Eerised

I tisdags när jag var på väg in till Kristianstad för att träffa min kusin Ellinor där så hände något oväntat. När jag precis hade kört förbi Linderöd och det hade blivit 90 väg igen så ser jag något svart springa i väggrenen. När jag kom närmre ser jag att det är en hund. Körde in till sidan och hoppade ut och hunden sprang rakt in i mig. Det var en liten valp och hon darrade som ett asplöv. Hon var så rädd och uppstirrad. Höll om henne för att hon skulle lugna ner sig. Bilarna fortsatte och köra lika fort fast att dom såg att där sprang en hund och jag blev så otroligt förbannad! Ingen annan än jag stannade. Alla bara körde vidare. Tänk om den här lilla vovven blivit överkörd. I alla fall tog jag in henne där bak i bilen men innan jag hade hunnit fram och sätta mig så hade hon hoppat fram i baksätet och smuttsat ner hela sätet men jag hade inte hjärta att skälla på henne. Hon fick sitta där framme istället hos mig. Satt och klappa henne hela vägen tillbaka till Hörby. Ringde till polisen när jag kom till pappas firma för att höra om någon lämnat in att dom tappat bort sin hund men ingen hade gjort en anmälan. Tyckte det var konstigt eftersom det var en valp. Jag sa till polisen att jag kunde ha henne till de hittade ägaren. Tog hem henne till Ida och de blev snabbt kompisar vilket gjorde mig så glad. Var ute och gick med de här två busfröna och jag kom på att innan på dagen hade jag gått och önskat mig en hund till, precis en sådan som den här lilla flickan. En helt svart hund. Såg att där var retriver och vallhund i henne och det hade passat mig så bra.
När kvällen kom och det fortfarande inte var någon som hört av sig börja jag dagdrömma om att jag kanske kunde behålla henne om inte ägaren hörde av sig, började till och med tänka på olika passande namn. Jag fäste mig vid henne. Det gjorde jag redan när hon sprang rakt in i mig där på E22:an. Hon var så lätt att tycka om, glad och busig men ändå lite försiktig.

Igår när jag vakna och det stod en svart hund och tittade på mig tog det lite tid innan jag kom ihåg allt. Gick ut en lång morgonrunda med "mina" två fina hundar och körde sen upp till pappa för att ringa polisen igen. Igentligen ville jag inte höra om det ägaren hört av sig men jag var ju tvungen. Fick prata med en jätte trevlig tjej på polisen och hon tyckte också det var konstigt att ingen hört av sig när det var en valp det rörde sig om. Frågade henne var som skulle hända om ingen hörde av sig och sa att jag gärna kunde ta henne i sådana fall. Hon förstod att jag hade fäst mig vid flickan och sa att hon kunde skriva upp att jag kunde ta emot hunden om det skulle bli så. Dagen gick och jag drömde vidare. Men sen ringde det och jag förstod direkt att det var polisen och jag ville inte svara. Fick reda på att de hittat ägaren ochjag kopplades vidare så att jag kunde prata med honom. Alla drömmar bara krossades! Han kom och hämta hunden och jag bara kände för att gråta.

Men det var för bra för att vara sant. Varför skulle jag ha sådan tur igentligen? Jag borde ha fattat att något sådant händer inte. Men det var som jag sa till mamma: "Man kan ju få lov att drömma"