fuck
Ytterligare ett gnällinlägg.. men ärligt talat så gnäller jag väl typ bara här. I verkligheten är det sällan jag verkligen säger vad jag känner.
Fick frukost på sängen i morse! Blev glad men förvånad. Gick upp och åt den men efter att jag ätit upp den gick jag tillbaka till sängen och lade mig för att sova. Men jag somnade inte utan låg och tänkte på en massa.
Det först som dök upp i skallen var min värdelöshet. Sen så började jag tänka på vem som verkligen finns där för mig. Svaret kom fort. Mamma! Ingen människa ställer upp för mig och vet mina innersta tankar så som hon. Men det är väl så en mamma ska vara?! En mamma ställer alltid upp så gott hon kan och hur jäkla dum man än är så älskar hon en, för det är modersinstinkt.
Sen så kom det här med vänner in i skallen. Vem är igentligen mina vänner? Innan hade jag lätt sagt att det var mina kusiner! Men det senaste halvåret har jag inte varit en del av dom längre. Så känner jag iaf. Innan var jag en självklarhet och jag visste att var det något så skulle dom ställa upp. Men så är det inte längre. Antingen är det jag som dragit mig undan eller är det så att jag är så hemsk så att nu duger jag inte åt dom längre! Skiter i om ni läser detta jag säger vad jag känner. När man inte längre räknas med, när man inte längre får vara med så känns det för jävligt. Jag har iaf försökt närma mig men när man får en sådan känsla av att inte vara välkommen längre så till slut så lägger man sig ner. Man struntar i att försöka trotts att jag ändå varit så beroende av dom. Jag känner mig som en skalbagge i en myrstack! Totalt värdelös och oönskad!
Var med Ellinor igår en stund och jag var så glad för att bara var i hennes närhet. Kunde tyvärr inte få ut mina känslor sådär som jag brukar kunna i hennes närhet. Jag vet inte vad som höll mig tillbaka. Jag vet bara att jag blev så glad av att se henne! Jag är inte Désirée längre, jag vet, jag är inte lika öppen längre. Jag kan helt enkelt inte.
Jag har en sådan känsla av att inte vara behövd längre.. som ett gosedjur som man plötsligt växt ifrån och som man sätter på hyllan som ett minne.
Är det för att jag inte ber om hjälp?
Igår var Johannes här en stund. Var jätte skönt! Jag berättar absolut inte allt för honom och det har jag valt själv. Men jag vet också att han är en av dom få som känner mig och vet när jag inte mår bra. Då hör han av sig! Bara att höra av sig betyder så jäkla mycket! Även om han har sin skit just nu så glömmer han inte mig. Han ser mig och det betyder mest!
Det värsta är tystnaden. Det är då man vet att man är ensam om detta!
Nu ska jag gå och krama Oskar!
Btw så har jag fått min mens vilket betyder att jag inte är gravid! Var lite smått orolig för det eftersom den har varit försenad med mer en 3 veckor. Kroppen är bra konstig. När jag mår som sämst strular mensen, jag får finnar och det känns som om jag har en förskylning i kroppen. Jag sover oroligt, drömmer om döden typ varje natt(denna natten var inget undantag). Mardrömmarna följer mig sen hela dagen och jag analyserar dom om och om igen.
Nä, nu är mina ord som en laborint så det ör bäst jag slutar..
Fick frukost på sängen i morse! Blev glad men förvånad. Gick upp och åt den men efter att jag ätit upp den gick jag tillbaka till sängen och lade mig för att sova. Men jag somnade inte utan låg och tänkte på en massa.
Det först som dök upp i skallen var min värdelöshet. Sen så började jag tänka på vem som verkligen finns där för mig. Svaret kom fort. Mamma! Ingen människa ställer upp för mig och vet mina innersta tankar så som hon. Men det är väl så en mamma ska vara?! En mamma ställer alltid upp så gott hon kan och hur jäkla dum man än är så älskar hon en, för det är modersinstinkt.
Sen så kom det här med vänner in i skallen. Vem är igentligen mina vänner? Innan hade jag lätt sagt att det var mina kusiner! Men det senaste halvåret har jag inte varit en del av dom längre. Så känner jag iaf. Innan var jag en självklarhet och jag visste att var det något så skulle dom ställa upp. Men så är det inte längre. Antingen är det jag som dragit mig undan eller är det så att jag är så hemsk så att nu duger jag inte åt dom längre! Skiter i om ni läser detta jag säger vad jag känner. När man inte längre räknas med, när man inte längre får vara med så känns det för jävligt. Jag har iaf försökt närma mig men när man får en sådan känsla av att inte vara välkommen längre så till slut så lägger man sig ner. Man struntar i att försöka trotts att jag ändå varit så beroende av dom. Jag känner mig som en skalbagge i en myrstack! Totalt värdelös och oönskad!
Var med Ellinor igår en stund och jag var så glad för att bara var i hennes närhet. Kunde tyvärr inte få ut mina känslor sådär som jag brukar kunna i hennes närhet. Jag vet inte vad som höll mig tillbaka. Jag vet bara att jag blev så glad av att se henne! Jag är inte Désirée längre, jag vet, jag är inte lika öppen längre. Jag kan helt enkelt inte.
Jag har en sådan känsla av att inte vara behövd längre.. som ett gosedjur som man plötsligt växt ifrån och som man sätter på hyllan som ett minne.
Är det för att jag inte ber om hjälp?
Igår var Johannes här en stund. Var jätte skönt! Jag berättar absolut inte allt för honom och det har jag valt själv. Men jag vet också att han är en av dom få som känner mig och vet när jag inte mår bra. Då hör han av sig! Bara att höra av sig betyder så jäkla mycket! Även om han har sin skit just nu så glömmer han inte mig. Han ser mig och det betyder mest!
Det värsta är tystnaden. Det är då man vet att man är ensam om detta!
Nu ska jag gå och krama Oskar!
Btw så har jag fått min mens vilket betyder att jag inte är gravid! Var lite smått orolig för det eftersom den har varit försenad med mer en 3 veckor. Kroppen är bra konstig. När jag mår som sämst strular mensen, jag får finnar och det känns som om jag har en förskylning i kroppen. Jag sover oroligt, drömmer om döden typ varje natt(denna natten var inget undantag). Mardrömmarna följer mig sen hela dagen och jag analyserar dom om och om igen.
Nä, nu är mina ord som en laborint så det ör bäst jag slutar..
Kommentarer
Trackback
