Eerised

Funderar på att avsluta bloggen och starta en ny annonym blogg.. Den senaste tiden har jag varit väldigt ärlig i bloggen, precis så som jag var i början när inte så många i min närhet visste om att jag hade någon blogg. Jag började blogga för att få skriva av mig allt inom mig men den senaste tiden har jag tyckt det varit lite obehagligt att skriva allt. Jag känner ändå att jag hela tiden måste tänka på vem som läsaer bloggen, inte vad jag vill skriva! För en månad sedan på en släktträff kom min mammas kusins sambo fram till mig och sa att han läst att jag mådde så dåligt. Han tyckte så synd om mig och önskade att han kunde göra något. Jag blev självklart glad och tacksam men jag fick ärligt talat en chock! Jag började skruva på mig och kände liksom mig lite sådär försvarslös.. Jag menar jag hade min mur uppe precis som jag brukar ha på sådana tillställningar och han fullkomligt krossade den... både bra och dåligt kanske.. kanske jag behåller denna men börjar en vid sidan av.. får se.. detta tål att tänkas på..

ta nu inte detta som att jag inte vill att folk ska fråga hur jag mår..

Annars har dagen varit en riktig Berg och dalbana! Hela vägen till Hörby grät jag! Jag vill ha tillbaka mig själv! Kändes som om allt runt mig bara rämnade.. jag har verkligen inte kontroll längre.. inte över något.. Kom till mormor och hon såg att något var fel men jag kunde inte prata om det.. det gör för ont ibland.. Så vi satt på altanen och åt middag och sen gjorde hon vid mina fötter. Det var faktist skönt. Vi pratade om resor och resor och så klart en del om morfar och Kaj.

På torsdag nästa vecka så smäller det! Då ska min arm få ett minnesmärke av morfar. Jag önskar att jag hade honom kvar. Hade du fått leva kvar hos oss, hos mig, så hade du och mormor bott nere på någon av Canarie öarna! Det var er dröm, din och mormors dröm.. Drömmar krossas lätt! Alldeles för lätt! Ibland inbillar jag mig att om du hade levt nu hade jag inte mått såhär.. Men så är det nog inte.. men jag hade haft en till som hade stöttat mig. Jag har förstått att du under din livstid hade dina depressioner, särskillt när du drabbades av cancer vilket inte är så konstigt, men jag hade kanske kunnat prata med dig om det som rör sig inom mig. Mina tankar och känslor.. kanske hade du förstått..

Jag vill bli liten igen.. jag vill kunna sitta i mammas eller någon annan trygg famn och vaggas till sömns! Jag vill sitta i någons famn och få mina tårar borttorkade och få höra orden "Det kommer bli bra.."

Jag håller på att tappa greppet.. jag skulle ju bli lycklig.. var tog viljan vägen, vart tog orken vägen?