Eerised

Satt precis och lästa ett inlägg på en annan blogg och det fick mig att tänka efter. Jag kan ofta beklaga mig över att mina vänner inte hör av sig, att jag känner mig ensam och att vänskapen bara kommer från ett håll, men hur ofta ringer jag? Hur ofta skickar jag iväg ett sms: "Ska vi ses?" eller bara sticker "bort" och ser om hon/han är hemma? Svaret är ganska sällan... Hur ofta säger jag att ingen lyssnar eller frågar hur det är av mina vänner? Svaret är ofta, sådan där klagan inombords.. Men hur ofta har jag verkligen sagt hur det är när någon väl frågar? Få gånger.. Och hur lätt är det igentligen att läsa av om en person mår dåligt om den inte säger något eller ber om hjälp? Har jag någon gång bett mina vänner om hjälp? Ja, ytterst få gånger. Kan nog räkna dom gångerna på min ena hand. Sen är det bara såhär att vänskap är självisk! Jag hade inte varit vän med någon om jag inte hade känt att jag hade fått ut något av det. Nu säger jag inte att jag utnyttjar mina vänner, men jag behöver dom för att må bra. Sen så fick jag en funderare över om jag någonsin ljugit för en vän för att komma undan.. Klart jag har! För hur jäkla roligt är det igentligen att höra: "Nä, jag känner faktist inte för hitta på något med dig just idag." Då är det väl fan så mycket bättre att höra: "Nä tyvärr, jag kan inte, jag ska dit/ska göra det.." osv..

Visst gör det ont när vänskap tar slut men gör det de är det för att "ödet" är bestämt så. Kan räkna upp hur många vänner som helst som jag förlorat och som jag så gärna skulle vilja ha tillbaka, eller vänner som är på glid bort från mig som jag inte riktigt kan hålla kvar längre.. Man växer ifrån varandra, det är den hårda sanningen. Sanningen gör ont..

Hur många gånger har inte jag känt att hon/han bara tar och tar och aldrig får man något tillbaka.. men har jag då sagt något om det? Nixpix päronmix! Jag håller käften och mår piss eller skriver något snyftande inlägg i min blogg så alla ska tycka synd om just lilla mig om hur ledsen jag är över att inte bli sedd.. Men varför inte då ringa och säga: "Fan då, lyssna på mig ett litet slag, se mig, hör på mig bara en liten stund så jag kan få ut mina känslor, sen kan jag lyssna på dig och ditt liv!" Blir han/hon sur så vet jag ju innerst inne, även om det gör ont, att vi inte har den sortens vänskapsrelation jag trodde vi hade..

Rätt självklart igentligen.. Man får helt enkelt ta sig i kragen och skärpa sig om man vill ha några vänner kvar.. det är det bistra sanningen...



Måste tacka Johannes för det trevliga samtalet jag fick från honom.. Min bästa vän av det manliga könet..