Eerised

Här sitter jag mitt i natten och känner att jag behöver skriva men vet ändå inte hur jag ska börja. Allt snurrar just nu runt i huvudet och ärligt talat så vill jag bara ringa Ellinor. Har inte pratat med henne på länge. Jag känner bara för att gråta och luta mig mot hennes axel. Hon är den ända som vet hela sanningen, som vet precis allt.. Men jag gör inte det. Jag kan inte ringa henne mitt i natten och imorgon kommer jag sysselsätta mig med allt möjligt bara för att förtränga det jag just nu sitter och tänker på. Detta har snurrat runder i min skalle nu i någon månad. Jag är inte dum, jag vet när något är fel, när något inte stämmer.. Jag är inte paranoid, jag vet att någonting händer men jag har inga bevis och inget jag kan sätta fingret på.. Men oron ligger där och pyr i mitt undermedvetna under hela dagarna men på kvällar och nätter så kommer allt fram och gråten sitter där i bröstet och värker. Nätterna är fulla med mardrömmar och när jag inte drömmer så ligger jag där i sängen och känner hur tårarna tyst ruller ner för min kind, jag vill ju inte väcka Oskar.. Utan istället ligger jag där och kväver mitt inre skrik. Undrar hur länge jag kommer kunna hålla emot.. Vad händer när jag inte kan trycka ner skriket längre? Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer hända..

Jag tror att DU inte skulle stå ut i en sekund om DU hade haft dom känslorna, tankarna, mardrömmarna och farhågerna som jag har... Jag kan nästan sätta mitt liv på att DU inte skulle klara av det..


Gör inte såhär mot mig...


MEN JAG ÄR STARK OCH ALLT KOMMER FRAM FÖRR ELLER SENARE OCH DÅ SKA DU FÅ SE! VISAR DET SIG ATT JAG INTE ÄR PARANOID DÅ VET JAG INTE VAD SOM HÄNDER!


Tänk om du bara visste..