Eerised

Jag sov ungefär 1½ timme inatt. Dels för att Teiwaz höll på och skrika, och då menar jag riktigt sådär förtvivlat, i 4 timmar och dels för att jag och Oskar började bråka. Varför vi börja bråka går jag inte in på för det är mellan honom och mig men jag kan säga att det var det värsta någonsin! Slutade med att jag bara gav mig av vi halv 3 tiden, mitt ut i natten och bara lämna allt. Innan jag stack skrek jag några ord som jag aldrig trodde skulle lämna min mun någonsin.

Gick där ute på gatan och grät och det kändes som om mitt hjärta skulle sluta slå och mina lungor kollapsa. Ringde till Ellinor och bara grät och hon förstod nog inget alls men körde genast iväg och hämta mig. Fick följa med henne hem och vi la oss i hennes säng och jag fick gråta och långsamt lugna jag ner mig. Somna nog till i cirka 3 minuter och väckte Ellinor och sa att hon måste köra mig hem. Stackars Ellinor, först köra och hämta mig mitt i natten och sedan 1½ timme senare behöva gå upp och köra mig hem trotts att jag sagt att jag ville sova där. Men jag hade dåligt samvete för att jag lämnat sådär bara, dels p.g.a hundarna och dels för att jag inte tagit mig tid att lyssna som en vuxen människa bör göra.

Klockan var 4 var jag hemma igen och Oskar var uppe och även om han inte sa något till mig hade han nog varit orolig. Efter ett tag började vi prata och till slut kom alla tårar igen och jag tror faktist inte att jag någonsin har gråtit på det sättet jag gjorde då. Jag hade absolut inget hopp i mig. Oskar la sig brevid mig och höll om mig tills jag lugnat ner mig. Båda sa förlåt.. fast jag vet att den här gången var det mest mitt fel. P.g.a min dåliga självkänsla och hur jag mår just nu hittar jag hemskheter i allt. Ser saker och hör saker som inte existerar, och därför blev allt som det blev... Jag är paranoid helt enkelt just nu! Dum är jag.. men som Oskar sa, han är också dum, och bara lite senare så sa jag: "Det är kanske därför vi är tillsammans.." Vad som hände sen är mellan mig och honom men låt mig säga så här, det var länge sedan jag kände mig så älskad och trygg!




Läser just nu en bok som heter "Penetrering", skriven av Unni Drougge, som är något helt annat än vad jag brukar läsa. Men den fängslar mig redan fast jag bara läst några kapitel. Här följer ett litet utdrag ut boken som säkert gör många kvinner arga och tycker att jag är totalt korkad som tycker att det stämmer. Men när jag läste dessa rader så bara det stämde.

"Jag kan förstå vad Rousseau menade med att kvinnor inte kan vara genier, då de saknar den nödvändiga passionen. Eller som Kant framlade saken. Han hävdade att genier lyder under en inre lag, en inbyggd disciplin. Och han menade att kvinnor saknar dennna disciplin över sitt känslolov, varför de måste erhålla den från sina fäder eller äkta män.
Kvinnor är kärleksnarkomaner. De måste älskas till att skapa. Känner de sig inte tillräckligt älskade av en man blir de blockerade. Männen både låser och låser upp kvinnan. Hon blir beroende och förvirrad. Förvirrad av att vara beroende.
Beroende som en följd av att vara förvirrad"

Nu säger jag inte att det stämmer alltid men visst är det till en viss del rätt? Jag menar inte att kvinnor är alldeles för känsliga och att män är hårda och oförstående men jag får känslan, iaf när jag pratar om mig själv, att kvinnor måste verkligen få bevis över att någon älskar en hela tiden och får hon inte det blir hon osäker och tappar en del av "gnistan". Män kan liksom skärma av det på ett annat sätt... Ah, jag kan inte förklara men jag är säker på att en del förstår vad jag menar...

Nog från mig.. måste fundera lite...