Eerised

Dagen då begravningen ska hållas närmar sig nu. Dagen då vi ska ta farväl av min farfar. Det känns så tungt, så definitivt. Jag har inte kunnat smällta detta än, men på begravningen kommer det väl att gå upp för mig att jag inte har en farfar längre. Att han inte finns mer. Det gör ont, en sanning som smärtar. En del av min farfar dog redan för 4 år sedan och det har verkligen varit tuffa år, särskillt för farmor och farfar. Nu är kampen över och kvar finns saknad.

Drömmer nästan var natt om farfar. Jag drömmer om att jag ser honom lite var stanns, men han är frisk. Han ser ut precis så som han gjorde innan stroken. Min busfarfar. Det är fina drömmar men ofta är det mardrömmar. Tex att jag ser honom någonstanns men att han försvinner bort och jag hinner inte ifatt honom. Vaknar med ett ryck då och med smärta innombords. Min farfar<3 Men en sak känns bra med dessa drömmar och det är att han är frisk i drömmarna och det sjuka är borta. Har länge varit rädd för att jag inte ska minnas ordentligt hur han var innan han blev sjuk. Att det "sjuka" ska ta överhand eller vad man ska kalla det. Men drömmarna ser jag som ett bevis att så inte är fallet.

Nu finns han hos mormor Ellen och hos min älskade morfar. Morfar och farfar väldigt lika varandra. Båda med bus i blicken och med stor kärlek till sina barnbarn. Nu kan de två sitta och "vila ögonen" tillsammans, precis som dom gjorde när jag var liten och dom båda levde. Mormor och farmor kunde säga att dom att sluta sova men dom fick alltid till svar att: " Vi vilar bara ögonen." Vackra minnen som jag vill bära med mig för alltid. <3