Underbar dag och jag älskar honom!
Vilken vacker dag det är idag! Har hjälpt mamma och pappa idag med att riva ut väggar där uppe på ovanvåningen. Hittade massa grejor som jag haft när jag var liten i alla dessa gardrober bl.a. mina första skor och massa annat sött. Tittade på gamla kort. Hittade ett album med massor av foton på mig och morfar. Så glad jag ser ut på vart ända foto. Skulle göra vad som helst för att uppleva allt med honom igen. Det är hemskt att känna hur minnena blir svårare och svårare att komma ihåg. Min morfar var den underbaraste människan, varför ska de finaste människorna försvinna sådär tragiskt? Varför ska de dö unga? Mamma har sagt att tack vare mig och Emil gav han inte upp. Han levde längre för oss. Han visste att han skulle dö men han kämpade för oss. Mamma berättade om hur hon berättade för honom att hons kulle få mig. Han grät och var så lycklig. Jag var hans ögonsten. När jag tänker på honom minns jag bara lycka.
Igårkväll så hade jag och Oskar ett viktigt samtal. Jag grät under och efter samtalet. Han känner att jag stöter ifrån honom, som om jag knuffar undan honom och jag vet att jag gör det. Jag vet att jag slutat berätta saker för honom, jag vet att jag drar mig undan men jag vet också att jag inte gör det med vilje och han förstod det också, men hur länge ska han orka? Hur läge ska han orka ha en flickvän som sluter sig för honom? Fan, fan, fan! Jag älskar honom på ett sätt som inte går att förklara. Jag vill uppleva allt med honom. Han är så underbar mot mig. Varför gör jag såhär mot honom? Jag älskar ju honom. JAG ÄLSKAR JU HONOM! Lämnar han mig kan jag lika gärna ta livet av mig. När han håller mig nära så känns det som om allt runt oss blir suddigt och det är bara vi i rummet. Han är något ut över det vanliga, jag dyrkar marken han står på. Varför drar jag mig undan? Jag är så ledsen, jag hatar mig själv för det här. JAG HATAR MIG SJÄLV! Jag vill bara skrika, bara skrika ut all smärta! Jag vill ju bara ha honom! Han är så stark för min skull, men hur mycket kan en människa ta? Jag hoppas att jag aldrig får reda på hur mycket... Andas du, andas jag.. Ingen Désirée utan Oskar..
Your strength is so hard to find, I feel so much stronger now, the feeling's alright
Your words make me whole again, those eyes cannot ever lie, you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone
The heart is pumping for my life,
the mind is happy and I,
I will love you til the day I die
Igårkväll så hade jag och Oskar ett viktigt samtal. Jag grät under och efter samtalet. Han känner att jag stöter ifrån honom, som om jag knuffar undan honom och jag vet att jag gör det. Jag vet att jag slutat berätta saker för honom, jag vet att jag drar mig undan men jag vet också att jag inte gör det med vilje och han förstod det också, men hur länge ska han orka? Hur läge ska han orka ha en flickvän som sluter sig för honom? Fan, fan, fan! Jag älskar honom på ett sätt som inte går att förklara. Jag vill uppleva allt med honom. Han är så underbar mot mig. Varför gör jag såhär mot honom? Jag älskar ju honom. JAG ÄLSKAR JU HONOM! Lämnar han mig kan jag lika gärna ta livet av mig. När han håller mig nära så känns det som om allt runt oss blir suddigt och det är bara vi i rummet. Han är något ut över det vanliga, jag dyrkar marken han står på. Varför drar jag mig undan? Jag är så ledsen, jag hatar mig själv för det här. JAG HATAR MIG SJÄLV! Jag vill bara skrika, bara skrika ut all smärta! Jag vill ju bara ha honom! Han är så stark för min skull, men hur mycket kan en människa ta? Jag hoppas att jag aldrig får reda på hur mycket... Andas du, andas jag.. Ingen Désirée utan Oskar..
Your strength is so hard to find, I feel so much stronger now, the feeling's alright
Your words make me whole again, those eyes cannot ever lie, you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone
The heart is pumping for my life,
the mind is happy and I,
I will love you til the day I die
Kommentarer
Trackback
