjuk.

Mamma har varit en pärla dessa dagrna. Älskar henne..

Har redan ångest inför onsdag. Jag vill inte till den kärringen. Hennes ord kändes som ett slag rakt på kinden.

Nä, nu ska jag gå och försöka plocka undan efter mig.

Adjö

30 maj ska vi se KISS! Mamma, pappa, Emil, Oskar och jag... familjen Back också.. Härligt!

Nä, nu fryser jag igen och är trött så nu ska jag gå och lägga mig på luftmadrassen i mammas och pappas vardagsrum och sova bort ilningarna i ryggen. Ida ska såklart få ligga hos mig. Just nu följer hon efter mig hela tiden. Och när hon inte får vara hos mig börja hon gnälla och skaka. Hon är nog lite orolig. Så i morse så tog mamma in henne till mig trotts att hon igentligen bara får vara i köket här hemma. Myspys.

Nu har jag varit sjuk sedan i söndags. Började när jag och Oskar skulle göra middag. Kändes som om jag skulle svimma och jag fcik gå och lägga mig. Jag frös som en naken råtta på nordpolen.
Körde Oskar sen till tåget i Höör ch jag kände mig inte alls bra, trodde först att det var för att Oskar skulle åka men jag begrepp senare att så var inte fallet. Iaf så skulle jag in på CityGross efteråt och köpa Sofies present och påsar till pappas damsugare. Där inne kändes det som om jag höll på att få pannik, hella jag skakade och det kändes som om alla kolla på mig. Ett tag satte jag mig bara ner på golvet. Låtsades att jag letade efter något på hyllan men igentligen så satt jag sådär för att bli mindre, för att försvinna. När jag väl kom ut i bilen grät jag floder, allt bara flög runder i huvudet. När jag kom hem kändes det som om jag inte fick luft och jag rigde hem. Pappa tyckte att jag skulle komma hem, så jag satte mig i bilen och körde. Jag har nog aldrig kört så sakta hem till Äspinge. Körde i 40-50 istället för 110. Grät hela vägen hem. Väl hemma höll pappa om mig och det kändes så skönt. Vissade sig senare på kvällen att jag hade 39 graders feber.

I måndags åkte jag till psykologen och ärlgt talat ville jag bara där ifrån. Ett tag trodde jag att jag skulle smälla till henne! Vem fan är hon att dömma mig! Jaja, jag får väl ge henne någon chans till.
När jag väl kom hem till lägenheten gick jag och la mig på soffan och somnade. Jag sov så djupt så jag hörde inte att mobilen ringde och Ellinor hade varit nere och knackat på dörren och jag hörde inte det heller. Ida hade skällt argt och inte ens det hörde jag. Mamma blev orolig så hon ringde mormor så hon körde ner till mig och gick n med nyckel. Jag hörde inte ens det. Jag var helt borta. På kvällen kom mamma ner och hämta mig för hon ville inte att jag skulle ligga där ensam med 40 graders feber plus att jag knappt kunde röra mig utan att jag höll på att kräkas och blev yr.

Igår åkte mormor och jag in till Lund för att de på vårdcentralen var rädda för att det var hjärnhinneinflamtion. Men det var som jag trodde en kraftig halsfluss så nu går jag på pencillin. Inte lika roligt. Så det jag lever på nu är piller och vatten känns det som. Men idag har febern sjunkit till 38 iaf och det är bra. känner mig piggare. Det är bara när jag reser mig som det känns som om någon sticker knivar i mitt huvud och det känns som om jag har spikar i halsen.


Annars är jag väl mest rädd..

Ellinor<3

Skit åt denna dagen! Det är en dag då alla som inte har någon mår skit! En dag som alla affärer tjänar massor med pengar på!

Fast jag har köpt två askar med hjärtegodis. En till farmor och farfar där jag var i eftermiddags och en till min underbara familj. Jaja, det är iaf något.

Imorgon kommer Oskar hem. Det ska bli mysigt, fast samtidigt sitter en liten djävul på min ena axel och skriker nej! Helt plötsligt måste jag smyga mer.. eller helt lägga av med det över helgen, vilket ger mig ångest. Fast det ska bli skönt att ha den jag älskar så extremt mycket hos mig under hela helgen. Jäkla dubbelkänslor!

Jag ska iaf få hjälp nu. Och även där är det dubbelkänslor. Jag vill inte, vill inte att någon ska komma så nära inpå mig, vill inte att någon ska "rota" i min hjärna, och en liten röst säger: "Du behöver ingen hjälp, det funkar ju, det märker du ju." Samtigt vill jag ha hjälp, jag vet ju innerst inne att detta inte funkar, att det till slut kommer sluta illa om jag inte gör något åt det. Jag vet ju att jag just nu håller på att stöta bort de personerna som betyder mest för mig, fast jag inte gör det med vilje. Om inte för min egen skull, så för deras...

You were my strength when i was weak
You were my voice when i couldn't speak
You were my eyes when i couldn't see
You saw the best there was in me
Lifted me up when i couldn't reach
You gave me faith 'coz you believed
I'm everything i am
Because you loved me

Your smile is heavenly, I don't deserve all the love that your giving to me
Your touch makes it hard to breathe, the shiver's around me now, you're so fine


Jag orkar inte...

Tårarna bara faller. Mamma var tvungen att komma och hämta mig idag i lägenheten. Jag bara vandrade omkring och grät. Idag är ingen bra dag..

Vilken vacker dag det är idag! Har hjälpt mamma och pappa idag med att riva ut väggar där uppe på ovanvåningen. Hittade massa grejor som jag haft när jag var liten i alla dessa gardrober bl.a. mina första skor och massa annat sött. Tittade på gamla kort. Hittade ett album med massor av foton på mig och morfar. Så glad jag ser ut på vart ända foto. Skulle göra vad som helst för att uppleva allt med honom igen. Det är hemskt att känna hur minnena blir svårare och svårare att komma ihåg. Min morfar var den underbaraste människan, varför ska de finaste människorna försvinna sådär tragiskt? Varför ska de dö unga? Mamma har sagt att tack vare mig och Emil gav han inte upp. Han levde längre för oss. Han visste att han skulle dö men han kämpade för oss. Mamma berättade om hur hon berättade för honom att hons kulle få mig. Han grät och var så lycklig. Jag var hans ögonsten. När jag tänker på honom minns jag bara lycka.

Igårkväll så hade jag och Oskar ett viktigt samtal. Jag grät under och efter samtalet. Han känner att jag stöter ifrån honom, som om jag knuffar undan honom och jag vet att jag gör det. Jag vet att jag slutat berätta saker för honom, jag vet att jag drar mig undan men jag vet också att jag inte gör det med vilje och han förstod det också, men hur länge ska han orka? Hur läge ska han orka ha en flickvän som sluter sig för honom? Fan, fan, fan! Jag älskar honom på ett sätt som inte går att förklara. Jag vill uppleva allt med honom. Han är så underbar mot mig. Varför gör jag såhär mot honom? Jag älskar ju honom. JAG ÄLSKAR JU HONOM! Lämnar han mig kan jag lika gärna ta livet av mig. När han håller mig nära så känns det som om allt runt oss blir suddigt och det är bara vi i rummet. Han är något ut över det vanliga, jag dyrkar marken han står på.  Varför drar jag mig undan? Jag är så ledsen, jag hatar mig själv för det här. JAG HATAR MIG SJÄLV! Jag vill bara skrika, bara skrika ut all smärta! Jag vill ju bara ha honom! Han är så stark för min skull, men hur mycket kan en människa ta? Jag hoppas att jag aldrig får reda på hur mycket... Andas du, andas jag.. Ingen Désirée utan Oskar..

Your strength is so hard to find, I feel so much stronger now, the feeling's alright
Your words make me whole again, those eyes cannot ever lie, you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone







The heart is pumping for my life,
the mind is happy and I,
I will love you til the day I die

Idag mår jag bra, jag har liksom sådana där vårkänslor. Jag fick värsta rycket och gick ut och fotografera från min altan. Fota mest mig själv haha...

Satt och tittade på Miami Inc i förmiddags och satt där och drömde om vad jag själv ville göra och mitt i allt så la kanalen av! Jag blev galen så jag var tvungen att ringa Emelie och klaga över detta lillaavbrott. Men precis när hon svarade kom bilden tillbaka och jag började skratta. Ett mycket tevligt litet samtal hade vi bl.a. om tatueringar och telefonsamtal i sömnen.. haha

Nä, nu ska jag iväg och spela bowling.. Kan bli trevligt..

Tack för i onsdags Johanna, du fick mig att glömma allt. De där timmarna med dig var så befriande och så vilkorslösa. Är dig evigt tacksam! Love u<3


En sak som gör mig så arg är att folk som har anorexia är mer accepterade än de som har bulemi eller de som tröstäter. Kom igen, hur ofta pratar folk om människor med bulemi? Allt kretsar runt anorexia! Ibland får jag nästan uppfattningen av att folk ibland ser upp till dem, precis som om de är så jäkla starkt att låta bli att äta! Det är sjukt! Så jävla sjukt! Precis lika sjukt är det att spy upp allt du ätit! Men säger du att du spyr upp all din mat så ser alla så äcklade ut. Alla vänder sig bort från en! Alla pratar om den som anorexia: "Har du hört om hon som har anorexia, hon håller på att tyna bort. Det är så synd om henne" Och visst fan är det synd om henne!
Men hur tror ni det känns att stå framför toaletten och känna hur allt du har i din mage bara försvinner ner i toan? Hur tror ni det känns att stoppa ner fingrarna i halsen och känna hur allt kommer upp. Hur all energi försvinner och hur all näring som du måste ha bara förvinner. Ni skulle bara veta! Ni skulle fan bara veta! Hur det ända sättet man kan få den där ångesten att försvinna är att kräka upp allt du precis ätit!
Folk säger: "Du väljer att stoppa fingrarna i halsen, du får skylla dig själv!" Visst man väljer det för att ångesten blir så stor. "Varför äter du då?" Därför att jag vill dämpa ångesten! Jag vill bli av med det inuti mig som slår och sparkar på mitt inre! Jag vill bli av med alla dumma röster! Allt för att slippa ångest!
Skära, bränna, äta, kräka! Skära, bärnna, äta, kraka! SKÄRA, BRÄNNA, ÄTA, KRÄKA! Fattar ni?! Fattar ni hur det känns att inte kunna hitta ett annat sätt hantera ångest på? All jäkla smärta!
(Allt här ovanför kanske är rörigt men mina tankar är röriga)

Med detta vill jag inte klanka ner på de som har anorexi..


En positiv grej är att jag bestämt mig för att skriva ner minnen, händelser, saker, stunder och tankar som får mig att fortsatta kämpa. Får mig att vilja fortsätta leva. Här är några:

-Alla stunder med mamma vid min sida.
-Pappas kramar.
-Pappas skratt.
-När jag borstar min systers hår.
-När jag busar med min bror.
-När jag ser Ida komma springande mot mig.
-När jag diskar hos mormor och morfar.
-När farfar jagade mig när jag var liten.
-Stunderna med farmor i Karnas Backe.
-Kvällen då jag och Ellinor spelade massa fina låtar nere i min lägenhet.
-När jag och Ellinor satt i Oskars säng på nyårsafton.
-När Emelie tröstade mig på deras trappa en sommar.
-Den dagen på milnerskolan i 1:an då jag satt omringad av flera kompisar på basketplanen och bara prata och skrattade. Solig underbar dag.
-Dagen då jag träffade Oskar.
-Första gången Oskar kysste mig.
-Varje gång Oskar kysser mig.
-Dagen då jag satt med mormor på hennes altan och tittade på solnedgången och alla fåglar som flög omkring. Då vi pratade om allt mellan himmel och jord.
-Skratten med Johanna.
-Då jag och Anette sprang barfota över åkern.
-När Emil och jag fiskade i ån för långe sedan.
-Alla gånger då jag lekte med mina kusiner när vi var små.
-Dagen på stranden då jag och Oskar förlovade oss.
-Dagen då jag fick reda på att jag skulle få en hund.
-Stunderna på trappan med Laidy.
-Stunderna då Lina satte tasen på ens knä.
-Stunderna då jag myser med Ida i soffan.
-När Oskar håller om mig

Finns så mycket mer.. men jag kan inte skriva allt...

Då är både jag och Ida nyfriserade. Jag klippte mig hos Malin imorse. En riktig stor förändring och jag trivs. Håret är underbart fint. Tittade mig i spegeln och för några sekunder såg jag något fint. Det har jag inte gjort på år och dar. Fatta vad underbara dom där sekunderna var! Nu är det bara kroppen som jag vill ha bort! Ibland kan jag fantisera om hur jag skär isönder hela min kropp. Jag hatar min kropp! Jag hatar den på ett sätt som gör det så outhärdligt att se på den. För ett par dagar sedan skulle Oskar borsta mitt hår (han tycker om det) och jag stod framför spegeln. Jag hatade verkligen det jag såg, ville bara slå isönder spegeln och trotts att jag kämpade emot så kom en liten tår fram. Varje spegel jag går förbi vill jag bara krossa. Jag vill hoppa rakt in i den och känna hur alla skärvor bara skär rakt in i kroppen! Rakt in i min fula och äckliga kropp!

Jag har iaf kommit till en punkt då jag inser att jag behöver hjälp, annars kommer detta sluta tragiskt. Berättade det för mamma igår och smärtan i hennes ögon var så påtaglig. Hur lätt kan det vara för en mamma att höra hennes dotter sitta och säga att hon har tvångstankar och ständigt tänker på saker som kan skada henne? Hur lätt kan det vara att höra att ens dotter ibland bara vill ge upp och bara somna in? Hon lovade mig att hjälpa mig att hitta en psykolog och hon hade letat hela kvällen igår efter någon som verkade bra. Men hon säger att jag måste ringa själv och det förstår jag. Men jag vågar inte riktigt. Vad ska jag säga? Jag måste samla lite mod. Min mamma är min ängel, ingen ställer upp för mig så som hon gör. Jag känner att jag kan berätta allt för henne men jag gör det inte alltid. Det är liksom inte så lätt att se hur ens mamma blir så ledsen. För henne är jag det finaste och underbaraste som finns. Hon har själv sagt hur stålt hon är för att jag är hennes dotter och ärligt talat så är det nog det finaste jag någonsin kan höra. Att hon älskar mig får mig att vilja fortsätta.

Iaf så skickade jag en bild på mig till Oskar och han tyckte jag var så söt och det var ju skönt att höra.

Emelie var här och trimmade Ida och hon tyckte också att håret var jätte fint. Ida blev också jätte fin. Så mysig i pälsen liksom, nu ser man ännu mer hennes stora öron.. hihi.. Och hennes mörka vackra ögon synd också mer. Min söta lilla underbara vovve. Jag är så glad att jag har henne. Så fort jag känner mig ledsen kommer hon fram till mig och tröstar mig. Att djur kan vara så kloka. Att de kan känna ens smärta är så otroligt. Lina och Laidy var likadana. Så fort man var ledsen kom de fram till en och man fick krama om dem. Särskillt Laidy kände min smärta. Hon var så underbar mot mig när jag blev mobbad i 7:an. Hon lät mig gråta på hennes mjuka päls och hon stannade kvar ända tills allt kändes bättre. Tyvärr dog hon precis under den tiden då det var som jobbigast. Glömmer aldrig hur ont det gjorde, hur det kändes som om någon stack en kniv rakt i hjärtat på mig när jag fick veta det av pappa. Han hade precis hämtat mig hos min kompis och han sa det i bilen påväg hem. Glömmer aldrig hur ledsen han var. Han hade lagt ner så mycket tid på Laidy för att hon skulle bli den bästa jakthunden, hon var hans stolthet.  Hon blev verkligen den bästa jakthunden man kan tänka sig och världens bästa familjehund. Så omtänksam och så övervaknade över oss barn. En trygghet för hela familjen var hon. Att en hund kan lämna ett så stort tomrum i en. Det kan nog ingen förstå förän de själva sakffar sig en hund och märker hur man älskar den mer än man ibland älskar en människa. Det blir en familjemedlem och när den försvinner så sörjer man lika mycket som om det skulle vara en människa. som dött. Har man skaffat en hund har man verkligen skaffat sig en vän för livet. En vän om aldrig sviker dig så som en människa skulle göra. En vän som står vid din sida och älskar dig gränslöst.

Nä, nu ska jag gå ut och gå med min bästa vän. Vi ska gå där på vägen nyfrisrade och fina=) haha

Helgen var underbar. Oskar kom hem och allt kändes underbart. Glömde alla tankar och jag slappnade verkligen av. Visst lite tårar och ångest tillhör vardagen men det var inte alls så som det hade varit hela veckan. Det är precis som om när jag ser Oskar måste jag vara stark. Jag vill inte vara svag. Även om han ser på mig att det är något så bär jag huvudet högt och kämpar.

I lördags var vi ute och gick i skogen med Emelie och Hequille. Ida tyckte inte alls om Hequille som bara ville leka med henne. Hon bara sprang där och "bjäbbade". Det bästa med den dagen var när jag fick en sådan där underbar bamsekram av Emelie. Det värmde verkligen i hjärtat och jag var så nära på att börja gråta. När hon ringde i torsdags och frågade hur det igentligen var med mig, brast alltihop och jag bara grät. Men det var skönt för jag har inte sovit så gott som jag gjorde den natten på länge.

Igår när jag lämnade Oskar vid tåget så höll mitt hjärta på att gå isönder. Oskar ville verkligen inte åka och han var jätte ledsen. Han mådde inte alls bra och tårarna kom. Vi stog och höll om varandra ett bra tag innan tåget kom och det kändes så sorgligt på något sätt. När han sen hoppat på tåget kände jag bara för att sitta hemma och gråta men mina kära kusiner ville ha mig med ut och äta och jag är så tacksam för att de ville ha mig med.
Kvällen blev underbar bara för att jag var med dom. Skratt och massa tokigheter. Snackade bland annat om nicknames. "Vilde Harry" haha.

Tack Emelie, Ellinor och Julia för ni gjorde min söndagskväll till något underbart!