Sorgligt
Jag är tragisk! Nu har jag mått riktigt kass ett bra tag nu! Vaknat ledsen och det har hållt i sig hela dagarna ända tills jag somnar igen. Är trött hela dagarna, orkar inte göra något. Känner hela tiden hur tårarna bränner bakom mina ögon. Trotts att Oskar har varit hemma nu i 2 veckor så har jag ändå mått kasst. Jag brukar iaf känna mig lite mer positivare när han är hemma. Känns som om inget hjälper längre.. Som om all ork är borta. Orkar inte kämpa mot mig själv längre. Orkar inte kämpa mot mina egna tankar, känslor och mitt beteende, Igår var jag och Oskar hemma hos hans familj och under hela tiden hade jag ångest och höll på att gråta hela tiden. De tyckte nog att jag var konstig. På vägen till Sturup (skulle hämta mina kusiner, moster och farmor där) kom tårarna. Oskar höll min hand och försökte trösta. Han är underbar..
Idag åkte Oskar till Skövde igen och under hela dagen har jag deppat och "straffat" mig själv. Inte förrens vid halv 5 reste jag mig upp från golvet och gick in i duschen för att "tvätta bort ångesten". Iskallt vatten över hela min kropp och sedan jätte värmt vatten, nästan så jag brände mig och sedan iskallt igen precis innan jag var färdig. Tog på mig kläderna och körde sedan hem hit, till mamma och pappa. Dom är borta just nu men när de kommer hem måste jag prata med mamma. Måste få sitta i hennes famn och bara vara "liten"...
Oskar ringde föresten till mig lite efter att han åkt. Hörde direkt att det var något. Han darrade liksom lite på rösten. Han berättade att en av deras närmaste vänner hade dött. Hans mammas bästa vän. Livet är så kort. Jag ska ringa Lena senare i veckan och prata med henne men just nu behöver nog dom lite tid för sig själva, lite tid att smällta det som hänt. Om man nu någonsin kan smällta något sådant. Har själv förlorat väldigt nära personer och jag vet vilket "hål" det blir i ens hjärta. Jag tänker på hennes familj, och de fyra personerna som blivit en del av min familj, Oskar,Lena, Cornelia och Axel och önskar att jag kunde göra något för att lindra smärtan i deras hjärtan...
Idag åkte Oskar till Skövde igen och under hela dagen har jag deppat och "straffat" mig själv. Inte förrens vid halv 5 reste jag mig upp från golvet och gick in i duschen för att "tvätta bort ångesten". Iskallt vatten över hela min kropp och sedan jätte värmt vatten, nästan så jag brände mig och sedan iskallt igen precis innan jag var färdig. Tog på mig kläderna och körde sedan hem hit, till mamma och pappa. Dom är borta just nu men när de kommer hem måste jag prata med mamma. Måste få sitta i hennes famn och bara vara "liten"...
Oskar ringde föresten till mig lite efter att han åkt. Hörde direkt att det var något. Han darrade liksom lite på rösten. Han berättade att en av deras närmaste vänner hade dött. Hans mammas bästa vän. Livet är så kort. Jag ska ringa Lena senare i veckan och prata med henne men just nu behöver nog dom lite tid för sig själva, lite tid att smällta det som hänt. Om man nu någonsin kan smällta något sådant. Har själv förlorat väldigt nära personer och jag vet vilket "hål" det blir i ens hjärta. Jag tänker på hennes familj, och de fyra personerna som blivit en del av min familj, Oskar,Lena, Cornelia och Axel och önskar att jag kunde göra något för att lindra smärtan i deras hjärtan...
Kommentarer
Trackback
