Eerised

som jag har blivit så irriterad på dom senaste dagarna när jag jobbat är att var gång jag går förbi dagverksamheten, vilket jag måste göra för att hämta maten till de boende, är att dom alltid stoppar mig där för att fråga om farfar. Min farfar har varit där någon gång i veckan när han mådde bättre så därför vet dom vem han är och dom vet att jag är hans barnbarn eftersom när jag sett honom där har jag alltid kramat honom och stannat en stund för att prata.
Visst det är väl trevligt när folk bryr sig men i detta fallet får jag bara en konstig känsla. Farfar har aldrig tyckt att det varit särskillt kul där: "Vi har inte gjort så mycket" är hans svar när man frågat vad dom gjort på dagverksamheten.
Sen har dom betett sig så dumt ibland både mot farfar och farmor. Går inte in på vad som hänt men man ska väl inte känna sig som ett "besvär" när man är där eller ska dit?! Sen är det en annan sak, jobbar man på innom dagverksamheten ska man väl se till att dom som är där har roligt och trevligt? Dom ska väl få chansen att träna upp de saker som gått dom förlorat p.g.a en sjukdom? Hade jag jobbat där hade jag sett till att det hände lite saker!

Borde åka och hälsa på farfar men jag är feg.. rädd för att se om han har blivit sämre.. Jag älskar farfar så mycket och någonstanns inom mig är jag rädd att jag inte ska få minnas honom som den friska och busiga människa han var innan han fick sin stroke. Visst hans busiga blick kommer fram då och då, men något fattas.. en del av farfar är borta och jag hatar att jag känner så.. får dåligt samvete av de känslorna..

Får se nu när mamma och pappa kommit hem om jag kan följa med dom till sjukhuset... lättare när jag är med dom..