Eerised

"The Kelly Family - I wanna be loved" Denna låten lyssnade jag väldigt mycket på precis innan jag träffade Oskar, en period då jag var väldigt vilsen. Kände så igen mig i denna låten och jag gör det fortfarande. Allt jag vill är att bli älskad, det ville jag då och det vill jag fortfarande. Detta ständiga sökandet efter kärlek är något som jag tror alltid kommer att sitta i mig! Det handlar inte om att man familj inte älskade mig för det har dom alltid gjort, kanske bara visat det på ett konstigt vis ibland.. Men jag vill bli accepterad och älskad för den jag är utanför min familj, inte behöva sätta på mig en mask och känna att jag måste spela något jag inte är. Mest av allt vill jag bli accepterad och älskad av mig själv! Först då kanske jag kan strunta i det som gör så ont? Kunna acceptera du/ni inte vet bättre, att du/ni inte är kapabla att ge beröm till någon inte ens någon som står dig/er väldigt nära. Att du/ni inte förstår vad dina/era ord kan ställa till för en anna person.

Ibland vill jag bara skrika rakt ut! Bara skrika ut all smärta och ångest jag känner inom mig! Kommer jag någonsin att kunna acceptera den jag är, mitt utseende, min kropp? Pallar inte vara ledsen men pallar inte heller av att ta mig ur det! Ibland så känns det som om jag är påväg "upp" men det slutar ändå med att jag inte pallar ta mig hela vägen fram till mitt mål. Jag gör mig ständigt besviken och ger upp för jag kommer ändå aldrig bli bra! Inget kommer bli bra..

Bröt just nu mot mina ord om att aldrig mer skriva om mina känslor men som Oskar sa: "Varför ska alltid du böja dig?"
Jag skriver inte detta för någon annan än mig själv, gillar du inte det du läser så vänd om och kom aldrig mer tillbaka...