Eerised

Jag var precis inne på Cornelias blogg och slogs av hur jävla orättvist det är! Och jag är så jävla trött på att hålla snattran och vara tyst och snäll! Ja, jag är avundsjuk! Avundsjuk på att jag alltid ska behöva vara den som kämpar! Jag började bli deprimerad i 8:an. Första gången jag tryckte ner fingrarna i halsen för att spy upp all jävla skit var någon gång i 9:an. Jag har hatat min kropp så länge jag kan minnas! Alltid sätt mig som mindre värd så länge jag kan minnas! Men ett stort jävla MEN, jag har aldrig någonsin bett någon ta hand om mig och låta någon annan göra allt åt mig! Preics innan jag träffade Oskar började jag på "allvar" med mina ätstörningar! Men jag gick kvar i skolan! Jag kämpade som ett jävla djur för att bli accepterad för den jag är! Bara bli omtyckt! Oskar kom in som en räddning i mitt liv! Visst jag var aldrig smal som en sticka men jag var ändå undernärd! Jag har aldrig varit smal som en sticka p.g.a mina ätstörningar men jag har ändå varit undernärd!

Jag gick ut skolan med högt huvud trotts min jävla ångest, trotts mina jävla problem, kanske inte fick så bra betyg som jag hade kunnat få men jag gick ut och var nöjd med det. Flyttade hemifrån ungefär 2 veckor efter studenten. Jobbade som ett djur för att få det gå ihop och jag var stolt över mjig själv!!! För en gångs skull var jag först med att göra något! För en gångs skull kunde jag vara stolt över något! Jag jobbade som ett djur och utan att riktigt märka det blev jag "manodepressiv"! Jag gick på som en ångvält och hanterade min ångest med att vara extremt kontrollerande! "Överglad"! Fick ångest över små saker som att en penna låg på fel ställe! Kunde sitta och stirra på tex en flaska och bara känna sådant behöv att att öppna den annars skulle något farligt hända! Allt detta döljde jag fram till för ungefär ett år sedan!

Jag började bränna och skära mig själv.. började verkligen ghetsäta och spy! Mamma försökte leta upp en psykolog och hittade en i lund som jag gick till ett tag! Hon sa saker som att det jag gjorde var något oaccepterat i samhållet och att det jag gjorde mot mig själv var äckligt!

Gick så långt att jag en dag försökte ta mitt liv men misslyckades och fick sådan ångest, aldrig fått starkare ångest än då! Jag sprang upp på mammas jobb och hon var ute på skolgården! Jag stod där mitt på skolgården och kunde inte andas, mitt hjärta slog i 190 och jag skrek och grät! Mamma höll om mig men inget hjälpte. Hon ringde efter mormor som var hemma hos min farmor och hon körde mig dit. Jag fick ligga i farmor och farfars säng i min mormors famn. Mamma var tvungen att köra tillbaka till jobbet ett tag. Jag låg i fosterställning i mormors famn och grät och pratade väl osammanhängande! Mormor visste om hur jäkla illa jag mått men det var första gången farmor fick se hur dåligt jag mådde! Hon blev nog förvånad och faktist så tycker jag nu i efterhand att det var jävligt bra att mormor var hos farmor och att farmor verkligen fick se mig när jag är som värst!

Mamma ringde till psykakuten och vi åkte dit där.. satt där en hel natt tillsammans med mamma och mormor.. skickade sms till ellinor som nog var den ända utom mamma som verkligen förstått hur dåligt jag mått! Eller i alla fall varit där och brytt sig när alla andra blundat och inte "vågat" hjälpa mig!

Så jag kom till kliniken i Eslöv och fick hjälp och går där fortfarande!

Sitter och gråter nu för jag är så jävla förtvivlat arg och ledsen!

Nu till varför Cornelias blogg kan väcka sådant här inom mig!:

De flesta vet att Oskar är i Thailand med sin familj! Och för att vara ärlig har jag varit emot den här fucking Thailand resan hela tiden! Jag har inte kunnat känna mig glad för deras skull ända sedan dom beställde resan och jag kan fortfarande inte innerst inne känna mig glad för deras skull! Jag ville också dit men jag kände att jag inte hade råd och ärligt talat så ville jag bara åka dit med Oskar och inte hela hans familj! Jag tycker mycket om dom och dom har varit underbara mot mig men faktum är att jag mår jävligt dåligt av att vara för nära dom en längre tid! Dom vet nog inte om det och jag antar att jag kommer få jävligt mycke skit för att jag skriver detta inlägg men jag orkar inte vara tyst längre!

Jag är en jävligt plikttrogen tjej och det är väl både dåligt och bra! Jag har gått i skolan och sedan jobbat som en jävla idiot trotts mina problem! Jag har inte råd att åka till Thailand, plus att jag inte kan ta ledigt hur som helst från jobbet! Vissa jobbar ju faktist och vissa tar inte och sjukskriver sig hur som helst trotts att man kanske ibland skulle behöva det! Jag fick ett fast jobb och tänker inte göra min arbetsgivare eller mina kollegor besvikna! Jag blev speciellt utvald!!! Hör ni det? Speciellt utvald för att jag är jävlagt duktig på det jag håller på med!

Jag är så jävla trött på att folk skyller på sina psykiska sjukdommar och låter andra göra allt åt dom! Jag har kämpat som en jävel och jag tänker fortsätta göra det! Både jag och min alldra bästa vän har kämpat som idioter mot våra demoner och fortfarande jobbar vi och står i! Så jävla fucking orättvist att vissa bara kan sitta på sina rövar och tycka synd om sig själva och ha folk som fixar för dom hela tiden medans andra jobbar och står i tills dom stupar! Inte ens när jag har varit i mitt sämsta skick slutade jag jobba eller gå till skolan!

Så fuck you Thailand! Ni får gärna hata mig men ingen hatar mig mer än vad jag själv hatar mig själv!!

Momor ringde precis och jag storböla i telefon! Nu ska jag dit!

Imorgon går jag till jobbet med högburet huvud! Jobbet som jag verkligen har kämpat så in i helvete för att få!