Eerised

Vem är jag? Varför ska det vara så svårt att finna ett svar på den frågan? Jag vill så gärna att alla ska veta vem jag är? Se mig för den jag är. Men hur ska de någonsin kunna ta mig på allvar och veta vem jag är när jag inte själv vet vem jag är? Var hittar man sig själv? Jag vill så gärna våga allt, verkligen "hoppa", men hur ska jag våga när jag inte vem jag är? Jag längtar efter att få vara fri men hur ska jag någonsin kunna vara det om jag inte vågar? Varför kan jag inte bara släppa allt och varför ska allt vara så svårt? Jag är så trött på mig själv och ibland vill jag bara dö, men samtidigt så kan jag inte lämna allt. Vad skulle det då bli av min familj? Jag skulle aldrig kunna göra något sådant mot dem. Försöker tänka på det mamma sa till mig, att jag är hennes stolthet. Det är det som är skönt, i min familjs ögon är jag alltid någon vad jag än gör. Faktist är det de de ända som jag vet verkligen alltid kommer stå vid min sida. I mammas eller pappas famn kan jag vara precis den jag är, vem det nu än är. Särskitl i mammas famn tillåter jag mig själv att släppa allt och jag får vara ett barn. För hur gammal jag än är så är jag deras barn, deras lilla flicka. Deras lilla flicka som verkligen försöker hitta sin plats på denna jord.

Varför, ja varför i helvete kan ni inte bara ta mig på allvar. Man kan inte bara säga saker till mig och tro att jag inte tar åt mig. Varför ska människor jag älskar ha rätten att få säga vad de vill till mig? Det är inte mina ovänner som sårar mig mest utan de är de människor jag älskar som gör det. Gång på gång gör folk narr av mig och jag mitt pucko tillåter det, jag skrattar med och låtsas att jag inte bryr mig. Hallå jag ligger ner, varför sparka på någon som redan ligger? Jag tror, eller jag vill tro att ni faktist vet hur jag mår. Jag menar ni har känt mig sedan jag var liten bebis och då borde ni väl se att hela jag skriker efter hjälp. Nu menar jag inte att allt är ert fel för mycket är mitt fel. Jag tillåter ju er att säga och behandla mig som ni vill. Fan, jag vill ju bara att ni ska se mig och för en gångs skull ta mig på allvar. Ibland vill jag bara skrika rakt ut men något håller mig tillbaka. Jag vill ju inte att ni ska sluta älska mig. Jag vill bara ha respekt. Förtjäner jag inte det? Fan, jag respekterar er, vissa av er gör jag allt för att ni verkligen ska "erkänna" mig. Jag krälar framför er bara för att ni ska kunna lyfta upp mig och säga att allt kommer bli bra, vi förstår och vi respekterar dig. Men gör ni det? Svaret är nej, ni bara säger att det är väl inget och börjar prata om något annat precis som om jag inte räknas. Ungefär så är det. Jag har alltid varit den där som det inte är något speciellt med, alla har redan bestämt vem jag är och jag har alltid känt mig tvingad att vara den ni vill att jag ska vara och jag är så himla trött på det. Ja, jag skulle kunna spy på allt! Jag försöker bryta mig loss men kärleken till er håller mig tillbaka. Alla tårar jag låtit falla på grund av er är miljontals. Och faktist hatar jag att jag älskar er!

Vet att detta inlägg är lite förvirrat men mina känslor är förvirrade. Hela jag är förvirrad. Det ända jag vet är att jag älskar min familj och som sagt är de de ända som verkligen ser och respekterar mig. Något mer jag vet är att jag älskar Oskar, mannen i mitt liv som jag vet gör allt för att jag ska bli lycklig.

Något att tänka på: Jag glömmer aldrig. Jag kanske kan förlåta men jag glömmer aldrig.