Eerised

I lördags skrev jag om att jag ville ha tillbaka mina tårar och samma kväll när jag kom hem från mamma och pappa kom dom. Jag satt och tittade på High School Musical 2, har aldrig sätt den förut, och då började de sjunga en låt som heter "Gotta go my own way" och det bara kändes som om någon sköt en pil rakt i mitt hjärta. Helt plötsligt fick jag ord på mina känslor. Tårarna bara föll och jag tror inte jag har gråtit sådär hysteriskt sen när jag gick i 7:an och precis förstått att jag hade förlorat min bästa vän. Alla känslor bara flög på mig och jag kände mig så ensam. Det knöt sig i magen på mig och det kändes som om jag höll på att dö, som om jag långsamt höll på att tyna bort. Är detta verkligen det jag måste göra för att hitta mig själv? Lämna dig?

Girl:
I gotta say what's on my mind
Something about us
doesn't seem right these days
life keeps getting in the way
Whenever we try, somehow the plan
is always rearranged
It's so hard to say
But I've gotta do what's best for me
You'll be ok..

I've got to move on and be who I am
I just don't belong here
I hope you understand
We might find our place in this
world someday
But at least for now
I gotta go my own way

Don't wanna leave it all behind
But I get my hopes up
and I watch them fall everytime
Another color turns to grey
and it's just too hard to watch it all
slowly fade away
I'm leaving today 'cause I've
gotta do what's best for me
you'll be ok..

I've got to move on and be who I am
I just don't belong here
I hope you understand
We might find our place in this
world someday
But at least for now
I gotta go my own way

Boy :
What about us?
What about everything we've been through?

Girl:
What about trust?

Boy:
You know I never wanted to hurt you

Girl:
And what about me?

Boy:
What am I supposed to do? 

Girl:
I gotta leave but I'll miss you

Boy:
I'll miss you

Girl:
So I've got to move on and be who I am

Boy:
Why do you have to go?

Girl:
I just don't belong here
I hope you understand 

Boy
I'm trying to understand

Girl:
We might find our place
in this world someday
but at least for now

Boy:
I want you to stay

Girl
I wanna go my own way
I've got to move on and be who I am

Boy
What about us?

Girl
I just don't belong here
I hope you understand

Boy
I'm trying to understand

Girl
We might find our place in this
world someday
but at least for now
I gotta go my own way
I gotta go my own way
I gotta go my own way


När jag sen skulle sova så tror jag att jag låg där ända till klockan 5 på morgonen och grubbla fram och tillbaka. En del av mig ville bara hitta mig själv och lämna allt bakom mig, man säger ju att man inte kan älska någon förän man älskar sig själv. En annan del av mig kände bara panik, han är mitt allt. Utan honom dör jag.
Till slut bara jag bestämde mig: Imorgon kör jag till Oskar och ser vad jag känner. Somna dirket när jag hade gjort det beslutet.

Vaknade vid 8:tiden, sovit i 3 timmar, och bara kände mig att jag måste till Oskar. Gör jag inte det så vet jag inte vad som händer ikväll när jag sitter ensam. Jag ville inte känna samma ångest som jag kände kvällen innan, ville inte ha de dära tankarna som gör att jag blir rädd för mig själv. Så jag och Ida satte oss i bilen och körde. Jag vet ärligt talat inte hur jag kom till Höllviken, jag bara körde, tänkte inget.

När jag var framme i Höllviken gick jag bara in på hans rum, bara tittade in och såg på honom och hela jag fylldes av kärlek, alla tvivel bara försvann. Vad är det som säger att jag inte kan älska någon om jag inte älskar mig själv? Vad är det som säger att jag inte kan hitta mig själv om jag är med honom?

Hela dagen med Oskar igår var helt underbar, jag var lycklig! Hur kunde jag vara så dum och tro att jag måste lämna honom för att hitta mig själv! Jag vet att jag hade mått ännu sämre utan honom. För som jag skrev i mitt förra inlägg: "Det är när du tar mig i din famn som jag andas. Det är när du kysser mig som mitt hjärta slår. Och när du säger att du älskar mig då lever jag!" Utan dig kan jag lika gärna lägga mig ner och dö. Det var när jag såg dig ligga där i din säng klockan 10 på morgonen som jag förstod att du är den som håller mig vid liv, för varje gång jag tänkt  flyga iväg så har ditt ansikte kommit upp i huvudet och jag har känt mig så dum, jag kan inte göra så mot dig. Jag vet att du hade blivit helt förstörd och kanske bestämt dig för att själv flyga iväg. Det är bara så enkelt att jag finner lusten att leva med dig. Du är mina andetag, mina hjärtslag, du är mitt liv! Jag älskar dig!

Men jag tycker fortfarande den liten är underbar! Men här kommer en annan underbar låttext. Den låten lyssna vi på den dagen du och jag blev tillsammans. Vi låg i din säng och bara mös och rätt som det var började denna låten spela och du säger först: "Usch vad trist låt, vi bytar." Halvvägs upp stannar du upp och tittar på mig: "Nä, vi lyssnar på den, du har ju blåa ögon."

Blue eyes baby´s got blue eyes
Like a deep blue sea
On a blue blue day
Blue eyes, baby´s got blue eyes
When the morning comes
I´ll be far away
And I say

Blue eyes holding back the tears
Holding back the pain
Baby´s got blue eyes
And she´s alone again

Blue eyes baby´s got blue eyes
Like a clear blue sky
Watching over me
Blue eyes ooh I love blue eyes
When I´m by her side
Where I long to be
I will see

Blue eyes laughing in the sun
Laughing in the rain
Baby´s got blue eyes
And I am home
And I am home again

<3

Ja, det var ett tag sedan jag skrev något här. Det har hänt rätt mycket faktist. Bland annat Emelies fest hände mig den 22/12. Den underbaraste kvällen på länge, fick umgås med de människor jag älskar mest. Mina kusiner och min bästaste vän av det manliga könet, Johannes. Ellinor min pärla gjorde mig så glad under den där kvällen=) och Emelie den sötaste 20-åringen jag någonsin sätt! Hihi, vad jag fått reda på nu så här i efterhand är att jag ägde ansgolvet, vilket menas att jag råkade slå ner alla i min närhet med mina armar! Haha.. Mitt tal till Emelie var också lyckat: "Grattis till Emelie, storasystern jag aldrig fick, och grattis till Martin som jag inte känner!" haha..lyckat Dèsirée=) Men fan vad roligt jag hade.. Usch vad mycket som hände den där kvällen=)


Johanna skrev några underbara ord till mig på bilddagboken och så här löd de:

"ja jag bryr mig så mkt desiree, men det är så svårt när vi inte ses så ofta. ofta känner jag att jag inte försöker tillräckligt mkt för att vi ska ses mer, o jag vet verkligen inte varför det är så, men jag skäms så otroligt för det.
trots att vi inte ens hörs så ofta, så vill jag att du ska veta att det finns ingen annan som förstår som du gör. du är den enda som jag känner finns 'på riktigt', alla andra bara vandrar omkring o säger en massa saker men du allt du är och gör och säger, det är på riktigt. o jag uppskattar det. jag uppskattar att du finns och att du är PRECIS den du är, för hade du inte sett ut som du gör o betett dig som du gör, så hade du inte varit desiree. då hade du varit nån annan som jag kanske inte alls hade älskat lika mkt som JAG ÄLSKAR DIG"

Tårarna rann nedför mina kinder när jag läste detta, lilla kära sötaste Johanna! Jag skulle göra vad som helst för att skruva tillbaka tiden och uppleva den tiden med dig på Milner då du fyllde mina dagar med skratt och bus! Med dig så blir allt så enkelt och roligt. Man kan slappna av och bara njuta av ditt sällskap och bara skratta! Jag älskar dig också Johanna, min finaste Johanna!


Det är DU som sårar mig mest nu! DU och ingen annan! Dina ord sliter isönder mitt hjärta!

Du och jag mot världen!

I fredags var jag och Oskar och såg på Manson. Konserten var i Danmark så vi fick ta tåget till Köpenhamn och därifrån lyckas ta oss vidare ut till Valbyhallen vilket inte var det lättaste. Vi gick där på stationen i Köpenhamn ocj letade först efter buss men kunde inte hitta någon som skulle kunna ta oss dit. Så till slut efter att vi frågat två personer så hittade vi ett tåg som gick dit. Igentligen hade vi bara kunnat följa efter alla personer men vi ville ju ta det säkra före det osäkra liksom=) För på tåget så var där fult med människor som skulle se honom. När vi sedan kom fram så fick vi stå i en jättelång kö men faktist gick det rätt fort att komma in. Oskar köpte öronproppar till mig som jag la i min tröja "Jag lägger dom här så jag vet var jag har dom". Tror ni inte att jag mitt nöt hängde av min tröja när vi kom in! Jo, det gjorde jag och Oskar fick vackert köpa nya till mig haha. Hans min när jag berättade var mina öronproppar var var oslagbar. Såg ut som om han skulle sticka ut ögonen på mig haha! Tog en öl innan vi gick in i folkmassan, och gud vad gott öl kan vara=) 

Sen började äntligen konserten. Förband var Turbonegro, speciell musik men bra. Lite komiska var dom, men sen har jag ju också riktig sjuk humor. Vi stod rätt långt fram så vi såg väldigt bra.

Sen var det äntligen dax för Manson att inta scenen och herre gud vilket tryck det blev. Oskar och jag lyckades ta oss längre fram, inte helt utan problem. Jag fick öl över halva mig och cigaretter rakt upp i ansiktet men det var det värt. Det är otroligt var konseter gör med en, helt plötsligt har man massa energi och man bara hoppar med tills man nästan stupar. Och stupa var precis vad jag gjorde. Det var riktigt varmt där inne och jag hade inte druckigt mer ä'n en fanta och en öl innan så rätt som det var bara mina ben vek sig och allt blev svart för några sekunder. Oskar höll om mig under hela konserten så han kände hur jag bara föll och fick upp mig lika snabbt innan. Haha, han fick smälla till mig lite på kinden för att jag skulle fatta vad som hänt. Där stod vi mitt i alltihop och jag tror aldrig jag harsätt Oskar se så orolig ut. Det var bara att gå ut från lokalen och jämta vatten.
Efter lite vatten var det bara att hoppa in i folkmassan igen även om jag tog det lugnare än vad jag gjorde innan. Hade jag inte haft Oskar med mig vet man inte vad som kunde ha hänt. Men konserten var iaf kusligt bra! Man var liksom som i extas!

Dagen efter stack vi och spelade lite basket med Ricardo och Maria. Blodigt allvar mellan mig coh Oskar vilket det alltid blir när vi ska tävla mot varandra haha.. Stack senare ut och åt med dem på kina resturang och vidare där efter hem till Ricardo. Drack lite öl och snacka bland annat om religion och mystiska saker. Maria blev så rädd efter allt prat om spöken och sådant så jag fick följa med henne varje gång hon skulle på toa. Där inne blev det mycket seriösa samtal faktist om allt de här med kärlek. Maria är en mycket härlig tjej och lätt att ha med att göra.
Efter ett tag skulle Ricardo och Maria vidare till puben medans jag och Oskar bestämde oss för att gå hem.
Vad som hände då på natten kommer jag aldrig att glömma och jag tänker inte berätta alls vad det var men det var iaf omtumlande känslomässigt.



Oskar betyder så jäkla mycket för mig och när någon gör honom illa så vill jag bara slita ut ögonen på den personen. Det värsta är att Oskar är så himla snäll så det är så lätt att utnytja honom och det gör mig rosenrasande när människor gör sådant mot han. Jag vill bara ta honom i min famn och kyssa han tills allt det onda försvinner ur hans kropp. Blir så arg på folk som inte ens ser hur han mår som kan sitta och tycka att han inte gör något, för det gör han. Han kämpar och försöker men det är alltid någon som trycker ner honom! När inte ens människor i hans närhet ser hur han kämpar så undrar man verkligen om dom är riktigt rediga i huvudet! Nä, alla tycker bara synd om sig själva och glömmer bort honom och hans känslor! Jag älskar denna person så mycket och när han har ont så har jag ont!<3 


Om det är någon som ser på Andra Avenyn så vet ni att i slutet av varje avsnitt så kommer det en liten text " Glöm dina bekymmer, imorgon kommer nya". Det stämmer så bra. Det kommer alltid nya bekymmer. Men det är tur att det alltid händer något bra efter alla bekymmer.

Sen vill jag bara säga att jag saknar Johanna och att hon betyder så mycket för mig!<3

Nu är detta mitt tredje inlägg för idag och klockan är bara 11...

Jag hatar verkligen mig själv! Ja, jag gör det verkligen! Skulle göra vad som helst för att kunna säga att jag tycker om mig själv och jag har försökt. Stått framför spegeln och sagt det högt, men det känns som om jag bara står och ljuger. För jag duger inte, jag är bara störd och äcklig! Jag kan stå och titta på mig själv och se hur tårarna bara rinner ner från kinderna. Skulle vilja slå isönder varje spegel jag ser men det skulle betyda att jag får en massa otur om man nu tror på sådant. Men kan man få så mycket mer otur än vad jag redan har.
Vet att det nu säkert sitter flera och undrar hur jag kan skriva något sådant. "Du har ju familj och pojkvän och massa annat." Hur många gånger har jag inte fått höra det? Folk tycks inte fatta att man kan inte känna sig helt lycklig bara för att man har allt det fina utan det är inte förän man lärt sig att tycka om sig själv som man blir lycklig. Riktigt lycklig! För visst kan jag känna mig jätte lycklig när jag är med Oskar men där lurar ändå en liten röst i mitt huvud som hela tiden säger att jag inte duger. Jag vill bara skrika åt rösten att den ska försvinna men det går inte. Det går bara inte! Det ända som kommer är tårar. Tar tårar aldrig slut? Kommer det inte en dag då man inte kan gråta mer för att tårarna är slut?

Jag försöker verkligen ändra på mig. Ja, jag försöker varje dag. Vaknar varje dag och tänker att idag ska jag ändra på mig, men så går jag in i badrummet och tittat mig i spegeln och inser att jag lika gärna hade kunnat ligga kvar i sängen och aldrig mer komma upp för jag är så ful. Vet att vissa säger att jag är jätte söt men varför ser jag bara ett monster i spegeln? Ett monster med tomma ögon. Ja, jag hatar  mig själv mer än något annat! Alla jäkla förväntningar alla har på mig och inte minst de förväntningarna jag har på mig själv gör mig helt trasig. För trasig är precis vad jag är. Hela mitt inre gråter alltid. Min själ skriker på hjälp men ingen hör skriket. Men det är mitt eget fel för jag låter ingen hjälpa mig för jag vågar inte. Jag vågar inte berätta om mina tankar och vad jag gör. Jag blir rädd bara jag tänker på det själv. Jag är rädd för mig själv. Rädd för mina tankar och rädd för mina känslor.

Det är konstigt vad musik kan göra med en. Man liksom öppnar upp sina innersta känslor och låter tårarna rinna i takt med musiken. Jag kan sätta igång en viss sorts musik bara för att få ut vad jag känner just för stunden. Är jag ledsen och behöver gråta sätter jag igång något vackert och sorligt. Är jag glad och vill skratta kan man sätta igång lite gamla godingar som får en att dansa runder. Kiss-I was made for loving you är en typiskt sådan glad låt. Är man sådär kär och bara vill sjunga ut sin kärlek är det bara att sätta igång något kärleksfullt, bara det inte handlar om olycklig kärlek. Bryan Adams-"(Everything I do) I do it for you" är ett perfekt förslag för detta humöret. Är man arg så sättar man igång något som får en att skrika och sjunga ut allt det arga, som "tears don't fall" med Bullet for my Valentine.

Just nu sitter jag och lyssnar på Brand new day med 40 foot echo. Mycket vacker låt och den får mina tårar att rinna. Sjunger med och vaggas av melodin och jag känner mig lugn. Jag ska försöka ändra på mig själv!

Kom på att jag skulle önska er en glad Luciadag. Grattis på Luciadagen haha!

I tisdags när jag var på väg in till Kristianstad för att träffa min kusin Ellinor där så hände något oväntat. När jag precis hade kört förbi Linderöd och det hade blivit 90 väg igen så ser jag något svart springa i väggrenen. När jag kom närmre ser jag att det är en hund. Körde in till sidan och hoppade ut och hunden sprang rakt in i mig. Det var en liten valp och hon darrade som ett asplöv. Hon var så rädd och uppstirrad. Höll om henne för att hon skulle lugna ner sig. Bilarna fortsatte och köra lika fort fast att dom såg att där sprang en hund och jag blev så otroligt förbannad! Ingen annan än jag stannade. Alla bara körde vidare. Tänk om den här lilla vovven blivit överkörd. I alla fall tog jag in henne där bak i bilen men innan jag hade hunnit fram och sätta mig så hade hon hoppat fram i baksätet och smuttsat ner hela sätet men jag hade inte hjärta att skälla på henne. Hon fick sitta där framme istället hos mig. Satt och klappa henne hela vägen tillbaka till Hörby. Ringde till polisen när jag kom till pappas firma för att höra om någon lämnat in att dom tappat bort sin hund men ingen hade gjort en anmälan. Tyckte det var konstigt eftersom det var en valp. Jag sa till polisen att jag kunde ha henne till de hittade ägaren. Tog hem henne till Ida och de blev snabbt kompisar vilket gjorde mig så glad. Var ute och gick med de här två busfröna och jag kom på att innan på dagen hade jag gått och önskat mig en hund till, precis en sådan som den här lilla flickan. En helt svart hund. Såg att där var retriver och vallhund i henne och det hade passat mig så bra.
När kvällen kom och det fortfarande inte var någon som hört av sig börja jag dagdrömma om att jag kanske kunde behålla henne om inte ägaren hörde av sig, började till och med tänka på olika passande namn. Jag fäste mig vid henne. Det gjorde jag redan när hon sprang rakt in i mig där på E22:an. Hon var så lätt att tycka om, glad och busig men ändå lite försiktig.

Igår när jag vakna och det stod en svart hund och tittade på mig tog det lite tid innan jag kom ihåg allt. Gick ut en lång morgonrunda med "mina" två fina hundar och körde sen upp till pappa för att ringa polisen igen. Igentligen ville jag inte höra om det ägaren hört av sig men jag var ju tvungen. Fick prata med en jätte trevlig tjej på polisen och hon tyckte också det var konstigt att ingen hört av sig när det var en valp det rörde sig om. Frågade henne var som skulle hända om ingen hörde av sig och sa att jag gärna kunde ta henne i sådana fall. Hon förstod att jag hade fäst mig vid flickan och sa att hon kunde skriva upp att jag kunde ta emot hunden om det skulle bli så. Dagen gick och jag drömde vidare. Men sen ringde det och jag förstod direkt att det var polisen och jag ville inte svara. Fick reda på att de hittat ägaren ochjag kopplades vidare så att jag kunde prata med honom. Alla drömmar bara krossades! Han kom och hämta hunden och jag bara kände för att gråta.

Men det var för bra för att vara sant. Varför skulle jag ha sådan tur igentligen? Jag borde ha fattat att något sådant händer inte. Men det var som jag sa till mamma: "Man kan ju få lov att drömma"

Är det konstigt att jag fortfarande efter snart 3 år alltid har tårar i ögonen när jag lämnar dig? Fortfarande känner jag mig så tom i hela kroppen. Jag vill bara vara med dig, du liksom får mig att släppa allt. Ja, jag är beroende av dig och jag vet faktist inte hur jag ska göra nu när du sticker till Skövde. Jag vet att du kommer komma hem på helgerna, iaf i början, men det är ändå en trygghet att bara kunna ta bilen eller bussen och veta att jag är i din famn inom 2 timmar. Men det är väl något man vänjer sig vid, tror jag. Jag älskar dig Oskar och jag kommer alltid att göra det. En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig<3


"AJ! Jag har faktist inflamation i alla min 3 hål!" sagt av Désirée en kväll i sängen med Oskar. Haha! ;) Oskar skratta så han nästan fick tårar i ögonen=)


Min energi är slut...

Här sitter jag klockan 2 på natten hemma hos mamma och pappa och funderar över livet. Jag har så mycket jag kan vara så lycklig för, en underbar familj, världens finaste pojkvän, min söta lilla vovve. Men varför känns det alltid som om något saknas? En vän? Jag har många kompisar men har jag verkligen en ända vän? En vän som jag vet jag kan vända mig till alltid? Jo, det har jag igentligen, min Ellinor. Min kusin Ellinor, min bästaste bäste vän, men jag vill aldrig göra henne orolig. Det var ett tag sedan det bara var vi två, vi har träffats men då har det alltid varit andra där. Men jag vet att hon behöver bara se på mig för att veta att det är något, hon känner mig så väl precis lika väl som jag känner henne. Går inte en dag utan att jag tänker på henne och oroar mig. Med henne står tiden stilla och allt är fint. Hennes leende är det finaste som finns och jag önskar man kunde se det oftare. Hon är så otroligt vacker min Ellinor, en söt liten älva påminner hon mig om. Ett sådant där sagoväsen som man så gärna vill komma nära men det går aldrig riktigt. Jag vill så gärna vara mer tillsammans med henne, men jag orkar inte. Jag vill så gärna´men orkar inte, hur tragiskt är inte det?

Jag har ingen energi längre. Mina nätter är sömnlösa. Jag oroar mig för mycket och det har jag alltid gjort. Det är nog det ända jag är bra på, att oroa mig. Mest oroar jag mig över mig själv. Varför kan jag aldrig ta tag i mig själv? Oskar säger att jag måste söka hjälp och igentligen vet jag att jag borde det men var gång han säger det blir jag så arg. Jag blir sådär taskig mot honom, skäller på honom och igentligen ångrar jag mig lika fort men jag är alldeles för stålt för att säga förlåt. Jag vet att han bara vill mig väl men det ända jag lyckas kränga ur mig är att han inte förstår och att han inte kan komma och säga vad jag ska göra. Men är det så lätt att förstå? Är det så lätt att förstå när jag inte vill berätta? När jag bara talar i gåter för att jag skäms över att berätta hela sanningen, är det så lätt att förstå då?

En del av mig vill få hjälp medans en annan del bara skriker "Nej, jag vill inte!". Jag orkar inte öppna upp allt igen för en helt ny främmande människa samtidigt vill jag bara prata, jag vill bara få ur mig allt.

Är det sjukt att en människa kan längta efter smärta? Är det sjukt att man älskar doften av en cigarett som trycks mot sitt eget skinn? Är det sjukt att så fort man håller i en kniv vill man trycka den mot sitt eget skinn? Ja, det är sjukt! Och jag om någon borde veta det! Jag om någon!

Jag saknar Christel, min mentor. Hon fanns alltid där. Hon visste alltid allting. Hon kunde liksom se det med det samma på mig. Hon kunde be mig stanna kvar efter lektionen och bara säga: "Du mår inte bra idag va?" Så klart började jag alltid gråta och hon höll alltid om mig. Hon liksom fångade upp mig var gång jag höll på att tappa greppet. Men vem fångar upp mig nu? Vem säger till mig: "Dax att prata med Lovisa (kuratorn)?" Jag har ingen Christel längre och ingen Lovisa. Jag vill ha det igen men det går inte.

Varför ska allt vara så svårt. Nä, nu ska jag gå och dränka mig i musik, leva mig bort ett tag.. eller kanske borde jag sova..

Det var ju tur att Marie vann=) Hon sjöng vinnarlåten bäst och så är det bara, den som tycker att Amande gjorde låten bäst är helt enkelt tondöv.

Igår var jag inne i Kristianstad och träffa min Johansson och Emelie! Härligt! Vi hade så himla roligt. Jag skulle hämta mina linser och passade på att skicka ett sms till Johansson om att jag var inne och att jag tyckte hon kunde masa sig ifrån Åhus in till stan och träffa mig. Vi gick på Burger King och vi satt nog där i mer än en timme och bara skratta typ. Fan vad jag har saknat min rödtåcke=P haha.. Sen kom Emelie in och vi gick en runda i stan och kolla lite julklappar. Sen gick vi och fika=) mums.. Herre Gudars vad roligt jag hade! Får se om vi kan träffas nästa helg och festa lite! Wii..

I miss my babe<3 Forever yours Oskar!

And it's been a while
Since I could
Hold my head up high
And it's been a while
Since I said I'm sorry

Vem är jag? Varför ska det vara så svårt att finna ett svar på den frågan? Jag vill så gärna att alla ska veta vem jag är? Se mig för den jag är. Men hur ska de någonsin kunna ta mig på allvar och veta vem jag är när jag inte själv vet vem jag är? Var hittar man sig själv? Jag vill så gärna våga allt, verkligen "hoppa", men hur ska jag våga när jag inte vem jag är? Jag längtar efter att få vara fri men hur ska jag någonsin kunna vara det om jag inte vågar? Varför kan jag inte bara släppa allt och varför ska allt vara så svårt? Jag är så trött på mig själv och ibland vill jag bara dö, men samtidigt så kan jag inte lämna allt. Vad skulle det då bli av min familj? Jag skulle aldrig kunna göra något sådant mot dem. Försöker tänka på det mamma sa till mig, att jag är hennes stolthet. Det är det som är skönt, i min familjs ögon är jag alltid någon vad jag än gör. Faktist är det de de ända som jag vet verkligen alltid kommer stå vid min sida. I mammas eller pappas famn kan jag vara precis den jag är, vem det nu än är. Särskitl i mammas famn tillåter jag mig själv att släppa allt och jag får vara ett barn. För hur gammal jag än är så är jag deras barn, deras lilla flicka. Deras lilla flicka som verkligen försöker hitta sin plats på denna jord.

Varför, ja varför i helvete kan ni inte bara ta mig på allvar. Man kan inte bara säga saker till mig och tro att jag inte tar åt mig. Varför ska människor jag älskar ha rätten att få säga vad de vill till mig? Det är inte mina ovänner som sårar mig mest utan de är de människor jag älskar som gör det. Gång på gång gör folk narr av mig och jag mitt pucko tillåter det, jag skrattar med och låtsas att jag inte bryr mig. Hallå jag ligger ner, varför sparka på någon som redan ligger? Jag tror, eller jag vill tro att ni faktist vet hur jag mår. Jag menar ni har känt mig sedan jag var liten bebis och då borde ni väl se att hela jag skriker efter hjälp. Nu menar jag inte att allt är ert fel för mycket är mitt fel. Jag tillåter ju er att säga och behandla mig som ni vill. Fan, jag vill ju bara att ni ska se mig och för en gångs skull ta mig på allvar. Ibland vill jag bara skrika rakt ut men något håller mig tillbaka. Jag vill ju inte att ni ska sluta älska mig. Jag vill bara ha respekt. Förtjäner jag inte det? Fan, jag respekterar er, vissa av er gör jag allt för att ni verkligen ska "erkänna" mig. Jag krälar framför er bara för att ni ska kunna lyfta upp mig och säga att allt kommer bli bra, vi förstår och vi respekterar dig. Men gör ni det? Svaret är nej, ni bara säger att det är väl inget och börjar prata om något annat precis som om jag inte räknas. Ungefär så är det. Jag har alltid varit den där som det inte är något speciellt med, alla har redan bestämt vem jag är och jag har alltid känt mig tvingad att vara den ni vill att jag ska vara och jag är så himla trött på det. Ja, jag skulle kunna spy på allt! Jag försöker bryta mig loss men kärleken till er håller mig tillbaka. Alla tårar jag låtit falla på grund av er är miljontals. Och faktist hatar jag att jag älskar er!

Vet att detta inlägg är lite förvirrat men mina känslor är förvirrade. Hela jag är förvirrad. Det ända jag vet är att jag älskar min familj och som sagt är de de ända som verkligen ser och respekterar mig. Något mer jag vet är att jag älskar Oskar, mannen i mitt liv som jag vet gör allt för att jag ska bli lycklig.

Något att tänka på: Jag glömmer aldrig. Jag kanske kan förlåta men jag glömmer aldrig.

I fredags kväll stack jag och Oskar i in till Malmö med hans kompis Ricardo för att spela biljard. Jag har inte spelat biljard på hur länge som helst så jag tänkte att detta lär ju gå skit, men det gick faktist rätt bra. Vann aldrig men förlora inte hela tiden. Efter en stund kom även Maria dit och spelade med oss. Mycket trevligt. Sedan bestämde vi oss bara sådär för att stanna kvar inne i Malmö och festa lite. Billig öl där på biljarden så vi stannade där en stund och "förfesta" haha. Sedan bar det av mot ett ställe där man hade karaoke där jag och Maria bestämde oss för att sjunga lite och fy tusan vad det gick bra. Visst blev det lite fel här och där men det gick nog riktigt bra ändå trotts att man såg lite dubbelt haha;)
Vid 1 tiden bestämde vi oss för att dra hemåt och på bussen hem mötte vi ett par killar som råkat i slagsmål eller rättare sagt en hade fått en riktig smäll medans den andra kommit undan. Ena kinden var helt uppsvullen på den killen som fått smäll och jag var ju tvungen att visa mina undersköterske kunskaper, haha;)
Väl hemma decka jag med det samma och sov som en stock nästan hela natten.
Dagen efter var inte riktigt så härlig som kvällen innan kan jag påpecka=P Sov "lite" under hela dagen. På kvällen stack vi hem till Ricardo som inte heller kände sig så frisk haha. Tittade på en dokumentär som handlade VM 94 i fotboll, haha. Mycket trist men det gick bra ändå. Sen blev det lite filmtittning.

Igår firade vi moster Elisabeth och det var trevligt det med. Massa god mat=)

Har precis lämnat Oskar vid bussen och ska snart iväg på ljusvisning.

Haj på er=)