Nyfriserad
Då är både jag och Ida nyfriserade. Jag klippte mig hos Malin imorse. En riktig stor förändring och jag trivs. Håret är underbart fint. Tittade mig i spegeln och för några sekunder såg jag något fint. Det har jag inte gjort på år och dar. Fatta vad underbara dom där sekunderna var! Nu är det bara kroppen som jag vill ha bort! Ibland kan jag fantisera om hur jag skär isönder hela min kropp. Jag hatar min kropp! Jag hatar den på ett sätt som gör det så outhärdligt att se på den. För ett par dagar sedan skulle Oskar borsta mitt hår (han tycker om det) och jag stod framför spegeln. Jag hatade verkligen det jag såg, ville bara slå isönder spegeln och trotts att jag kämpade emot så kom en liten tår fram. Varje spegel jag går förbi vill jag bara krossa. Jag vill hoppa rakt in i den och känna hur alla skärvor bara skär rakt in i kroppen! Rakt in i min fula och äckliga kropp!
Jag har iaf kommit till en punkt då jag inser att jag behöver hjälp, annars kommer detta sluta tragiskt. Berättade det för mamma igår och smärtan i hennes ögon var så påtaglig. Hur lätt kan det vara för en mamma att höra hennes dotter sitta och säga att hon har tvångstankar och ständigt tänker på saker som kan skada henne? Hur lätt kan det vara att höra att ens dotter ibland bara vill ge upp och bara somna in? Hon lovade mig att hjälpa mig att hitta en psykolog och hon hade letat hela kvällen igår efter någon som verkade bra. Men hon säger att jag måste ringa själv och det förstår jag. Men jag vågar inte riktigt. Vad ska jag säga? Jag måste samla lite mod. Min mamma är min ängel, ingen ställer upp för mig så som hon gör. Jag känner att jag kan berätta allt för henne men jag gör det inte alltid. Det är liksom inte så lätt att se hur ens mamma blir så ledsen. För henne är jag det finaste och underbaraste som finns. Hon har själv sagt hur stålt hon är för att jag är hennes dotter och ärligt talat så är det nog det finaste jag någonsin kan höra. Att hon älskar mig får mig att vilja fortsätta.
Iaf så skickade jag en bild på mig till Oskar och han tyckte jag var så söt och det var ju skönt att höra.
Emelie var här och trimmade Ida och hon tyckte också att håret var jätte fint. Ida blev också jätte fin. Så mysig i pälsen liksom, nu ser man ännu mer hennes stora öron.. hihi.. Och hennes mörka vackra ögon synd också mer. Min söta lilla underbara vovve. Jag är så glad att jag har henne. Så fort jag känner mig ledsen kommer hon fram till mig och tröstar mig. Att djur kan vara så kloka. Att de kan känna ens smärta är så otroligt. Lina och Laidy var likadana. Så fort man var ledsen kom de fram till en och man fick krama om dem. Särskillt Laidy kände min smärta. Hon var så underbar mot mig när jag blev mobbad i 7:an. Hon lät mig gråta på hennes mjuka päls och hon stannade kvar ända tills allt kändes bättre. Tyvärr dog hon precis under den tiden då det var som jobbigast. Glömmer aldrig hur ont det gjorde, hur det kändes som om någon stack en kniv rakt i hjärtat på mig när jag fick veta det av pappa. Han hade precis hämtat mig hos min kompis och han sa det i bilen påväg hem. Glömmer aldrig hur ledsen han var. Han hade lagt ner så mycket tid på Laidy för att hon skulle bli den bästa jakthunden, hon var hans stolthet. Hon blev verkligen den bästa jakthunden man kan tänka sig och världens bästa familjehund. Så omtänksam och så övervaknade över oss barn. En trygghet för hela familjen var hon. Att en hund kan lämna ett så stort tomrum i en. Det kan nog ingen förstå förän de själva sakffar sig en hund och märker hur man älskar den mer än man ibland älskar en människa. Det blir en familjemedlem och när den försvinner så sörjer man lika mycket som om det skulle vara en människa. som dött. Har man skaffat en hund har man verkligen skaffat sig en vän för livet. En vän om aldrig sviker dig så som en människa skulle göra. En vän som står vid din sida och älskar dig gränslöst.
Nä, nu ska jag gå ut och gå med min bästa vän. Vi ska gå där på vägen nyfrisrade och fina=) haha
Jag har iaf kommit till en punkt då jag inser att jag behöver hjälp, annars kommer detta sluta tragiskt. Berättade det för mamma igår och smärtan i hennes ögon var så påtaglig. Hur lätt kan det vara för en mamma att höra hennes dotter sitta och säga att hon har tvångstankar och ständigt tänker på saker som kan skada henne? Hur lätt kan det vara att höra att ens dotter ibland bara vill ge upp och bara somna in? Hon lovade mig att hjälpa mig att hitta en psykolog och hon hade letat hela kvällen igår efter någon som verkade bra. Men hon säger att jag måste ringa själv och det förstår jag. Men jag vågar inte riktigt. Vad ska jag säga? Jag måste samla lite mod. Min mamma är min ängel, ingen ställer upp för mig så som hon gör. Jag känner att jag kan berätta allt för henne men jag gör det inte alltid. Det är liksom inte så lätt att se hur ens mamma blir så ledsen. För henne är jag det finaste och underbaraste som finns. Hon har själv sagt hur stålt hon är för att jag är hennes dotter och ärligt talat så är det nog det finaste jag någonsin kan höra. Att hon älskar mig får mig att vilja fortsätta.
Iaf så skickade jag en bild på mig till Oskar och han tyckte jag var så söt och det var ju skönt att höra.
Emelie var här och trimmade Ida och hon tyckte också att håret var jätte fint. Ida blev också jätte fin. Så mysig i pälsen liksom, nu ser man ännu mer hennes stora öron.. hihi.. Och hennes mörka vackra ögon synd också mer. Min söta lilla underbara vovve. Jag är så glad att jag har henne. Så fort jag känner mig ledsen kommer hon fram till mig och tröstar mig. Att djur kan vara så kloka. Att de kan känna ens smärta är så otroligt. Lina och Laidy var likadana. Så fort man var ledsen kom de fram till en och man fick krama om dem. Särskillt Laidy kände min smärta. Hon var så underbar mot mig när jag blev mobbad i 7:an. Hon lät mig gråta på hennes mjuka päls och hon stannade kvar ända tills allt kändes bättre. Tyvärr dog hon precis under den tiden då det var som jobbigast. Glömmer aldrig hur ont det gjorde, hur det kändes som om någon stack en kniv rakt i hjärtat på mig när jag fick veta det av pappa. Han hade precis hämtat mig hos min kompis och han sa det i bilen påväg hem. Glömmer aldrig hur ledsen han var. Han hade lagt ner så mycket tid på Laidy för att hon skulle bli den bästa jakthunden, hon var hans stolthet. Hon blev verkligen den bästa jakthunden man kan tänka sig och världens bästa familjehund. Så omtänksam och så övervaknade över oss barn. En trygghet för hela familjen var hon. Att en hund kan lämna ett så stort tomrum i en. Det kan nog ingen förstå förän de själva sakffar sig en hund och märker hur man älskar den mer än man ibland älskar en människa. Det blir en familjemedlem och när den försvinner så sörjer man lika mycket som om det skulle vara en människa. som dött. Har man skaffat en hund har man verkligen skaffat sig en vän för livet. En vän om aldrig sviker dig så som en människa skulle göra. En vän som står vid din sida och älskar dig gränslöst.
Nä, nu ska jag gå ut och gå med min bästa vän. Vi ska gå där på vägen nyfrisrade och fina=) haha
Kommentarer
Trackback
