Eerised

Nu sitter jag här i min ensamhet och saknar mannen. Fan att jag har så svårt att säga det till honom. Vi pratade på telefon innan och medans vi pratade tänkte jag att det lät precis som om jag inte ville att han skulle komma hem imorgon. Varför gör jag så? Varför kan jag inte bara säga hur mycket jag saknar honom istället för att låta så sur? Så gör jag ofta, stöter bort människor fast jag igentligen vill ha dom nära. Kanske borde skicka ett sms och be om förlåtelse.. men sen är jag så jävla tjurskallig! Så förbaskat "stolt"!

Nu när jag var hemma hos mamma och pappa la jag upp värsta fasaden och var så "tuff" och kall, och jag begriper inte varför jag gör så.. Mormor och morbror med familj var där och jag kan inte slappna av i större grupper utan jag blir "kall". Kan pratar känslor men på ett väldigt kallt sätt, pratar precis som om jag alltid vet allt! Jag kan helt enkelt inte visa mig svag mer än inför min närmaste familj.

Har någon nära vän och till och med inför dom kan jag sitta och prata känslor och igentligen vill jag bara gråta men jag har ett "stenansikte"! Kommer inte ihåg senast jag grät på någons axel fast jag under den senaste tiden bara velat göra det. Men jag är hård.. iskall..