fjortis supa
Ikväll ska jag iväg in till K-stad med min älskade vän Ellinor och supa. Jag ska supa skallen av mig precis som fjortisar gör.
Ärligt talat så när jag var 13-15 år sysslade jag inte med sånt. Jag var mer intresserad av att träna då. Basket och orientering var det ända jag tänkte på. Visst någon gång hände det väl att jag drack lite men jag kände mig så obekväm i det. Sen så hade jag inte så många vänner som festade. Vi hade mer mysiga tjejkvällar med popcorn och en bra film. Killar brydde jag mig inte heller så mycket om. Tyckte bara att dom var jobbiga. Visst jag var tillsammans med någon då och då, kysste någon sådär ibland men så fort de började kladda på mig fick jag panik. Oftast hade jag mest pojkvän bara för att inte känna mig utanför. Låter knäppt, jag vet, men så var det. Ville ha något att "skryta" om och prata om precis som alla andra. Särskilt när någon av dom som varit dumma mot mig gick förbi, såg jag till att prata så högt som möjligt om någon kille bara för att visa att jag inte var så löjlig och töntig som dom hade sagt till mig. Tjejen som var töntig, tjock och ful kunde visst få killar!
Det var inte förän jag börade gå gymnasiet som jag började "festa" ordentligt. Började inte intressera mig för killar på riktigt för än då. Visst tänkte jag på killar i högstadiet också, visst ville jag uppleva sådan där "riktig" kärlek då också men jag höll mig liksom borta från killar ändå, rädd för att bli sårad antar jag. Men sårad det blev jag ändå...
På gymnasiet ville jag så gärna ha närhet, någon som bekräfta att jag var duglig eller vad man ska säga. Jag gjorde sådant jag aldrig trodde jag skulle göra, bara för att få känna mig fin och omtyckt. Älskad... Jag var aldrig kär i någon av de där killarna utan jag ville bara ha närhet. Men vad fan är det för närhet när man bara duger till något och sen när det är över så kan man kasta bort en? Jag klamrade mig fast i en speciel person som jag idag hatar och önskar att jag aldrig behöver se igen. Jag var aldrig kär i honom, jag trodde det, men var det aldrig. Det var inte förän jag träffade Oskar som jag insåg vad "att vara kär" betyde..
Jaja, det var lite av det förflutna... Men som Pumba och Timon säger: "Lämna det förflutna bakom dig".
Synd att jag "Lämnar det bakomflutna före mig" bara..
Ärligt talat så när jag var 13-15 år sysslade jag inte med sånt. Jag var mer intresserad av att träna då. Basket och orientering var det ända jag tänkte på. Visst någon gång hände det väl att jag drack lite men jag kände mig så obekväm i det. Sen så hade jag inte så många vänner som festade. Vi hade mer mysiga tjejkvällar med popcorn och en bra film. Killar brydde jag mig inte heller så mycket om. Tyckte bara att dom var jobbiga. Visst jag var tillsammans med någon då och då, kysste någon sådär ibland men så fort de började kladda på mig fick jag panik. Oftast hade jag mest pojkvän bara för att inte känna mig utanför. Låter knäppt, jag vet, men så var det. Ville ha något att "skryta" om och prata om precis som alla andra. Särskilt när någon av dom som varit dumma mot mig gick förbi, såg jag till att prata så högt som möjligt om någon kille bara för att visa att jag inte var så löjlig och töntig som dom hade sagt till mig. Tjejen som var töntig, tjock och ful kunde visst få killar!
Det var inte förän jag börade gå gymnasiet som jag började "festa" ordentligt. Började inte intressera mig för killar på riktigt för än då. Visst tänkte jag på killar i högstadiet också, visst ville jag uppleva sådan där "riktig" kärlek då också men jag höll mig liksom borta från killar ändå, rädd för att bli sårad antar jag. Men sårad det blev jag ändå...
På gymnasiet ville jag så gärna ha närhet, någon som bekräfta att jag var duglig eller vad man ska säga. Jag gjorde sådant jag aldrig trodde jag skulle göra, bara för att få känna mig fin och omtyckt. Älskad... Jag var aldrig kär i någon av de där killarna utan jag ville bara ha närhet. Men vad fan är det för närhet när man bara duger till något och sen när det är över så kan man kasta bort en? Jag klamrade mig fast i en speciel person som jag idag hatar och önskar att jag aldrig behöver se igen. Jag var aldrig kär i honom, jag trodde det, men var det aldrig. Det var inte förän jag träffade Oskar som jag insåg vad "att vara kär" betyde..
Jaja, det var lite av det förflutna... Men som Pumba och Timon säger: "Lämna det förflutna bakom dig".
Synd att jag "Lämnar det bakomflutna före mig" bara..
Kommentarer
Trackback
