En epok är slut.
Igår lämnade jag över nycklarna till lägenheten. Det kändes konstigt. Jag fick lite ont i magen och tårar i ögonen. Det var inte dom där två åren av minnen som gjorde att det kändes vemodigt. Jag har mest mått dåligt där. Men nu när alla mina saker var ute och allt var städat så kom en doft av mormor Ellen. Det var sista gången jag fick känna den doften. Om jag var borta från lägenheten ett tag så när jag kom hem igen så hade min doft ersatts igen av mormor ellens doft. Hon bodde trotts allt där i över 30 år innan jag flyttade in där.
Igår kändes det som om jag sa farväl av henne en sista gång. Nu har jag inget kvar.. Nu är denna "epoken" verkligen över. Tänk när man satt där vid hennes matbord och drack saft som liten och senare blev det kaffe. Hon tyckte man skulle ta av alla kakorna, alla de där goda kakorna som hon gjorde, men själv skulle hon bara ta en, knappt det.
Minns när man sov över där och hon skrämde upp en om alla dessa ljud som hon gjorde. Men det var på något sätt mysigt. Den goda frukosten hon gjorde. Maten hon lagade i sitt lilla kök, den som smakade så gott. Man fick alltid lite efterrätt efter maten. Gottis. Minns när hon satt i sin stol och vilade middag, hon snarkade så man själv inte kunde komma till ro. När vi rullade boll i korridoren av alla hennes möbler. Eller när vi sparkade boll ute på gräsmattan. När man lekte med de där gamla barbiedockorna hon hade.. alla dessa minnen sa jag farväl till igår. Älskade mormor Ellen, det känns så konstigt allt ihop. Jag får aldrig mer höra hur det "fiser" i väggarna och tänka på dig då. Hos dig var jag speciell, inte en i mängden.. Jag vill höra din hörapparat tjuta när man kramar dig, jag vill höra ditt speciella skratt eller fnitter ska man väl kalla det. Det känns tomt... Orden räcker inte till.. Tänk om man bara kunde få se dig en sista gång med det där leendet. Du log med hela ansiktet. Drog ihop dina ögon och fnissade till.. Pappa fnissar också sådär.. Tänker på i julas på julafton. Så roligt vi hade åt dig då.. Du var lite förvirrad, du blev det mer och mer men det är väl inte så konstigt när man är över 90 år.. Du fick uppleva din 95 års dag. Du var så glad och så söt.. Saknar dig så..
Igår kändes det som om jag sa farväl av henne en sista gång. Nu har jag inget kvar.. Nu är denna "epoken" verkligen över. Tänk när man satt där vid hennes matbord och drack saft som liten och senare blev det kaffe. Hon tyckte man skulle ta av alla kakorna, alla de där goda kakorna som hon gjorde, men själv skulle hon bara ta en, knappt det.
Minns när man sov över där och hon skrämde upp en om alla dessa ljud som hon gjorde. Men det var på något sätt mysigt. Den goda frukosten hon gjorde. Maten hon lagade i sitt lilla kök, den som smakade så gott. Man fick alltid lite efterrätt efter maten. Gottis. Minns när hon satt i sin stol och vilade middag, hon snarkade så man själv inte kunde komma till ro. När vi rullade boll i korridoren av alla hennes möbler. Eller när vi sparkade boll ute på gräsmattan. När man lekte med de där gamla barbiedockorna hon hade.. alla dessa minnen sa jag farväl till igår. Älskade mormor Ellen, det känns så konstigt allt ihop. Jag får aldrig mer höra hur det "fiser" i väggarna och tänka på dig då. Hos dig var jag speciell, inte en i mängden.. Jag vill höra din hörapparat tjuta när man kramar dig, jag vill höra ditt speciella skratt eller fnitter ska man väl kalla det. Det känns tomt... Orden räcker inte till.. Tänk om man bara kunde få se dig en sista gång med det där leendet. Du log med hela ansiktet. Drog ihop dina ögon och fnissade till.. Pappa fnissar också sådär.. Tänker på i julas på julafton. Så roligt vi hade åt dig då.. Du var lite förvirrad, du blev det mer och mer men det är väl inte så konstigt när man är över 90 år.. Du fick uppleva din 95 års dag. Du var så glad och så söt.. Saknar dig så..
Kommentarer
Trackback
