Eerised

Fan, jag hatar när jag blir såhär. Det känns som om jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst och det värsta är att jag inte vet varför. Hur jävla lätt är det då att göra något åt det?! Känner mig helt förtvivlad inombords och allt känns svart. Tankar flyger omkring och jag blir helt förvirrad och jag tvivlar på mig själv och mitt liv! Jag är liksom ingen! Är det ens lönt att försöka när man ändå är så jäkla kass hela tiden! Jag känner mig så misslyckad, ja allt är svart!

Imorgon är det jobb och jag vill verkligen inte gå dit! Länge sedan jag kände så. Jag vill bara ligga hemma och sova bort min dag! Fast jag kanske känner mig bättre imorgon..

Allt jag vill ha är en kram och ett par tröstande ord just nu och du är på andra sidan jordklotet! Fuck, fuck, fuck!

Kanske borde ringa mamma innan det blir värre, men vad tusan ska hon göra?

Är det ens värt att försöka? Jag kommer ändå aldrig bli bra, jag kommer ändå aldrig tycka om mig själv, jag kommer ändå aldrig bli nöjd.. jag kommer alltid vara misslyckad.. Désirée Anna Christina Olsson kommer alltid vara hemsk och äcklig!

Jag känner mig konstig.. ledsen på något vis.. helt lost inombords känns det som.. varför kämpa liksom när inget någonsin blir bra.. jag kommer aldrig kunna se mig i spegeln och se något annat än ett äckligt missfoster..

Jag var aldrig på friskis och svettis.. inte för att jag inte vågade utan för att det hände något precis innan som blev så otroligt fel.. synd att jag alltid ska lyckas sabba allt..


Så just nu skulle jag bara vilja gråta och jag skulle vilja göra det i en varm och trygg famn.. men just nu finns ingen sådan i min närhet.. ibland undrar jag om det verkligen finns någon som verkligen förstår mig.. vill förstå mig.. Just nu önskar jag att jag var en liten flicka på fem år utan sådana här problem.. en liten flicka igen som när som helst kunnat krypa upp i mammas eller pappas famn och bli tröstad.. varje gång jag vaknar upp mitt i en mardröm önskar jag att jag kunde gå ner till mamma och pappa och få lov att sova i deras säng precis som en liten flicka.. precis så liten flicka som just nu sitter inom mig och gråter.. Jag önskar alla mina tankar bara kunde försvinna..

Önskar jag kunde luta mig mot en vän just nu.. men just nu är jag ensam.. ingen vän vid min sida just nu.. aldrig..

Det är vad jag borde göra nu.. Jag borde ta hand om mig själv.. just nu låter jag mig bara förfalla och jag måste ta tag i mig själv och jag måste bli bra.. Nu när det är lite jobbigt mellan mig och Oskar har jag gått ner mig totalt.. Tröstäter och vill inte göra något alls.. Det där med tröstätandet gör mig ångestfylld för jag gör mig inte av med allt längre.. jag försöker låta bli det men det är verkligen en kamp att motstå vad mina "demoner" tycker jag ska göra.. med andra ord har jag gått upp massor i vikt.. eller det är så jag känner... jag har ingen våg eftersom den slängde jag och mamma ut så jag inte skulle stå på den stup i kvarten.. men jag känner ju på mina kläder att allt sitter tightare än förr.. bajs! Ångest på hög nivå! Men nu måste jag verkligen ta tag i det här.. Måste försöka hitta energi så jag kan ta mig ur det här.. Jag måste bli bra! Jag måste ta mig ur det här! Jag måste bli Désirée igen!

Ja, jag ska klara det här.. jag ska göra mig av med mina demoner..


JAG SKA BLI LYCKLIG!

Vad gör man när man känner sig så otroligt osexig och hur man än försöker så ändras det inte? Faktist har jag aldrig tvivlat på mig själv när det kommer till det sexuella..eller vad man ska säga.. men nu gör jag till och med det..

Visst jag har aldrig tyckt att min kropp har varit fin.. särskillt mina bröst har jag alltid haft komplex över, men den senaste tiden har jag känt ännu mer hat till min kropp.. jag försöker och försöker att ändra min syn på kroppen och verkligen känna mig sexig.. för jag tror att vi alla behöver känna den där "Gud, vad jag är het!" känslan.. men jag kan liksom inte..

Fan jag vill ju känna mig sådär "porrig" och oemotståndig men jag gör inte ens det längre.. självkänslan är så låg den bara kan vara just nu..

Hatar att ständigt gå omkring med gråten i halsen och sådär ont i magen.. kan inte allt bli bra? Kan inte alla "sjuka" tankar försvinna? Kan jag inte iaf, om bara så för en dag, kunna se mig i spegeln och verkligen gilla det jag ser?


Måste få prata med mamma.. har inte pratat med henne på länge.. eller jo det har jag ju men inte sådär "djupt" som vi brukade göra.. får kanske ta och sova över hos familjen en natt och verkligen sätta mig ner med min älskade mamma och verkligen få känna mig trygg och veta att vad jag än säger kommer hon alltid älska och stötta mig.. ibland önskar jag till och med att jag fortfarande bodde hemma och kunde få känna mig liten ibland.. släppa alla "måsten" om så bara för en stund..

Hjälp, vad ska jag göra?

Mår illa.. vet inte om det är som jag inbillar mig eller om det verkligen är så.. har precis ätit och jag tycker inte att jag förtjänade det.. och nu mår jag illa.. jag blir liksom kallsvettig och kan inte tänka på något annat.. skit!

känner att jag bara vill hem från jobbet och bara sova... fuck..

Sitter vid datorn på jobbet nu.. lyckades komma undan kvällsfikat för att jag lovat renskriva åt Eva från ett möte hon varit på. Jag ville inte sitta där nere och frestas av allt..

Jag är så less på mig själv just nu! Mitt utseende.. har lyckats hålla det borta ett tag nu men orkar inte längre.. pallar inte med att se mig såhär längre.. Jag är äcklig! Avskyr att se mig i spegeln.. Imorgon efter jobb ska jag iväg och träna.. måste bara inom banken först och fixa med internetbanken.. sen ska vi till mormor som fyller år..

Måste få bort allt.. allt ska bort.. kände sådan lycka när jag var iväg och tränade i måndags.. precis så som jag gjorde förra våren precis innan då allt höll på att gå åt skogen.. eftersom det inte är så många på detta stället så slipper jag känslan över att alla tittar på mig och ser hur jävla ful jag är..

nä, nu måste jag skriva färdigt pappret åt eva..

Jag är ett stort jävla misstag! Duger inte till något alls! Jag tänker sluta bry mig... köra på som vanligt, på det viset som känns bra. Göra det ända jag duger till.. knulla, supa, röka, äta, spy och göra mig själv illa! Länge leve livet!

Jag gjorde precis det jag inte får göra och Oskar kom på mig.. Fan! Sen svarade jag honom så jäkla dåligt och han gick iväg.. känner mig som ett jävla as! Fattar ju att han bara bryr sig men det blev liksom så jäkla jobbigt.. han har aldrig konfronterat mig förut och jag fick panik!

Jag är bara så missnöjd med mig själv just nu.. jag pallar inte med denna jävla kropp! Pallar bara inte..

Ellinor var här innan och jag önskar att hon fortfarande var här.. ingen förstår som hon..

Jag är ett stort jävla äckligt fetto! Varför kan jag inte bara få tillbaka kontrollen igen?! Jävla skit!

Gå och dö Désirée!







Utan dig hade jag gått under<3

På måndag startar jag! Då får jag mitt gymkort och då ska det bli andra bullar.. Jag måste ta tag i det! Första steget mot en snygg kropp.. Ansiktet har jag nått så när men kroppen är äcklig.. Fan, Oskar kan ju knappt ta på mig utan att jag blir helt hysterisk, så hemskt är det just nu.. Har gått upp så sörens i vikt efter allt klyddande med medicinerna, det måste vara det för jag har ätit och rört mig precis som vanligt.. Men nu är medicinerna i ordning och jag får den hjälp jag behöver..

Var hos psykologen igår. Har missat det nu två gånger på rad men det har bara varit skönt.. Jag tycker ju det är rätt jobbigt, fast igår var det intressant för jag sa precis vad jag tyckte och tänkte.. Och han gillade nog det. Psykologer är speciella men det måste dom väl vara..

Nä, nu måste jag jobba.. får nog jobba över lite.. problem med folk..

kram

gjorde något nu när jag var hemma på timmar som jag inte gjort på cirka 2 månader och det kändes som en lättnad fast det inte borde göra det.. jag kände mig "fri" eller vad man ska säga.. ångesten försvann och klumpen i magen flättades ut.. vet att det är fel och att det är sjukt men jag kan inte hjälpa att det ger mig en sådan lättnad..

hade ett jobbigt samtal med min psokolog i veckan.. vi pratade för första gången om min kropp och för första gången kände jag obehag.. men någon gång måste man väl börja prata om det.. jag hatar att prata om det där äckliga som ingen annan ser utom jag... jag ser sanningen.. det kröp i kroppen på mig och jag höll på att bli galen kändes det som.. som tur är så tog tiden slut innan jag exploderade i tårar..

Hur tar man tag i sig själv? Känslan jag har inom mig just nu håller på att ta isönder hela mig.. Jag orkar inte med att ha det så här men orkar samtidigt inte att ta tag i det heller. Är grymt tacksam att jag har två underbara arbetskamrater som just nu har lyssnat mycke på mig. Dom fick komma in i min lägenhet där jag just nu inte vill släppa in någon, just bara för att jag vet att dom inte skulle dömma mig. Dom vet att jag just nu inte orkar med något och att jag just nu låter allt falla isönder där hemma. Jag sattsar all min energi på jobbet vilket jag trivs på så tro inget annat.

Just nu vill jag bara avskärma mig från alla. Bara vara med min familj och inte någon annan.. Hundarna och familjen... Jag orkar inte vara social längre och bara hur jag sjunker och sjunker undan från allas uppmärksamhet. För ärligt talat vem har verkligen tagit sig tid med mig den senaste tiden. Det är inte det att jag kanske vill prata men jag vill bara kunna sitta tyst med någon utan att det känns konstigt.. Någon som verkligen är där för mig och inte är hos mig för att jag ska lyssna på dom. Jag är trött på att alltid vara den som lyssnar och ger råd..

Varför kännns det som om ingen verkligen hör mig? Som om ingen riktigt ser mig? Har känt så så länge jag kan minnas och kommer jag alltid känna så? Kommer det alltid vara så att jag kommer i andra hand? Kommer det alltid vara så att folk i min närhet alltid kommer suga ut all min energi bara för att själva få synas?

Jag har alltid känt mig mindre värd än alla mina vänner. Mina första vänner var mina kusiner. Och det är väl dom jag har kunnat lite på men jag har alltid känt mig mindre värd än dom, som en loser i närheten av dom. Jag har aldrig riktigt kunnat hitta min plats bland dom. Vad det är som gör mig speciell. Emelie hon som är så framåt och har lätt för att prata med alla, Jessica hon som vågar och alltid på något sätt lyckas klara sig och som kan charma alla, Joanna som är så vacker och som alla vill vara vän med, Ellinor som är den mest underbaraste människan och som alla tycker om för att hon aldrig gör sig till och är sig själv och Julia med den alltid lika starka rösten och som ingen sätter sig på. Men vem är jag? Kommer jag någonsin tycka att jag duger och våga synas utan att känna mig dum och ivägen?

Sen har jag varit riktigt otrevlig mot Oskar idag men orkar faktist inte riktigt bry mig vilket känns för jävligt..  Jag är för stolt för att be om ursäkt tyvärr...

irriterad.. Irriterad på allt och alla... Mår inte alls bra.. Hatar mig själv, min kropp som in i hoppsan.. Det sjuka är att jag är extremt rädd för mat och samtidigt så tröstar jag mig med den! Jag kan liksom inte sluta! Sen skäms jag för att jag inte gjort min uppgift som jag skulle gjort till idag och visa behandlaren.. Men jag orkar inte.. Jag kommer ingen vart och just nu är den som känner mig bäst långt här ifrån.. och jag saknar henne så extremt.. Mamma hjälper mig också så gott hon kan men kunde inte följa med till behandlaren idag.. jag ville det så gärna för ibland får jag inte ut alla känslor när jag sitter där..får inte fram mina åsikter heller ibland.. bara sitter och nickar.. eller bölar..

Sen blir det inte bättre av att någon sitter och påpekar vad jag äter och lägger sig i hela tiden..jag blir så fruktansvärt sårad av det trotts att jag bara skrattar bort det eller helt går in i mig själv..

skit..

Ja annars är det rätt kasst. Jag känner att jag inte är riktigt ärlig i min behandling och jag vill verkligen vara det men när jag sitter där i stolen framför antingen psykologen, behandlaren eller sjukgymnasten så håller jag en del tillbaka... Jag kan bara inte ta dom där orden i min mun.. jag skäms och samtidigt vet jag inte om jag är berädd att släppa taget om mitt beteende..

En sak är jag så nöjd med och det är mitt jobb. Eller igentligen är det väl mina arbetskamrater som gör mig glad..iaf de flesta.. Jag har alltid känt att jag är duktig på det jag gör. När jag går till jobbet så lämnar jag mitt privata och kliver in i en roll och jag trivs med den rollen. Men på senare tid har jag känt att jag har svårare att "lämna" mitt privata när jag går till jobbet, jag funkar liksom inte riktigt på jobbet längre.. ångesten följer med mig även på jobbet vilket den aldrig gjort innan.. Det känns som ett misslyckande! Jag har varit så stolt över att jag som 19-åring lyckades med att få fast jobb, och det är jag foertfarande. Ja fick jobbet för att jag är duktig på det, men nu börjar jag tappa det duktiga eller vad man ska säga.. Jag har svårare att kliva in i min "arbetsroll". Ångesten följer med över allt och nästan varje gång jag jobbar håller jag på att gråta.. som tur är har jag några på jobbet som jag kan prata med... men jag vill så gärna vara stark! Jag vill klara mig själv!

Önskar ibland att jag bara kunde släppa allt som vissa andra kan göra. Att jag bara kunde låta andra ta hand om mig och fixa allt åt mig. Att jag bara kunde säga att: "Jag är sjuk och vill/orkar inte jobba så därför får ni försörja mig och fixa allt åt mig"! Men jag gör inte det! Jag kan inte bara lämna allt! Det känns så jäkla orättvist ibland! Att vissa bara kan få allt medans jag får kämpa och kämpa hela tiden, inte bara med min "sjukdom"/depression utan även med mitt hem och allt som tillhör det, och mitt jobb medans andra kan "sätta sig på röven" och låta andra ta hand om dom och bara ägna sig åt sig själv! Fan! Jag vet inte hur ofta jag har gråtit över detta! Varför kan inte jag också bara släppa allt, släppa allt ansvar och bara låta andra ta hand om allt? Ja, jag gråter så jäkla ofta över det och jag blir så frustrerad över det! Fan! Visst jag skulle kunna åka hem till mina föräldrar och be dom om allt för jag vet att dom hade gjort det... Men! Ettt stort jävla MEN, jag skulle aldrig göra det! Jag tänker inte leva på mina föräldrar för jag är en vuxen människa...Visst jag är ung och förvirrad men jag är vuxen och därför kan jag inte bara göra som vissa andra, skita i att jobba och bara bry sig om sig själva! Mina föräldrar har uppfostrat mig så och det är jag glad att dom har! Jag tar ansvar och sköter mig trotts att jag ibland hade önskat att jag kunde strunta i allt och låta andra ta hand om mig!

Nä, nu kommer jag inte längre,,, Jag har allt i huvudet men kan inte skriva ner det! Ni fattar säkert inte ett skit för det är så rörigt skrivet men jag bara måste få ut all frustration som jag har inom mig! Jag är så arg men mest är jag bara ledsen... så jäkla ledsen...

Jag orkar inte.. känner mig så kass..hade det inte varit för att mina syskon är i närheten hade jag storbölat! Varför fixar jag inte det? Jag måste verkligen klara av det.. finns ingen annan utväg. Hatar mig själv! Har tagit ner spegeln i ahllen nu eftersom jag målar om och det hatar jag! Jag måsgte se mig själv så att jag verkligen kan se hur ful jag är! Från sidan ser det bra ut. Då ser jag smal ut men framifrån är jag så äckligt bred! Låren är gigantiska, magen är bara plöffsig! Och min rumpa ska vi bara inte snacka om! Fick mina arbetskläder igår och uppe ikring satt allt så löst pga mina obefintliga bröst och nertill såg det för jävligt ut. Höfterna och rumpan tog emot! Alla i personalen tyckte jag var jätte söt men dom ljuger! Ljuger ljuger ljuger! Alla ljuger eller så har dom fel på ögonen! Jag är ful äcklig och hemsk!

Igårkväll fick jag en ångestattack. Allt bara blev för mycket. Satt ute i trägården och bara grät och det kändes som om något tryckte mot mitt bröst. Fick inte luft..Ida försökte trösta mig men igår gick det inte...
När jag kom in och mamma såg hur jag såg ut försökte hon lugna ner mig och till slut gick det.. av pappa fick jag en "klapp" på kinden och det kändes så skönt för han gör mig verkligen lugn och igentligen ville jag bara krypa upp i hans famn precis sådär som jag gjorde när jag var lite och var ledsen.. Men jag är inte liten längre.. Men jag kan inte riktigt stå på mina egna ben än.. jag behöver "kryckor".. något/någon som stöttar mig och det gör verkligen både mamma och pappa.. jag älskar dom..




Försökte ändra på min bloggs utseende igår men det är bara att inse att jag är totalt kass på att förstå hur man ska göra..

Nu sitter jag här ikväll och känner mig... ja, jag vet inte riktigt hur jag känner mig! Har ett "tryck" i bröstet och det känns som om luften ska ta slut och tårarna är nära, men inte fan vet jag riktigt varför..


Tänk dig själv att stå framför en spegel och mötas av en tom blick.. en död blick... Du ser på kroppen framför dig och konstaterar att något inte stämmer... det är inte du som stirrar tillbaka på dig själv... den kroppen som finns framför dig tillhör någon annan... Du känner hur det kryper i kroppen... allt är så förvirrat... hela ditt inre är i uppror! Så känner jag varje gång jag ser mig i spegeln. Jag har alltid älskat mina ögon men nu förtiden är där inte samma gnista som det var innan.. blicken är tom.. Jag tittar på mitt ansikte och hittar bara fel. Ansiktet är rödflammigt och under ögonen är där stora påsar för att jag gråtit mig till sömns kvällen innan. Brösten är knappt befintliga och jag känner mig inte kvinnlig! Magen är.. usch jag kan knappt beskriva vilken avsky jag känner för den. Rumpan är för stor och låren gör mig illamående. Inom mig har jag en helt annan bild av mig själv än den som möter mig i varandra fucking spegel jag går förbi! Gör allt för att skada den kropp som inte tillhör mig! Det är inte jag! DET ÄR INTE JAG!

Jaha idag har det hänt mycket. Var på psykmotagningen i Eslöv i morse och träffa en läkare. Gick bra, lite jobbigt. Höll nästan på att börja gråta men läkaren var bra. Ska få en behandlare nu och en sjukgymnast. Hoppas att det går bra. Känns så konstig för att samtidigt som jag vet att mitt beteende inte är bra så säger en del av mig att jag inte vill ha hjälp. Läkaren sa att det var vanligt att man känner så. Men jag ska ge det en chans och som sagt det kändes bra idag. Ja, iaf så bra som det kan bli. Alltid svårt att öppna upp sig..

Åkte iaf vidare till K-stad och träffade Emelie. Mysig liten pratstund. Och efter vårt lilla trevliga möte var det dax för mig att gå till tandläkaren. Sista gången jag behöver gå dit. Nu är allt skrot borta från munnen utom den dära lilla tråden och den ska jag ha länge till.. Men det är skönt att det är över.

Just nu känner jag mig lite ledsen och jag vet inte varför riktigt.. tur att det är fint väder iaf.