En natt..
Här sitter jag klockan 2 på natten hemma hos mamma och pappa och funderar över livet. Jag har så mycket jag kan vara så lycklig för, en underbar familj, världens finaste pojkvän, min söta lilla vovve. Men varför känns det alltid som om något saknas? En vän? Jag har många kompisar men har jag verkligen en ända vän? En vän som jag vet jag kan vända mig till alltid? Jo, det har jag igentligen, min Ellinor. Min kusin Ellinor, min bästaste bäste vän, men jag vill aldrig göra henne orolig. Det var ett tag sedan det bara var vi två, vi har träffats men då har det alltid varit andra där. Men jag vet att hon behöver bara se på mig för att veta att det är något, hon känner mig så väl precis lika väl som jag känner henne. Går inte en dag utan att jag tänker på henne och oroar mig. Med henne står tiden stilla och allt är fint. Hennes leende är det finaste som finns och jag önskar man kunde se det oftare. Hon är så otroligt vacker min Ellinor, en söt liten älva påminner hon mig om. Ett sådant där sagoväsen som man så gärna vill komma nära men det går aldrig riktigt. Jag vill så gärna vara mer tillsammans med henne, men jag orkar inte. Jag vill så gärna´men orkar inte, hur tragiskt är inte det?
Jag har ingen energi längre. Mina nätter är sömnlösa. Jag oroar mig för mycket och det har jag alltid gjort. Det är nog det ända jag är bra på, att oroa mig. Mest oroar jag mig över mig själv. Varför kan jag aldrig ta tag i mig själv? Oskar säger att jag måste söka hjälp och igentligen vet jag att jag borde det men var gång han säger det blir jag så arg. Jag blir sådär taskig mot honom, skäller på honom och igentligen ångrar jag mig lika fort men jag är alldeles för stålt för att säga förlåt. Jag vet att han bara vill mig väl men det ända jag lyckas kränga ur mig är att han inte förstår och att han inte kan komma och säga vad jag ska göra. Men är det så lätt att förstå? Är det så lätt att förstå när jag inte vill berätta? När jag bara talar i gåter för att jag skäms över att berätta hela sanningen, är det så lätt att förstå då?
En del av mig vill få hjälp medans en annan del bara skriker "Nej, jag vill inte!". Jag orkar inte öppna upp allt igen för en helt ny främmande människa samtidigt vill jag bara prata, jag vill bara få ur mig allt.
Är det sjukt att en människa kan längta efter smärta? Är det sjukt att man älskar doften av en cigarett som trycks mot sitt eget skinn? Är det sjukt att så fort man håller i en kniv vill man trycka den mot sitt eget skinn? Ja, det är sjukt! Och jag om någon borde veta det! Jag om någon!
Jag saknar Christel, min mentor. Hon fanns alltid där. Hon visste alltid allting. Hon kunde liksom se det med det samma på mig. Hon kunde be mig stanna kvar efter lektionen och bara säga: "Du mår inte bra idag va?" Så klart började jag alltid gråta och hon höll alltid om mig. Hon liksom fångade upp mig var gång jag höll på att tappa greppet. Men vem fångar upp mig nu? Vem säger till mig: "Dax att prata med Lovisa (kuratorn)?" Jag har ingen Christel längre och ingen Lovisa. Jag vill ha det igen men det går inte.
Varför ska allt vara så svårt. Nä, nu ska jag gå och dränka mig i musik, leva mig bort ett tag.. eller kanske borde jag sova..
Jag har ingen energi längre. Mina nätter är sömnlösa. Jag oroar mig för mycket och det har jag alltid gjort. Det är nog det ända jag är bra på, att oroa mig. Mest oroar jag mig över mig själv. Varför kan jag aldrig ta tag i mig själv? Oskar säger att jag måste söka hjälp och igentligen vet jag att jag borde det men var gång han säger det blir jag så arg. Jag blir sådär taskig mot honom, skäller på honom och igentligen ångrar jag mig lika fort men jag är alldeles för stålt för att säga förlåt. Jag vet att han bara vill mig väl men det ända jag lyckas kränga ur mig är att han inte förstår och att han inte kan komma och säga vad jag ska göra. Men är det så lätt att förstå? Är det så lätt att förstå när jag inte vill berätta? När jag bara talar i gåter för att jag skäms över att berätta hela sanningen, är det så lätt att förstå då?
En del av mig vill få hjälp medans en annan del bara skriker "Nej, jag vill inte!". Jag orkar inte öppna upp allt igen för en helt ny främmande människa samtidigt vill jag bara prata, jag vill bara få ur mig allt.
Är det sjukt att en människa kan längta efter smärta? Är det sjukt att man älskar doften av en cigarett som trycks mot sitt eget skinn? Är det sjukt att så fort man håller i en kniv vill man trycka den mot sitt eget skinn? Ja, det är sjukt! Och jag om någon borde veta det! Jag om någon!
Jag saknar Christel, min mentor. Hon fanns alltid där. Hon visste alltid allting. Hon kunde liksom se det med det samma på mig. Hon kunde be mig stanna kvar efter lektionen och bara säga: "Du mår inte bra idag va?" Så klart började jag alltid gråta och hon höll alltid om mig. Hon liksom fångade upp mig var gång jag höll på att tappa greppet. Men vem fångar upp mig nu? Vem säger till mig: "Dax att prata med Lovisa (kuratorn)?" Jag har ingen Christel längre och ingen Lovisa. Jag vill ha det igen men det går inte.
Varför ska allt vara så svårt. Nä, nu ska jag gå och dränka mig i musik, leva mig bort ett tag.. eller kanske borde jag sova..
Kommentarer
Trackback
