Annars då?
Ja annars är det rätt kasst. Jag känner att jag inte är riktigt ärlig i min behandling och jag vill verkligen vara det men när jag sitter där i stolen framför antingen psykologen, behandlaren eller sjukgymnasten så håller jag en del tillbaka... Jag kan bara inte ta dom där orden i min mun.. jag skäms och samtidigt vet jag inte om jag är berädd att släppa taget om mitt beteende..
En sak är jag så nöjd med och det är mitt jobb. Eller igentligen är det väl mina arbetskamrater som gör mig glad..iaf de flesta.. Jag har alltid känt att jag är duktig på det jag gör. När jag går till jobbet så lämnar jag mitt privata och kliver in i en roll och jag trivs med den rollen. Men på senare tid har jag känt att jag har svårare att "lämna" mitt privata när jag går till jobbet, jag funkar liksom inte riktigt på jobbet längre.. ångesten följer med mig även på jobbet vilket den aldrig gjort innan.. Det känns som ett misslyckande! Jag har varit så stolt över att jag som 19-åring lyckades med att få fast jobb, och det är jag foertfarande. Ja fick jobbet för att jag är duktig på det, men nu börjar jag tappa det duktiga eller vad man ska säga.. Jag har svårare att kliva in i min "arbetsroll". Ångesten följer med över allt och nästan varje gång jag jobbar håller jag på att gråta.. som tur är har jag några på jobbet som jag kan prata med... men jag vill så gärna vara stark! Jag vill klara mig själv!
Önskar ibland att jag bara kunde släppa allt som vissa andra kan göra. Att jag bara kunde låta andra ta hand om mig och fixa allt åt mig. Att jag bara kunde säga att: "Jag är sjuk och vill/orkar inte jobba så därför får ni försörja mig och fixa allt åt mig"! Men jag gör inte det! Jag kan inte bara lämna allt! Det känns så jäkla orättvist ibland! Att vissa bara kan få allt medans jag får kämpa och kämpa hela tiden, inte bara med min "sjukdom"/depression utan även med mitt hem och allt som tillhör det, och mitt jobb medans andra kan "sätta sig på röven" och låta andra ta hand om dom och bara ägna sig åt sig själv! Fan! Jag vet inte hur ofta jag har gråtit över detta! Varför kan inte jag också bara släppa allt, släppa allt ansvar och bara låta andra ta hand om allt? Ja, jag gråter så jäkla ofta över det och jag blir så frustrerad över det! Fan! Visst jag skulle kunna åka hem till mina föräldrar och be dom om allt för jag vet att dom hade gjort det... Men! Ettt stort jävla MEN, jag skulle aldrig göra det! Jag tänker inte leva på mina föräldrar för jag är en vuxen människa...Visst jag är ung och förvirrad men jag är vuxen och därför kan jag inte bara göra som vissa andra, skita i att jobba och bara bry sig om sig själva! Mina föräldrar har uppfostrat mig så och det är jag glad att dom har! Jag tar ansvar och sköter mig trotts att jag ibland hade önskat att jag kunde strunta i allt och låta andra ta hand om mig!
Nä, nu kommer jag inte längre,,, Jag har allt i huvudet men kan inte skriva ner det! Ni fattar säkert inte ett skit för det är så rörigt skrivet men jag bara måste få ut all frustration som jag har inom mig! Jag är så arg men mest är jag bara ledsen... så jäkla ledsen...
En sak är jag så nöjd med och det är mitt jobb. Eller igentligen är det väl mina arbetskamrater som gör mig glad..iaf de flesta.. Jag har alltid känt att jag är duktig på det jag gör. När jag går till jobbet så lämnar jag mitt privata och kliver in i en roll och jag trivs med den rollen. Men på senare tid har jag känt att jag har svårare att "lämna" mitt privata när jag går till jobbet, jag funkar liksom inte riktigt på jobbet längre.. ångesten följer med mig även på jobbet vilket den aldrig gjort innan.. Det känns som ett misslyckande! Jag har varit så stolt över att jag som 19-åring lyckades med att få fast jobb, och det är jag foertfarande. Ja fick jobbet för att jag är duktig på det, men nu börjar jag tappa det duktiga eller vad man ska säga.. Jag har svårare att kliva in i min "arbetsroll". Ångesten följer med över allt och nästan varje gång jag jobbar håller jag på att gråta.. som tur är har jag några på jobbet som jag kan prata med... men jag vill så gärna vara stark! Jag vill klara mig själv!
Önskar ibland att jag bara kunde släppa allt som vissa andra kan göra. Att jag bara kunde låta andra ta hand om mig och fixa allt åt mig. Att jag bara kunde säga att: "Jag är sjuk och vill/orkar inte jobba så därför får ni försörja mig och fixa allt åt mig"! Men jag gör inte det! Jag kan inte bara lämna allt! Det känns så jäkla orättvist ibland! Att vissa bara kan få allt medans jag får kämpa och kämpa hela tiden, inte bara med min "sjukdom"/depression utan även med mitt hem och allt som tillhör det, och mitt jobb medans andra kan "sätta sig på röven" och låta andra ta hand om dom och bara ägna sig åt sig själv! Fan! Jag vet inte hur ofta jag har gråtit över detta! Varför kan inte jag också bara släppa allt, släppa allt ansvar och bara låta andra ta hand om allt? Ja, jag gråter så jäkla ofta över det och jag blir så frustrerad över det! Fan! Visst jag skulle kunna åka hem till mina föräldrar och be dom om allt för jag vet att dom hade gjort det... Men! Ettt stort jävla MEN, jag skulle aldrig göra det! Jag tänker inte leva på mina föräldrar för jag är en vuxen människa...Visst jag är ung och förvirrad men jag är vuxen och därför kan jag inte bara göra som vissa andra, skita i att jobba och bara bry sig om sig själva! Mina föräldrar har uppfostrat mig så och det är jag glad att dom har! Jag tar ansvar och sköter mig trotts att jag ibland hade önskat att jag kunde strunta i allt och låta andra ta hand om mig!
Nä, nu kommer jag inte längre,,, Jag har allt i huvudet men kan inte skriva ner det! Ni fattar säkert inte ett skit för det är så rörigt skrivet men jag bara måste få ut all frustration som jag har inom mig! Jag är så arg men mest är jag bara ledsen... så jäkla ledsen...
Kommentarer
Trackback
