leave my mind
Löjligt löjligt löjligt!! Så nu har jag avreagerat mig lite.. det är inte värt att gå och ödsla energi på att vara irriterad. Det har jag gjort alldeles för många gånger i mitt liv. Så nu låter jag "prinsessan på ärten" vara..
Jag är rätt kass på att skriva blogg, men jag kan ju uppdatera med att jag varit på Sweden Rock och haft super roligt som alltid när man är där. Passade på att fixa min näspiercing när jag ändå var där. Welcome back! Har saknat den. Teiwaz lyckades ju bita bort den en dag när vi lekte, lite hårdhänt kanske haha. Usch det spruta blod och blev en fet inflamation av det. Tog tid innan det läkte och blev fint igen. Så nu när vi var på SRF så gick jag och drog en nål igenom igen. Mycket nöjd. Oskar trodde den skulle bli inflamerad för att jag gjorde den på festivalen, det är ju dammigt och skitigt. Men undersköterskan Désirée har lyckats hålla den fin även när hon var full och glad haha.. Lägger upp bilder från festivalen någon gång iaf.. och kanske berättar mer om de bästa dagarna som man ser fram emot i ett helt år.. Ja, nu längtar jag till nästa år.. SRF<3
Lyckades dra med mig en fin förkylning där ifrån iaf. Problemet var väl att jag slutade dricka, skulle aldrig slutat med det... Har haft feber till och från hela veckan, hosta, snor och trötthet. Men jag har lyckats jobba tisdag onsdag torsdag och fredag med ren vilja. Med panodil och lite vilja så går allt! Nästan iaf. Så nu har jag semester i 4 veckor framåt. Härligt!
Jag har även lyckats skära ner på rökningen rejält och är väldigt stolt över mig själv. På en vecka röker jag ca 4-5 paket och denna veckan har jag inte ens rökt ett helt paket! Duktiga mig. För eller senare ska jag väl lyckas att helt sluta. Problemet är väl att jag bara "bytar" beroende. Istället för att röka har jag denna veckan varit extremt söt och sockersugen. Men från och med imorgon hade jag tänkt(om jag nu mår bättre, inte har feber och sådant skit) när jag blir röksugen/"godissugen" ta en cykeltur. Älskar att cykla ju..
Usch, det är trist att man har en sådan där "beroendepersonlighet". Rökningen började jag med för att dämpa ångest, innan dess har det varit mat, självskadebeteende som skära sig själv, bränna sig själv, kräka, slå sig själv.. Alla mina beroende ha kommit för att dämpa smärtan jag känt inom mig själv, smärtan som jag fortfarande kan känna inom mig ibland. Har jag blivit bättre på att hantera denna smärtan genom åren? Svaret är nej, jag bara rymmer från den, vågar inte "stanna kvar och slåss". Sorgligt, snart 23 och har fortfarande inte kommit närmare en lösning på mina problem, trotts behandlingar och massa stöd. Var gång jag känt att jag är på väg mot en lösning så händer något som gör att jag trillar tillbaka på ruta 1. Men jag är ändå stolt över mig själv. Förr trotts all smärta jag gått/går igenom så har jag ändå lyckats gå ut skolan med hyfsade betyg(kunde varit mycket bättre, men vad fan jag klara det) lyckades bli undersköterska, flytta hemifrån direkt efter studenten, fått vikariat efter vikariat vilket måste visa att jag är jävligt duktig, för att till slut få en fast tjänst. Under alla dessa jobb har jag samtidigt kämpat med mig själv, kämpat för att orka leva ytterligare en dag. Jag har gått till jobb med gråt i halsen, suttit på toaletten på de olika ställena och gråtit men ändå torkat tårarna och gått ut och gjort ett "sjujävlabra" jobb. Ja, det har varit blod svett och tårar men jag har ändå tagit mig i kragen och försökt klara mig så gott jag har kunnat. Starkt jobbat av mig.. Men jag hade inte klarat det utan min familj bakom mig, min mamma, min pappa, min bror och min syster. Jag hade inte klarat det utan min hund Ida, min första och största kärlek. Jag hade inte klarat det utan mormor som ständigt ställt upp för mig. Jag hade inte klarat det utan min bästa vän Ellinor som jag tyvärr har glidit ifrån lite men som jag för evigt är så innerligt tacksam till. Jag hade inte klarat det utan Oskar, mannen som jag älskar något så otroligt mycket.
Ja jag är fan stolt över mig själv, för att jag kommit så här långt och ännu inte givit upp. Visst blir jag ofta, ofta så jävla trött på att kämpa, men jag gör det ändå, för jag skulle aldrig kunna svika dessa människor och mina älskade djur som gjort så mycket för mig.. Aldrig..
Jaha detta inlägget blev så mycket mer än vad det skulle bli..
En liten sak till ska jag skriva.. och det är att jag hoppas att vissa personer kunde få låta mig må bra.. men ständigt så finns de där och får mig att falla ner i det där svarta hålet utan ljus. Jag är inte ens säker på om dessa personer gör det för att vara elaka, men om de hade tänkt efter innan de gjort något och tänkt sig in i min situation, tänkt hur de själva hade mått om dom råkat ut för samma sak som jag, då hade jag kanske kunnat slippa de där jobbiga stunderna. Det är väl inte så svårt? Eller?
Sen en liten sak till, visst gör det ont när personer gör en illa, men det jobbigaste är att det gör tusen gånger mer ont när någon man älskar gör en illa.. något att tänka på kanske?
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Lene Marlin och försöka att inte så tänka så mycket..
I can tell about the times you know
When I wished to leave this world
I can read to you the letters I wrote
All the words you say you've never heard
Jag är rätt kass på att skriva blogg, men jag kan ju uppdatera med att jag varit på Sweden Rock och haft super roligt som alltid när man är där. Passade på att fixa min näspiercing när jag ändå var där. Welcome back! Har saknat den. Teiwaz lyckades ju bita bort den en dag när vi lekte, lite hårdhänt kanske haha. Usch det spruta blod och blev en fet inflamation av det. Tog tid innan det läkte och blev fint igen. Så nu när vi var på SRF så gick jag och drog en nål igenom igen. Mycket nöjd. Oskar trodde den skulle bli inflamerad för att jag gjorde den på festivalen, det är ju dammigt och skitigt. Men undersköterskan Désirée har lyckats hålla den fin även när hon var full och glad haha.. Lägger upp bilder från festivalen någon gång iaf.. och kanske berättar mer om de bästa dagarna som man ser fram emot i ett helt år.. Ja, nu längtar jag till nästa år.. SRF<3
Lyckades dra med mig en fin förkylning där ifrån iaf. Problemet var väl att jag slutade dricka, skulle aldrig slutat med det... Har haft feber till och från hela veckan, hosta, snor och trötthet. Men jag har lyckats jobba tisdag onsdag torsdag och fredag med ren vilja. Med panodil och lite vilja så går allt! Nästan iaf. Så nu har jag semester i 4 veckor framåt. Härligt!
Jag har även lyckats skära ner på rökningen rejält och är väldigt stolt över mig själv. På en vecka röker jag ca 4-5 paket och denna veckan har jag inte ens rökt ett helt paket! Duktiga mig. För eller senare ska jag väl lyckas att helt sluta. Problemet är väl att jag bara "bytar" beroende. Istället för att röka har jag denna veckan varit extremt söt och sockersugen. Men från och med imorgon hade jag tänkt(om jag nu mår bättre, inte har feber och sådant skit) när jag blir röksugen/"godissugen" ta en cykeltur. Älskar att cykla ju..
Usch, det är trist att man har en sådan där "beroendepersonlighet". Rökningen började jag med för att dämpa ångest, innan dess har det varit mat, självskadebeteende som skära sig själv, bränna sig själv, kräka, slå sig själv.. Alla mina beroende ha kommit för att dämpa smärtan jag känt inom mig själv, smärtan som jag fortfarande kan känna inom mig ibland. Har jag blivit bättre på att hantera denna smärtan genom åren? Svaret är nej, jag bara rymmer från den, vågar inte "stanna kvar och slåss". Sorgligt, snart 23 och har fortfarande inte kommit närmare en lösning på mina problem, trotts behandlingar och massa stöd. Var gång jag känt att jag är på väg mot en lösning så händer något som gör att jag trillar tillbaka på ruta 1. Men jag är ändå stolt över mig själv. Förr trotts all smärta jag gått/går igenom så har jag ändå lyckats gå ut skolan med hyfsade betyg(kunde varit mycket bättre, men vad fan jag klara det) lyckades bli undersköterska, flytta hemifrån direkt efter studenten, fått vikariat efter vikariat vilket måste visa att jag är jävligt duktig, för att till slut få en fast tjänst. Under alla dessa jobb har jag samtidigt kämpat med mig själv, kämpat för att orka leva ytterligare en dag. Jag har gått till jobb med gråt i halsen, suttit på toaletten på de olika ställena och gråtit men ändå torkat tårarna och gått ut och gjort ett "sjujävlabra" jobb. Ja, det har varit blod svett och tårar men jag har ändå tagit mig i kragen och försökt klara mig så gott jag har kunnat. Starkt jobbat av mig.. Men jag hade inte klarat det utan min familj bakom mig, min mamma, min pappa, min bror och min syster. Jag hade inte klarat det utan min hund Ida, min första och största kärlek. Jag hade inte klarat det utan mormor som ständigt ställt upp för mig. Jag hade inte klarat det utan min bästa vän Ellinor som jag tyvärr har glidit ifrån lite men som jag för evigt är så innerligt tacksam till. Jag hade inte klarat det utan Oskar, mannen som jag älskar något så otroligt mycket.
Ja jag är fan stolt över mig själv, för att jag kommit så här långt och ännu inte givit upp. Visst blir jag ofta, ofta så jävla trött på att kämpa, men jag gör det ändå, för jag skulle aldrig kunna svika dessa människor och mina älskade djur som gjort så mycket för mig.. Aldrig..
Jaha detta inlägget blev så mycket mer än vad det skulle bli..
En liten sak till ska jag skriva.. och det är att jag hoppas att vissa personer kunde få låta mig må bra.. men ständigt så finns de där och får mig att falla ner i det där svarta hålet utan ljus. Jag är inte ens säker på om dessa personer gör det för att vara elaka, men om de hade tänkt efter innan de gjort något och tänkt sig in i min situation, tänkt hur de själva hade mått om dom råkat ut för samma sak som jag, då hade jag kanske kunnat slippa de där jobbiga stunderna. Det är väl inte så svårt? Eller?
Sen en liten sak till, visst gör det ont när personer gör en illa, men det jobbigaste är att det gör tusen gånger mer ont när någon man älskar gör en illa.. något att tänka på kanske?
Nu ska jag fortsätta att lyssna på Lene Marlin och försöka att inte så tänka så mycket..
I can tell about the times you know
When I wished to leave this world
I can read to you the letters I wrote
All the words you say you've never heard
Kommentarer
Trackback
