Eerised

Jag vet inte riktigt varför jag skriver här. Vill skriva men vill ändå inte. Ett litet rop på hjälp men samtidigt så kan jag inte få fram vad det är när någon frågar hur det är med mig. Både vänner och familj har nog märkt att det är något men orden stockar sig i halsen på mig. Vill skrika men kan inte. Känns som om någon går och stryper mig hela tiden. Som om luften inte räcker till. Jag är rädd, väldigt rädd för mig själv. Ständig oro i min mage, det krampar i den för jämnan. Ibland vet jag inte om det är innbildning eller vad det är. Får bilder i huvudet som skrämmer mig. Jag vill berätta för någon men känslan av att ingen skulle förstå hindrar mig. Inte ens till dom närmaste får jag fram orden. Känns som om jag går i dvala, allt är så overkligt på något sätt. Orken är borta.. Jag känner mig så ensam.. Hatar mig själv för att jag inte "släpper" in någon trotts att jag vet att fina människor runt omkring mig vill bli "insläppta". Skit!