Eerised

Ibland skrämmer jag mig själv. Alla dessa tankar jag har om mig själv gör mig rädd. Satt och läste på en annan blogg för en stund sedan och jag kom på mig själv med att tycka hon är patetisk. Men vad fan! Jag tänker ju lika dant själv! Det som är skrämmande är att hon är en sådan sorts person som jag alltid tagit avstånd ifrån. Sådär ytlig och utseendefixerad. Men vad fan är inte jag? Det ända jag tänker på är min kropp. Allt som kommer in och ur min kropp är något jag tänker på hela tiden! Jag försöker verkligen slappna av men tankarna finns där någonstanns hela tiden och jag mig olycklig. Känner mig som en zombie, jag lever inte men ändå finns jag på något vis! Fan, jag kämpar hela tiden men inget händer! Jag kanske kämpar åt fel håll? Det jag tror är det rätta sättet är fel sätt. Innerst inne vet jag att jag gör fel men jag kan ändå inte komma ifrån det. I min skalle är det ändå rätt på något vis! Jag blir liksom lycklig om jag går en hel dag utan mat! Jag känner mig bra ända tills jag tittar mig i spegeln och inser att jag måste gå en dag utan mat igen. Om jag nu skulle äta så äter jag tills jag mår illa. Ibland behövs det jätte mycke för att jag ska må illa och ibland så kan jag inte ens äta en macka utan att känna hur maten står mig ända upp i halsen! I helgen åt jag och Oskar ute, jag åt jätte mycke på ett ställe, fick jätte ont i magen och påvägen hem spydde jag bara. Jag klarar liksom inte av mat längre, allt gör mig illamående. Kvittar vad det är, jag njuter inte av något längre. Jag har liksom glömt bort hur man njuter. Något annat som är sjukt är att jag drar mig från att gå ut men när jag väl kommer ut så blir jag liksom manisk på något vis. Tänker att varje steg är ett steg bort ifrån mig själv. Detta händer för det mesta bara om jag är själv. Har jag någon med mig när jag tex är ute och går så måste jag liksom hålla mig i schack på något vis. Allt är ett jäkla skådespel! Det konstiga är att här kan jag vara ärlig trotts att jag vet att många som läser bloggen känner mig. De kan komma fram till mig i verkligheten och undra hur det är med mig men jag sätter bara på masken och svarar lugnt att det är okej, "Jag klarar mig!" Börjar prata om något annat för att komma bort ifrån det obehagliga ämnet "mig". Som sagt en Zombie, jag lever inte men ändå finns jag på något vis. Och vem fan vet igentligen vad som försigår i en zombies huvud? Ingen, inte ens zombien själv!


 


In your head, in your head,
Zombie, Zombie, Zombie.
What's in your head, in your head?
Zombie, Zombie, Zombie.