Eerised

God förmiddag! Är på jobbet nu men har lite rast. Rätt skönt för jag höll på att bli tokig inne på avdelningen. Ibland har man inte riktigt lika mycket tålamod som man brukar har och idag känner jag att jag blir lite irriterad. Men det är bara att bita ihop och le hehe..

Annars händer inte så mycket idag. Ska till banken och skälla lite och även göra ett ärende till pappa efter jobb.

Låg och tänkte lite inatt på det här med respekt. Jag undrar vart den har tagit vägen. Jag och Oskar har tappat den biten lite. Tidigare så var vi väldigt respektfulla mot varandra, visst vi grälade men på ett helt annat sätt. Aldrig med fula ord. Jag har alltid varit försiktig med vad jag säger. Har alltid fått värsta ångesten när jag yttrat något fult. Pappa har alltid använt fula ord men mamma har alltid varit noga med att vi barn inte skulle ta efter honom och det höll jag på ända tills jag träffade Oskar. Helt plötsligt började jag svära i tid och otid,där jag tidigare använde "attans" eller ""mög" använder jag "´fan" "helvete" "jävla skit" m.m. Jag undrar varför.. Vad har hänt med mig?
Oskar har en tendens till att be mig "Hålla käften" och det är något av det värsta jag vet! Det liksom täns ett hat inom mig! Ingen ber mig håll käften längre.. Jag har tillåtit det för, folk har tystat ner mig förr men jag tillåter inte det längre. Så då haglar alla svordomar ur mig! Jag tycker det är fruktansvärt kränkande att säga att någon att vara tyst. Om jag inte får säga vad jag tycker då kan jag lika bra lägga mig ner och sluta leva.

Allt det här med respekt är så viktigt. Man ska alltid respektera vad någon annan tycker och tänker så länge det inte skadar någon människa. Man behöver inte alltid förstå eller tycka samma men man ska respektera det en annan säger och känner. När jag tex pratar om att jag tror att det finns något större en människan, något vi inte kan se så kan Oskar säga att det bara är skitsnacka att religion är idiotiskt. Mycket respektlöst. Om det nu ger mig en trygghet och om nu jag tror på det så låt mig tro det. Det kanske gör mig till en bättre människa. Visst jag förstår att många krig handlar om just religion, men det är inte religionerna det oftast är fel på utan människan!

Jag skulle aldrig kunna kalla mina föräldrar kärring, fitta, jävel mm. och jag kan inte förstå de föräldrar som tillåter att ens barn kallar en så. Och ärligt talat så har jag haft lust att gå fram och smälla till människor som pratar dåligt till sina föräldrar. Oskar har fått sig en känga av mig(jag har inte slagit honom men talat om hur jävla dumt det är att prata till sina föräldrar så som han ibland gör) när han sagt något dumt till sin mamma. Det betyder inte att jag inte håller med hans mamma men kränkande ord hör inte hemma i en familj.

Så därför blir jag så ledsen när jag märker att respekten ibland försvinner mellan mig och han. Hur hittar man den igen? Det gör så fruktansvärt ont att stå där och ta emot "jävla mamma, jävla kärring eller håll käften"! Som sagt ingen säger så till mig längre, ingen får göra det inte ens han. Och som jag sa innan så täns en fruktansvärd vrede inom mig när jag hör det och jag sänker mig till hans nivå vilket inte är ett dugg bättre.

Jag får värsta panniken när jag får den där känslan att det inte kommer funka mellan oss. Jag älskar ju honom så mycket och jag vill inte ha någon annan än honom för jag vet ju hur fin han igentligen är och hur underbar han är mot mig och hur mycket han inners inne bryr sig om mig. När han stolt visar upp mig och säger: "Det här är min vackra flickvän"
När han håller om mig hårt och tittar mig djupt in i ögonen kan jag riktigt se hur mycket han älskar mig i hans ögon. Därför sticker det till i mitt hjärta så när den där respekten försvinner och jag börjar tvivla. Det är ju med honom jag vill leva med. Men ibland kanske inte kärleken räcker till?