Eerised

God förmiddag! Är på jobbet nu men har lite rast. Rätt skönt för jag höll på att bli tokig inne på avdelningen. Ibland har man inte riktigt lika mycket tålamod som man brukar har och idag känner jag att jag blir lite irriterad. Men det är bara att bita ihop och le hehe..

Annars händer inte så mycket idag. Ska till banken och skälla lite och även göra ett ärende till pappa efter jobb.

Låg och tänkte lite inatt på det här med respekt. Jag undrar vart den har tagit vägen. Jag och Oskar har tappat den biten lite. Tidigare så var vi väldigt respektfulla mot varandra, visst vi grälade men på ett helt annat sätt. Aldrig med fula ord. Jag har alltid varit försiktig med vad jag säger. Har alltid fått värsta ångesten när jag yttrat något fult. Pappa har alltid använt fula ord men mamma har alltid varit noga med att vi barn inte skulle ta efter honom och det höll jag på ända tills jag träffade Oskar. Helt plötsligt började jag svära i tid och otid,där jag tidigare använde "attans" eller ""mög" använder jag "´fan" "helvete" "jävla skit" m.m. Jag undrar varför.. Vad har hänt med mig?
Oskar har en tendens till att be mig "Hålla käften" och det är något av det värsta jag vet! Det liksom täns ett hat inom mig! Ingen ber mig håll käften längre.. Jag har tillåtit det för, folk har tystat ner mig förr men jag tillåter inte det längre. Så då haglar alla svordomar ur mig! Jag tycker det är fruktansvärt kränkande att säga att någon att vara tyst. Om jag inte får säga vad jag tycker då kan jag lika bra lägga mig ner och sluta leva.

Allt det här med respekt är så viktigt. Man ska alltid respektera vad någon annan tycker och tänker så länge det inte skadar någon människa. Man behöver inte alltid förstå eller tycka samma men man ska respektera det en annan säger och känner. När jag tex pratar om att jag tror att det finns något större en människan, något vi inte kan se så kan Oskar säga att det bara är skitsnacka att religion är idiotiskt. Mycket respektlöst. Om det nu ger mig en trygghet och om nu jag tror på det så låt mig tro det. Det kanske gör mig till en bättre människa. Visst jag förstår att många krig handlar om just religion, men det är inte religionerna det oftast är fel på utan människan!

Jag skulle aldrig kunna kalla mina föräldrar kärring, fitta, jävel mm. och jag kan inte förstå de föräldrar som tillåter att ens barn kallar en så. Och ärligt talat så har jag haft lust att gå fram och smälla till människor som pratar dåligt till sina föräldrar. Oskar har fått sig en känga av mig(jag har inte slagit honom men talat om hur jävla dumt det är att prata till sina föräldrar så som han ibland gör) när han sagt något dumt till sin mamma. Det betyder inte att jag inte håller med hans mamma men kränkande ord hör inte hemma i en familj.

Så därför blir jag så ledsen när jag märker att respekten ibland försvinner mellan mig och han. Hur hittar man den igen? Det gör så fruktansvärt ont att stå där och ta emot "jävla mamma, jävla kärring eller håll käften"! Som sagt ingen säger så till mig längre, ingen får göra det inte ens han. Och som jag sa innan så täns en fruktansvärd vrede inom mig när jag hör det och jag sänker mig till hans nivå vilket inte är ett dugg bättre.

Jag får värsta panniken när jag får den där känslan att det inte kommer funka mellan oss. Jag älskar ju honom så mycket och jag vill inte ha någon annan än honom för jag vet ju hur fin han igentligen är och hur underbar han är mot mig och hur mycket han inners inne bryr sig om mig. När han stolt visar upp mig och säger: "Det här är min vackra flickvän"
När han håller om mig hårt och tittar mig djupt in i ögonen kan jag riktigt se hur mycket han älskar mig i hans ögon. Därför sticker det till i mitt hjärta så när den där respekten försvinner och jag börjar tvivla. Det är ju med honom jag vill leva med. Men ibland kanske inte kärleken räcker till?

Började helt plötsligt lyssna på Elton John nu.. Vet ni att dagen då Oskar och jag blev tillsammans så lyssnade vi på just på Elton John. Vi låg i hans säng och han sprang ut i deras vardagsrum för att leta upp någon "romantisk" musik. Han kom tillbaka med en skiva med Elton John. Och faktist upplevde jag för första gången "romantik" den där dagen i hans säng. Inget snuskigt alls! Utan bara vackert och sött hela tiden.. Oskar har alltid varit så försiktig, känt sig för och aldrig tvingat sig på mig som så många andra killar så klumpigt gjort. Han kan verkligen det där. Hur man behandlar en flicka. Jag var så skör när vi träffades och han märkte det och tog det så försiktigt. Jag minns hur han kysst mig sådär på halsen och jag tappade faktist andan.. Jag svävade verkligen på moln den där dagen för över 4 år sedan. Jag var så trygg i hans famn och är det fortfarande. Jag minns att jag tänkte: "Är det så här det känns att vara kär?"
Jag är kär fortfarande men på ett helt annat sätt.. Ett djupare sätt.. Nu är hin i Stockholm och när jag tänker på att han ska komma hem imorgon, när jag kommer hem imorgonkväll efter jobbet så är han hemma. Det pirrar i min kropp! Är inte det ett bevis för att man fortfarande är kär, att det pirrar i kroppen? Vackra Oskar, min Oskar!

"Your song":



Här kommer låten "Blue Eyes". Jag har aldrig varit så glad för denna låten men nu är jag det! Varför?
Jo, därför att när vi låg där i sängen och snackade och kysstes om vart annat, så säger jag till Oskar att han ska byta låt för att just denna låten spelades!
Men han gör inte det! Han svarar att jag har blåa ögon och därför vill han lyssna på den!
Hela mitt inre utbrast: "Naauu..."

Ja, någon borde hänga mig! Jag är en rocktös ut i fingerspettsarna och så sitter jag och lyssnar på denna låten! Jag tycker den är så söt! Jag har nog drabbats av någon hjärnskada för ibland så fastnar jag för sådana där "kassa" poplåtar! Som sagt denna låten tycker jag är så söt! Tur att Oskar åkt till Stockholm för han skulle fått damp på mig! Här går han och tror att hans älskling är en äkta rockbrud så sitter hon och lyssnar på fjantmusik! Haha.. stackare!

På något sätt så påminner denna låten om vår kärlek.. kanske det är därför jag fastnat för denna söta lilla låten..

We were both young when I first saw you 
I close my eyes and the flashback starts :

Jag var 14 år när jag såg honom första gången. Mitt hjärta hoppade till och bankade som aldrig förr! Han stod tillsammans med min kompis pojkvän på min högstadieskola. Ville bara bli hans med det samma! Men vem vill ha en ful tös som jag? 2 år senare blev det du och jag<3

Där finns mer likheter men det är inget jag vill gå in på eller orkar att skriva just nu. hehe..





Glömmer aldrig när du frågade om vi skulle förlova oss.. Glömmer aldrig när du satte ringen på min finger där på stranden. 31 mars 2005! Jag har tagit av den ringen en gång och det var så tomt. Hjärtat höll på att brista för jag var inte din längre.. Och jag glömmer aldrig när du bad mig att komma upp till Skövde, du saknade mig! Du villa ha mig, en ful tösabit! Du anar inte hur mycket det betyder för mig att du älskar mig! Fan detta är ju en Love Story! Jag älskar dig så mycket! Jag vill gå igenom livet med dig.. i motgångar och medgångar! Du är min prins, jag vill vara din prinsessa för alltid<3

Jag är fan helt sjuk i huvudet! Här sitter jag och bölar som en stucken gris! Alla blir gravida hit och dit! Nu är tusan den där bloggtösen Stina-Lee gravid också! Jag vill fan också! Jag är kanske helt jäkla dum i huvudet men det ända jag längtar efter och har gjort det länge är att få en egen liten krabat! Jag vet att jag hade blivit världens bästa mamma! Jag vet att jag hade klarat av det! Fan, det är säkert något sådant där biologiskt skit som gör att jag håller på att gå under av längtan efter en liten minime! Jag skiter fullständigt i vad alla runt omkring mig hade sagt! Detta är det ända jag vill.. men det går ju inte att tvinga min Oskar.. är inte han redo så kan jag inte få barn. Ja, ja, ja, jag är på 21 år, jag är ung och borde ha kul.. men jag kan inte hjälpa att det är så här jag känner.. Jag vill så gärna känna hur ett litet liv växer inom mig.. jag vill så gärna.. ni får tycka att det är sjukt.. för som jag sa i ett inlägg innan så ska jag börja skita i vad alla tycker.. Jag ska ju bli lycklig... Och det ska jag bli med eller utan bäbis.. men jag önskar, längtar och vill..

Jag hade ett barn inom mig utan att jag visste om det.. och bara för att jag inte tog hand om mig själv försvann det.. det lilla livet lämnade min kropp.. Jag har förlåtit mig själv för det även om det tog tid.. Det var inte meningen att det lilla livet skulle få leva.. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det där lilla livet hade sett ut.. Hade det fått bruna eller blåa ögon?

Min tid kommer väl.. när vi båda är redo.. För det är med honom jag vill ha barn!

Har varit och firat farmor på Offside i Hörby! Jätte mysigt! Gottis mat med..

Hittade min gamla Def Leppard skiva i mamma och pappas bil så den snodde jag tillbaka och påvägen hem från Hörby lyssnade jag på den på högsta volym. Spelade trummor på ratten och sjöng med högt som tusan. Älskar sådan musik.
Satte igång "pour some suger on me" och jag drogs tillbaka till den tiden då jag verkligen älskade mig själv! Visst jag kunde väl se lite fel och brister på min kropp men jag visste att jag ändå kunde få killar att vända sig om på gatan. Jag brukade älska att se hur någon kille titta på mig och sen mitt framför ögonen ställa mig och tokhångla med Oskar bara för att visa att han inte hade en chans, jag tillhörde och tillhör fortfarande min prins Oskar!

Där i bilen bestämde jag mig för att jag ska bli som jag var förut. Jag ska fan älska min kropp precis som förr! Jag ska kunna skrika: "I'm hot, sticky sweet.. From my head to my feet!" Precis som förr!
Jag ska fan bli av med mitt sockerberoende! Jag ska övervinna mina räddslor och göra det som jag älska innan! Träna! Fan, vem bryr sig om folk tittar på mig och tänker att jag är ful och fet och äcklig! Jag ska inte bry mig! Jag måste klara detta! Jag vill klara detta! Jag vill ha tillbaka den kropp som jag älskade! Jag vill komma i mina favoritjeans!

Nu ska jag göra det ordentlig.. Jag ska inte låta "demonerna" ta överhand! Jag vill inte bli som förr, kräka och svälta mig i perioder och jag vill inte vara som jag är nu, tröstäta för att jag hatar mig själv! Utan jag ska bli sund! Jag ska klara det! Jag bara måste! För som det är nu är jag inte lycklig! Jag är inte Désirée längre! Jag måste börja skita i vad alla tycker och tänker, eller vad jag tror dom tänker! Jag kan inte fylla 21 år i september och fortfarande må piss! Det får bara inte hända! Jag ska klara detta på mitt sätt och på ett sunt sätt! Fan, jag bölar nu! Jag vill bara ha tillbaka mig själv! Bli den flicka som Oskar blev kär i! Och vad som är viktigast är att jag vill bli mig själv igen! Désirée!


En gammal bild på mig! hihi..

Igår lämnade jag över nycklarna till lägenheten. Det kändes konstigt. Jag fick lite ont i magen och tårar i ögonen. Det var inte dom där två åren av minnen som gjorde att det kändes vemodigt. Jag har mest mått dåligt där. Men nu när alla mina saker var ute och allt var städat så kom en doft av mormor Ellen. Det var sista gången jag fick känna den doften. Om jag var borta från lägenheten ett tag så när jag kom hem igen så hade min doft ersatts igen av mormor ellens doft. Hon bodde trotts allt där i över 30 år innan jag flyttade in där.
Igår kändes det som om jag sa farväl av henne en sista gång. Nu har jag inget kvar.. Nu är denna "epoken" verkligen över. Tänk när man satt där vid hennes matbord och drack saft som liten och senare blev det kaffe. Hon tyckte man skulle ta av alla kakorna, alla de där goda kakorna som hon gjorde, men själv skulle hon bara ta en, knappt det.
Minns när man sov över där och hon skrämde upp en om alla dessa ljud som hon gjorde. Men det var på något sätt mysigt. Den goda frukosten hon gjorde. Maten hon lagade i sitt lilla kök, den som smakade så gott. Man fick alltid lite efterrätt efter maten. Gottis. Minns när hon satt i sin stol och vilade middag, hon snarkade så man själv inte kunde komma till ro. När vi rullade boll i korridoren av alla hennes möbler. Eller när vi sparkade boll ute på gräsmattan. När man lekte med de där gamla barbiedockorna hon hade.. alla dessa minnen sa jag farväl till igår. Älskade mormor Ellen, det känns så konstigt allt ihop. Jag får aldrig mer höra hur det "fiser" i väggarna och tänka på dig då. Hos dig var jag speciell, inte en i mängden.. Jag vill höra din hörapparat tjuta när man kramar dig, jag vill höra ditt speciella skratt eller fnitter ska man väl kalla det. Det känns tomt... Orden räcker inte till.. Tänk om man bara kunde få se dig en sista gång med det där leendet. Du log med hela ansiktet. Drog ihop dina ögon och fnissade till.. Pappa fnissar också sådär.. Tänker på i julas på julafton. Så roligt vi hade åt dig då.. Du var lite förvirrad, du blev det mer och mer men det är väl inte så konstigt när man är över 90 år.. Du fick uppleva din 95 års dag. Du var så glad och så söt.. Saknar dig så..

Det har varit värsta pådraget med massor av poliser precis här utanför vårt fönster. Knarkhund har sökt igenom hela torget. Jag och Ellinor satt på första parkett och kolla under hela akten! Jätte häftigt att se när hunden arbetade..

Som sagt Ellinor har varit här ikväll och hälsat på. Så mysigt att prata en massa med henne. Vi har varit lite dåliga ett tag nu på att träffas. Gud vad jag trivs i hennes sällskap. Kan berätta allt för henne och hon dömmer mig aldrig, ger mig aldrig en konstig blick och hon bryr sig verkligen.. Jag älskar henne så otroligt mycket! <3

Jag mår inte så bra.. förskylning och det här med handleden.. icke nice.. Sen psykiskt är det lite för mycket nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska "avreagera" mig på ett bra sätt.. Nu blir det massa cigaretter eller godis och vilket jag än gör så får jag skit för det.. förstår ingen? Jo, Ellinor.. Men jag önskar att det var fler som förstog. Jag har inte kommit så långt i min behandling än.. jag vet inte riktigt hur jag ska få ur mig all stress och ångest.. innan sysslade jag med svältning, kräkning eller att jag skar eller brände mig.. Har jag inte kommit en liten bit på vägen? Vad jag än gör är det ändå fel..

Tack Angelica för den underbara kommentaren=)

Ellinor<3

Varför klarar jag inte det här? Varför orkar jag inte stå emot? Varför, Varför? Allt snurrar runt i mitt huvud och jag blir mer och mer förvirrad för var dag som går.. Jag måste ändra på detta, men jag klarar liksom inte av att förmå mig att göra det.. Jag vill inte ha det så här men ändå orkar jag inte ta tag i det.. Jag vantrivs med mig själv och mitt sätt att agera.. Varför?

Varför kan jag inte bara bli vacker? Kunna se mig själv i spegeln och gilla det jag ser? En gång i tiden kunde jag det.. Jag var så stolt över mig själv.. Älskade inte min kropp men tyckte den var okej och jag älskade mitt ansikte och håret var mitt allt.. Idag kan jag inte ens älska mitt hår.. Mitt ansikte är finnigt och glåmigt just för att när jag inte mår bra så får jag massa skit i ansiktet.. Jag vill ha tillbaka mig själv! Vem är jag nu?

Älskar honom...


Tack Cornelia.. det värmer verkligen..

Har precis varit på mormor Ellens grav och satte en liten blombukett från hennes trädgård. Även om jag har bott här i 2 år så är det ändå hennes trädgård.Saknar henne!


Blom buketten med de vita, blåa och gula blommorna är den jag satte där.
Någon har lagt ditt en jätte söt ängel också.
Gud vad det blir tomt när en människa går bort.

Kommer ni ihåg denna låten? Klart ni gör! Jag vet att jag lyssnade mycke på den ett tag då det inte gick så bra mellan mig och Oskar. Vi har våra perioder då det känns som om vi sticker knivar i varandra. Vi känner varandra så bra nu så vi vet precis vart vi ska trycka till så det gör extra ont. Sorgligt att man gör så mot varandra igentligen. Men jag antar att det är ett sätt att försvara sig.

Ibland vill jag bara klamra mig fast vi honom. Som om jag aldrig kommer tillräckligt nära! Snusa på hans hud, han luktar så gott, pussa på hans bröst, krama honom det hårdaste jag kan! Ändå kommer jag inte så nära som jag faktist vill! Herre Gudars vad jag älskar honom igentligen. Vi låg och pratade i sängen innan. Jag låg på hans arm och han höll om mig sådär som bara han kan göra. Visst det blir alltid vissa anspelningar på sex men ett tu tre kan vi vara helt allvarliga och vi kan prata om vår framtid, på hur vi ser varandra. Vi kan kyssa varandra med ett sådant begär, trycka oss emot varandra som om vi vill bli ett! Ja, jag älskar honom på ett sätt jag inte trodde var möjligt! Nu kom han och kysste mig! Finns det något mer underbarare än att kyssa någon och känna hur man båda två ler? Hur man båda två ler av lycka! Fan vad jag älskar dig Oskar!



visst får man rysningar när man ser denna videon! Hade först tänkt mig att han orginalvideon men sen hittade jag denna och blev helt förälskad! Tycker så mycket om dom musikvideorna med final fantasy tema..

Ytterligare ett gnällinlägg.. men ärligt talat så gnäller jag väl typ bara här. I verkligheten är det sällan jag verkligen säger vad jag känner.

Fick frukost på sängen i morse! Blev glad men förvånad. Gick upp och åt den men efter att jag ätit upp den gick jag tillbaka till sängen och lade mig för att sova. Men jag somnade inte utan låg och tänkte på en massa.

Det först som dök upp i skallen var min värdelöshet. Sen så började jag tänka på vem som verkligen finns där för mig. Svaret kom fort. Mamma! Ingen människa ställer upp för mig och vet mina innersta tankar så som hon. Men det är väl så en mamma ska vara?! En mamma ställer alltid upp så gott hon kan och hur jäkla dum man än är så älskar hon en, för det är modersinstinkt.

Sen så kom det här med vänner in i skallen. Vem är igentligen mina vänner? Innan hade jag lätt sagt att det var mina kusiner! Men det senaste halvåret har jag inte varit en del av dom längre. Så känner jag iaf. Innan var jag en självklarhet och jag visste att var det något så skulle dom ställa upp. Men så är det inte längre. Antingen är det jag som dragit mig undan eller är det så att jag är så hemsk så att nu duger jag inte åt dom längre! Skiter i om ni läser detta jag säger vad jag känner. När man inte längre räknas med, när man inte längre får vara med så känns det för jävligt. Jag har iaf försökt närma mig men när man får en sådan känsla av att inte vara välkommen längre så till slut så lägger man sig ner. Man struntar i att försöka trotts att jag ändå varit så beroende av dom. Jag känner mig som en skalbagge i en myrstack! Totalt värdelös och oönskad!

Var med Ellinor igår en stund och jag var så glad för att bara var i hennes närhet. Kunde tyvärr inte få ut mina känslor sådär som jag brukar kunna i hennes närhet. Jag vet inte vad som höll mig tillbaka. Jag vet bara att jag blev så glad av att se henne! Jag är inte Désirée längre, jag vet, jag är inte lika öppen längre. Jag kan helt enkelt inte.

Jag har en sådan känsla av att inte vara behövd längre.. som ett gosedjur som man plötsligt växt ifrån och som man sätter på hyllan som ett minne.

Är det för att jag inte ber om hjälp?

Igår var Johannes här en stund. Var jätte skönt! Jag berättar absolut inte allt för honom och det har jag valt själv. Men jag vet också att han är en av dom få som känner mig och vet när jag inte mår bra. Då hör han av sig! Bara att höra av sig betyder så jäkla mycket! Även om han har sin skit just nu så glömmer han inte mig. Han ser mig och det betyder mest!

Det värsta är tystnaden. Det är då man vet att man är ensam om detta!

Nu ska jag gå och krama Oskar!

Btw så har jag fått min mens vilket betyder att jag inte är gravid! Var lite smått orolig för det eftersom den har varit försenad med mer en 3 veckor. Kroppen är bra konstig. När jag mår som sämst strular mensen, jag får finnar och det känns som om jag har en förskylning i kroppen. Jag sover oroligt, drömmer om döden typ varje natt(denna natten var inget undantag). Mardrömmarna följer mig sen hela dagen och jag analyserar dom om och om igen.

Nä, nu är mina ord som en laborint så det ör bäst jag slutar..

Ellinor och jag idag.. bästa som finns<3

oskar<3

Jag vet inte riktigt vad det är med mig idag! känner mig så depp! Precis det jag sa att jag inte skulle göra när jag kom hem från Rhodos har jag gjort idag! Deppat ihop! Jag mådde verkligen bäst där! Inga beskymmer och ingen ångest! Så det blev en käftsmäll att komma hem! Sjukgymnasten såg på mig idag att jag inte mådde bra och vi gjorde en övning som gjorde så att jag iaf kände att jag hade kontroll över min kropp! Det låter kanske konstigt men ibland känns det som om min kropp inte finns! Jag känner den inte.. det känns liksom helt tungt och orkeslöst! Kan inte förklara.. Så nu vet jag iaf vart jag har mina armar och ben för tillfället.

Oskar håller på att damsuga nu och när han är färdig ska jag be honom hålla om mig och trösta mig.. För jag är ledsen, utan anledning.. eller anledningen finns ju där innerst inne men jag kaninte sätta ord på den... Älskade Oskar<3

puss

Vaknade innan klockan ringde i morse pigg och glad! Härligt! Det var länge sedan jag gjorde det, alltså vaknat pigg och glad. Låg och "snusade" på Oskar en stund innan klockan ringde och jag fick gå upp. Tog ut hundarna och andades in den rena och klara luften och stod där på trappan i bara T-shirt och kände hur huden knottrades av den svala vinden. Jag kände mig lycklig på ett sett som jag inte gjort på länge..



Imorgon händer det som jag länge längtat efter! Jag och mormor drar till Rhodos en vecka!

Hela morgonen har jag gått och sjungit en liten visa som min mamma sjöng för min lilla syster Sofie när hon var liten. Jag tycker fortfarande att den är så vacker och när jag var liten kunde jag nästan börja gråta när jag hörde den. Den är så sorlig. Mamma har så vacker röst, så mjuk och trygg, och när man var liten villa man sitta i hennes famn och somna till en vacker visa. Det vill man fortfarande då och då, bli liten och få sitta i mammas famn.

"Sagan om lilla Sofie":