Eerised

Nu är detta mitt tredje inlägg för idag och klockan är bara 11...

Jag hatar verkligen mig själv! Ja, jag gör det verkligen! Skulle göra vad som helst för att kunna säga att jag tycker om mig själv och jag har försökt. Stått framför spegeln och sagt det högt, men det känns som om jag bara står och ljuger. För jag duger inte, jag är bara störd och äcklig! Jag kan stå och titta på mig själv och se hur tårarna bara rinner ner från kinderna. Skulle vilja slå isönder varje spegel jag ser men det skulle betyda att jag får en massa otur om man nu tror på sådant. Men kan man få så mycket mer otur än vad jag redan har.
Vet att det nu säkert sitter flera och undrar hur jag kan skriva något sådant. "Du har ju familj och pojkvän och massa annat." Hur många gånger har jag inte fått höra det? Folk tycks inte fatta att man kan inte känna sig helt lycklig bara för att man har allt det fina utan det är inte förän man lärt sig att tycka om sig själv som man blir lycklig. Riktigt lycklig! För visst kan jag känna mig jätte lycklig när jag är med Oskar men där lurar ändå en liten röst i mitt huvud som hela tiden säger att jag inte duger. Jag vill bara skrika åt rösten att den ska försvinna men det går inte. Det går bara inte! Det ända som kommer är tårar. Tar tårar aldrig slut? Kommer det inte en dag då man inte kan gråta mer för att tårarna är slut?

Jag försöker verkligen ändra på mig. Ja, jag försöker varje dag. Vaknar varje dag och tänker att idag ska jag ändra på mig, men så går jag in i badrummet och tittat mig i spegeln och inser att jag lika gärna hade kunnat ligga kvar i sängen och aldrig mer komma upp för jag är så ful. Vet att vissa säger att jag är jätte söt men varför ser jag bara ett monster i spegeln? Ett monster med tomma ögon. Ja, jag hatar  mig själv mer än något annat! Alla jäkla förväntningar alla har på mig och inte minst de förväntningarna jag har på mig själv gör mig helt trasig. För trasig är precis vad jag är. Hela mitt inre gråter alltid. Min själ skriker på hjälp men ingen hör skriket. Men det är mitt eget fel för jag låter ingen hjälpa mig för jag vågar inte. Jag vågar inte berätta om mina tankar och vad jag gör. Jag blir rädd bara jag tänker på det själv. Jag är rädd för mig själv. Rädd för mina tankar och rädd för mina känslor.

Det är konstigt vad musik kan göra med en. Man liksom öppnar upp sina innersta känslor och låter tårarna rinna i takt med musiken. Jag kan sätta igång en viss sorts musik bara för att få ut vad jag känner just för stunden. Är jag ledsen och behöver gråta sätter jag igång något vackert och sorligt. Är jag glad och vill skratta kan man sätta igång lite gamla godingar som får en att dansa runder. Kiss-I was made for loving you är en typiskt sådan glad låt. Är man sådär kär och bara vill sjunga ut sin kärlek är det bara att sätta igång något kärleksfullt, bara det inte handlar om olycklig kärlek. Bryan Adams-"(Everything I do) I do it for you" är ett perfekt förslag för detta humöret. Är man arg så sättar man igång något som får en att skrika och sjunga ut allt det arga, som "tears don't fall" med Bullet for my Valentine.

Just nu sitter jag och lyssnar på Brand new day med 40 foot echo. Mycket vacker låt och den får mina tårar att rinna. Sjunger med och vaggas av melodin och jag känner mig lugn. Jag ska försöka ändra på mig själv!