Söndagen den 20 juli
Då har två underbara veckor med Oskar tagit slut. Lämnade honom i Höör innan. Hela vägen till Höör hade jag en stor klump i magen och det kändes som om jag skulle börja gråta när som helst, fast jag satt och sa för mig själv att jag inte skulle göra det. Men väl framme i Höör kunde jag inte hålla emot. När han kramade och kysste mig kom tårarna och jag kände mig så ensam fast han satt där mitt emot mig! Jag ville bara hålla fast honom och aldrig släppa honom! Jag har mått så bra dessa 2 veckorna iaf den senaste. Inte så mycket ångest och jag har kunnat äta någorlunda.. Första veckan mådde jag inte så bra men nu den andra veckan har jag känt mig lycklig och jag har kunnat se fram emot saker.Men nu är det väl tillbaka till det vanliga känns det som... men jag ska försöka hålla mig såhär pigg eller vad man ska säga... önskar bara att mamma var hemma så jag kunde ha henne som stöd nu...
Igår var vi iaf och fira Oskar mamma och det var jätte trevligt.. Kunde varkligen slappna av och jag behövde ingen ångestdämpande som jag brukar ta när jag är ibland folk.. Pratade lite med Cornelia och ju mer jag lär känna henne ju mer inser jag vilken varm människa hon är.. jag har haft väldigt svårt att prata med henne men det har väl mest varit för att jag varit "rädd" för henne eller vad man ska säga... ah jag kan inte förklara det... eller jo det kan jag, men det är alldeles för känsligt för att lägga upp här... Iaf var kvällen jätte trevlig.. Cornelia tog jätte fina bilder på Teiwaz och Ida och några av dom finns på hennes blogg...
Tillbaka till Oskar... Gud vad jag saknar honom! Galet... Jag blir liksom så handikappad på något vis. Känns som om jag blivit stympad av en del av mig. Önskar att alla fick känna på den känslan som jag känner för Oskar. Den sortens kärlek som bara blir större och starkare för var motgång och för var dag som går! Det han ger mig är livsglädje! Jag kan faktist känna mig vacker med honom vid min sida och jag känner mig så stolt när jag går och håller han i handen! Vill visa för hela världen att han faktist valde mig, en ful dum liten knepig flicka. Att han faktist ser något i mig. Vill att alla ska se att jag lyckades hitta kärleken trotts att så många fått mig att tro att jag aldrig skulle göra det! Att jag skulle förbli ensam och trasig. Jag är fortfarande trasig men jag är inte ensam och för var dag som går med han vid min sida så läker en del av mina sår... även om dom då och då rivs upp så vet jag att en dag kommer jag kunna stå vid hans sida och känna mig betydelsefull och vacker alltid!
Nej nu ska jag gå och mysa med Ida och Teiwaz...
