Eerised

Sitter och funderar nu igen.. Det finns så mycket som jag bara gett upp. Som jag igentligen så gärna velat men som jag aldrig riktigt vågat. Jag har alltid haft en känsla av att detta kiommer jag aldrig klara.
Men det finns en sak jag vågat trotts att jag var så rädd. Rädd för att bli sårad. Men jag hoppade och jag hoppade rakt in i din famn och i den famnen har jag stannat trotts att jag så många gånger kännt för att ge upp. Det fega i mig har så många gånger sagt: "Dax att lämna honom nu innan du blir riktigt sårad!" Men jag har inte gjort det för någon stanns inom mig har jag alltid känt att ger jag upp honom ger jag upp mig själv. Det är inte bara en slump att jag har honom. Det är något högra, ja ni får gärna skratta men det är vad jag tror och alltid har trott. För hur stor chans var det igentligen att jag skulle träffa honom?

Redan i 8:an när jag såg honom utanför skolan visste jag att honom ville jag ha. Jag pratade lite med honom men ärligt talat vågade jag inte kämpa för att få honom. Han hade ju redan en annan och varför skulle han vilja ha mig. Så eftersom jag var så feg så slutade jag höra av mig. Men naturligtvis önskade jag så länge att han skulle höra av sig men han gjorde aldrig det. Inte förän den kvällen på klotterplanket på lunar. Jag skrev något där, kommer inte ihåg vad, men av någon anledning skrev jag där trotts att jag aldrig brukade göra det. Plötsligt hade HAN skrivit något till mig. HAN var inne på klotterplanket trotts att han aldrig brukar vara det och fick syn på mig. Han kände inte igen mig men tyckte väl att jag var söt och skrev till mig. Och på den vägen är det.. Efter nästan 3 år fick jag honom! Han är som en gåva till mig för utan honom vet jag inte var jag hade varit idag. Jag är så fruktansvärt glad att jag vågade hoppa. Hoppa rakt in i Oskars famn!